Film

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Film

Inläggav Sheriffen » sön 06 maj 2007, 01:16

OBS!

BÖRJAN PÅ DEN HÄR DISKUSSIONEN - ETT ANTAL INLÄGG - ÅTERFINNS UNDER RUBRIKEN "FILMTRÅDENS BÖRJAN" HÄR I BAREN.

Nedan citerar jag Martin Glännhag.

Citat Martin:
"Jag har sett, som du nog anade, nästan alla dessa filmer du nämner förutom "The Harder They Fall" och "High Sierra". Min mor och jag blir tillsammans hänförda av hans insats i "The Caine Mutiny" och som den charmige slusken i "The African Queen"."

Svar:
Jag fascineras av att din mor har så god filmsmak. Att min har det har aldrig förvånat mig, för hela hennes yrkesverksamma liv ägnades åt filmbranschen. Bara av nyfikenhet, vad jobbar din mor med?

Citat Martin:
"Men trots att jag inser att de andra filmerna är förträffliga, i synnerhet när han har karaktärsfasta kvinnor som motpart, så är det nog ändå "Casablanca", detta melodrama med fantastisk dialog och superba skådespelare, som står mitt hjärta närmast. Scenerna mellan Claude Rains och Bogart är en ren fröjd, två cyniker i vänligt samspråk. Peter Lorre och Sydney Greenstreet i färgstarka biroller, Conrad Veidt gör en minst sagt knivskarp gestaltning av den ondskefulle naziofficeraren och Ingrid Bergman har aldrig varit så änglalikt ljuv. Men Bogart lyser starkast förstås (fast jag är mycket svag för Rains) inte minst i den så ofta ihågkommna scenen där han sitter på sitt mörka och tomma cafe kramande sin drink och grubblar på varför av alla kroghålor i alla städer i hela världen hon var tvungen att komma in på hans..."

Svar:
Jag gillar också "Casablanca". Väldigt mycket. Förstås. Jag menar, med ett repliskifte som det om vattnet (What in heaven's name brought you to Casablanca?/My health. I came to Casablanca for the waters./The waters? What waters? We're in the desert./I was misinformed.), vem skulle inte göra det? Och då menar jag alltså att den enda detaljen hade räckt, men det är ju en lysande film i (nästan) helhet. Så missförstå mig inte nu, men...

...det finns en gammal cineastdiskussion som går ut på vilken som är bäst, Casablanca av Michael Curtiz eller Gilda av Charles Vidor. Och jag tillhör Gilda-lägret. Att jämförelsen görs är inte konstigt - temat och stora delar av intrigen är mycket likartade i de båda filmerna. Och även om Casablanca har ett betydligt bättre slut, för det i Gilda är ärligt talat något av ett antiklimax, så gör den blodfulla, hetlevrade, sensuella Rita Hayworth i mitt tycke en prestation som är väldigt överlägsen Ingrid Bergmans tämligen kyliga och som jag tycker faktiskt ganska innehållslösa rolltolkning. Jag blir aldrig riktigt övertygad av Ingrid Bergman, vilket i och för sig rimligen också har en rent inspelningsteknisk förklaring - filmen spelades in utan att manuskriptet var färdigt och det skrevs delvis under tiden som man filmade. Därför visste ingen hur det skulle gå och hur intrigen skulle fortlöpa och Ingrid Bergman har själv sagt att hon medvetet tömde ansiktet på känslor av just det skälet, för att i stället låta tittarna fylla i dem när de såg filmen. Men ändå; kriminellt underskattad som skådespelerska var Rita Hayworth i själva verket mycket subtil, mycket skicklig - "What I want to know is, does it bother you?"; man ryser - och intrigen är trovärdigt mycket tätare, samtidigt som hatkärleken mellan Rita Hayworth och Glenn Ford är mycket troligare, mycket intensivare än den tämligen hollywoodifierade varianten av förlorad kärlek i "Casablanca" ("We'll always have Paris"). Och så går det faktiskt inte att bortse från Rita Hayworths tre sångnummer (hon är nattklubbssångerska i filmen och dansar dessutom sensuellt i två av dem), inte bara för att de är så enastående utan även för att de för ovanlighetens skull är väl integrerade i handlingen och för den framåt. Någonstans på djupet är Gilda bistrare (det påklistrade slutet undantaget), ännu mer skärande, ännu mer - och det är ordet - cynisk.

Fast egentligen är den här diskussionen förstås ganska fånig. Både Casablanca och Gilda är oerhört bra filmer och med rätta båda legendariska.

Citat Martin:
"Murnaus "Nosferatu" lyfter jag givetvis på hatten för (eller skulle om jag brukade hatt) och på senare tid har jag upptäckt hans "Faust" från 1926 (om mitt minne inte bedrar mig). Det suggestiva berättandet möter man främst i första hälften, den andra är mindre sofistikerad. Den har av vissa filmhistoriker blivit beskriven som en modern storfilm med betoning på effekterna, men specialeffekterna förmår ofta att bidra till stämningen (tycker jag i alla fall) och vissa effekter som tex när texten uppenbarar sig på Mefistofeles själakontrakt, är bättre än de moderna datoranimationerna."

Svar:
Jag bör nog genast tala om att jag inte har något emot specialeffekter som sådana. En av historiens riktigt stora filmer, "King Kong" (originalet, givetvis), är inte bara en fantasieggande och välgjort suggestiv film, den är en extravaganza i specialeffekter. Det jag så ihärdigt vänder mig emot är att Mr. Special Visual Effects i en sådan dominerande del av produktionen i dagens läge har huvudrollen, till förfång för tema, intrig, skådespeleri, replikskiften och snart sagt allting som utgör en film. Man ka-boomar och saker exploderar och så ooooar publiken förundrat, men själva berättandet, angripandet av frågeställningar och problem, intrigen och så vidare försvinner. (Se exempelvis diskussionen om Sunshine i tråden där vi påbörjade den här diskussionen; den filmen är ett typexempel.) Jag menar, när man filmatiserar "Lord of the Rings", till exempel, visar det sig att de sterila datoranimeringarna (i den filmen är de fasansfullt konstlade och helt uppenbara) tar en så stor del av budgeten att man inte har råd med tilltänkta och tillfrågade skådespelare. Visste du att det egentligen var Sean Connery som var påtänkt för rollen som Gandalf? Men de kunde inte betala karlen, för pengarna gick i stället till den hungrige Mr. Special Visual Effects. (Ok, nu är Ian McKellen förvisso en skicklig Peter O'Toole-imitatör i sitt sätt att skådespela, så skicklig att man nästan kan missta dem för varandra, men det hjälper ju inte när Mr. Special Visual Effects har dolt hela hans ansikte bakom femton kilo smink och omgivit honom med ka-boom och brak och dunder som förtar varje möjlighet att skådespela i vilket fall).

Men, alltså - specialeffekter som integreras i filmen, som lyfter fram i stället för att dominera, applåderar jag. Man bör också för all del minnas att inga filmer någonsin har gjorts utan specialeffekter, för till dem bör man - även om det inte alltid görs - räkna även smink, ljussättning, med mera, som är "articifiella" komponenter som förändrar det kameran ser visavi om man i stället bara plåtat allt rakt upp och ned som det ser ut i verkligheten.

Citat Martin:
"Vi talade tidigare om skillnaderna mellan svartvit film och färgfilm, här kommer vi också in på skillnaderna mellan stumfilm och ljudfilm. Chaplin och Eisenstein är enligt min åsikt två filmkonstnärer som försökte bevara de uttrycksmedel de utvecklat under stumfilmseran, i Chaplins fall pantomin- i Eisensteins fall bildsymbolik och dynamisk klippning."

Svar:
I det fallet bör man, tycker jag, även tänka på Fritz Langs "M", där Peter Lorre dessutom gör vad som möjligen är hans allra förnämsta rolltolkning. Hela dess form- och bildspråk kommer rakt ur stumfilmen trots att det är en ljudfilm, men pekar samtidigt framåt; den bör nog, tycker jag, ses som ett slags proto-film noir (tematiskt och intrigmässigt är den ju noir så att det bara skvätter om det) och på det sättet stilbildande. Utan just "M" tvivlar jag på att noir-filmen skulle ha sett ut som den kom att göra, men Lang hade ju alltså i filmen bevarat men också vidareutvecklat sitt språk från stumfilmstiden. Den är egentligen en stumfilm i tysk expressioniststil men omvandlad till halvt noirstil, om det nu låter vettigt på något sätt.

Citat Martin:
"Tyvärr, och jag menar det verkligen, har jag till dags dato inte sett varken "The Big Heat", "Ministery of Fear" eller "The Third Man"."

Svar:
Nu ska jag vara försiktig, för annars kan panegyriken slå över. Jag ska börja med att tala om att jag har sett "The Third Man" 127 gånger. Jag kan bokstavligt talat hela dialogen utantill, så det är ingen idé att någon kör en replik ur den filmen i gissa citatet-tävlingen. Jag ska vidare säga att jag såg den första gången när jag var sju år, eftersom min mor tyckte att det var mycket viktigare för min bildning att jag fick se detta mästerverk trots att den gick sent på kvällen än att gå i skolan följande dag och därför intygade att jag var sjuk (och ja, jag var alldeles gripen även när jag hade sett den denna första gång). (Min mor gjorde för övrigt ofta så under min uppväxt; historiskt väsentlig film på TV på kvällen, intyg om sjukdom till skolan dagen efter.) Jag ansåg mycket, mycket länge att den var världens bästa film alla kategorier utan undantag och jämförelse, men har sedan dess mildrats i denna min ståndpunkt helt enkelt för att jag inte längre kan anse att man kan jämföra olika slags filmer så kategoriskt. Alltså, vilken är "bäst" av "The Third Man" och "Smoke"? Vilken är "bäst" av "The Third Man" och "2001 - A Space Odyssey"? Jämförelserna går inte att göra med någon stor rimlighet, anser jag.

Med detta sagt, lägg märke till några saker när du ser "The Third Man" för säg tredje, fjärde gången (för det kommer du att göra när du sett den en gång) och har tid att tänka på dem (och detta är inte en spoiler, så var lugn - jag skulle aldrig i livet förstöra upplevelsen av denna film för någon).

1) Den är en av de "tightaste" filmer som gjorts. Den byggs upp stegvis på ett så skickligt sätt att knappt en enda scen är fullt begriplig annat än i sken av de scener som föregått den. Här finns inget onödigt, inget som kan klippas bort; scener som inte direkt för handlingen framåt, och de är få, krävs av helt andra skäl, för en djupare förståelse av skeendet och av stämningen i efterkrigstidens Wien.

2) De sneda kameravinklarna. Det är första gången i filmhistorien som man i en spelfilm har spelat in stora sjok av filmen med kameran på sned, vilket skänker det ödsliga, nattliga stadslandskapet (den spelades in on location i Wien) en säregen, närmast klaustrofobiskt hotfull känsla trots de långsträckta gatorna.

3) Skådespeleriet. Naturligtvis. Den här filmen kretsar kring fyra av tidens och historiens allra främsta skådespelare, Joseph Cotten, Allida Valli, Trevor Howard och Orson Welles. Orson Welles gör den roll som spunnit mer legender kring honom än någonsin rolltolkningen i "Citizen Kane" - han är så fasansfullt (ordet medvetet valt; du kommer att förstå varför) övertygande och samtidigt karismatisk att det är mycket, mycket svårt att tro att han inte delar personlighet med rollfiguren. Vilket han förmodligen i viss utsträckning faktiskt gjorde. Och Joseph Cotten är absolut perfekt. Liksom Trevor Howard och Allida Valli.

Nu vill jag inte säga mer, för jag skulle kunna vaxa lyriskt om den här filmen i trehundrafemtiotusen ord. Men det vill jag inte göra, för är det någon film som absolut inte ska sabbas av en spoiler så är det denna. Ta helst inte reda på någonting om den som du inte olyckligtvis kanske redan vet innan du ser den, särskilt inte vad beträffar intrigen. Den finns att köpa på DVD på Åhléns på Hamngatan, om det är så att du bor i Stockholm. Gör det. Och se den. Hoppas att du gillar den.

Citat Martin:
"Tyvärr har jag inte heller sett Langs "Nibelungen", som ju lär vara bland det mest monumentala som någonsin setts på en bioduk."

Svar:
Möjligen inte det allra mest monumentala, men absolut i ligan bland tio i topp. Och här har vi ett exempel på överväldigande storslagna specialeffekter som lyfter fram i stället för att dominera. Sådant kräver sin man. Lang, till exempel.

Citat Martin:
"Har du sett Langs "Spione"? Oroa dig inte om du inte gjort det, du har inte gått miste om ett mästerverk. Jag gillar den för Lang är ju ändå Lang, men den kan snällt beskrivas som en uppdriven spionthriller med Langs vanliga apparatur men utan tankedjupet."

Svar:
Jag har sett den en enda gång för hemskt länge sedan men minns inte mycket av den. Jag såg alla Langs filmer i en enorm retrospektiv på Cinemateket för en herrans massa år sedan, men den här gjorde inget större intryck. Så jag befarar att jag håller med dig.

Citat Martin:
"Vad tycker du om tysk stumfilm, den sk expressionistiska målarskolan, som man ibland brukar hänföra Murnau och Lang till(fast såvitt jag vet gillade varken Murnau eller Lang det)? Det är så många av de där gamla filmerna jag skulle vilja se, som tex Paul Lenis "Vaxkabinettet", men som jag förmodligen aldrig får möjlighet till."

Svar:
Den tyska expressionismen anser jag var en av filmhistoriens viktigaste milstolpar. En film jag avgjort vill rekommendera dig att leta rätt på - om du inte redan sett den - i den skolan är "Dr. Caligaris kabinett", som jag nog tycker är ett slags koncentrat av den här riktningens mycket säregna och inflytelserika formspråk. Utan den tyska expressionismen tror jag inte på att det skulle ha funnits någon film noir, som väl redan antytts i det jag skriver om "M" ovan. Fast det intressanta är egentligen kanske mindre vad skolan bland annat ledde till än skolan i sig, för stilen är av det hypnotiska slag som är både krypande fasansfullt och samtidigt mycket vackert. Stilen är närmast hallucinatorisk, tycker jag - och därför också suggestiv på ett sätt som mycket få filmer från senare decennier någonsin lyckats vara.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen tor 31 maj 2007, 21:07, redigerad totalt 7 gånger.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Re: Film

Inläggav margl » sön 06 maj 2007, 08:15

Sheriffen skrev:Jag fascineras av att din mor har så god filmsmak. Att min har det har aldrig förvånat mig, för hela hennes yrkesverksamma liv ägnades åt filmbranschen. Bara av nyfikenhet, vad jobbar din mor med?


Hon jobbar och har nästan alltid jobbat i äldrevården. Det nog snarare hennes tycke när det gäller skådisar än en god filmsmak som leder till överensstämmelser mellan dig och henne.

Jag gillar också "Casablanca". Vädligt mycket. Förstås. Jag menar, med ett repliskifte som det om vattnet (What in heaven's name brought you to Casablanca?/My health. I came to Casablanca for the waters./The waters? What waters? We're in the desert./I was misinformed.), vem skulle inte göra det? Och då menar jag alltså att den enda detaljen hade räckt, men det är ju en lysande film i (nästan) helhet.


Min favoritreplik är när Bogart och Rains slår vad om att Lazslo kommer att lyckas fly, Bogart föreslår att insatsen ska vara tjugotusen och Rains svarar med ett på samma gång ironiskt och oskyldigt ansiktsuttryck; "Make it ten. I am only a poor, corrupted public official."

...det finns en gammal cineastdiskussion som går ut på vilken som är bäst, Casablanca av Michael Curtiz eller Gilda av Charles Vidor. Och jag tillhör Gilda-lägret. Att jämförelsen görs är inte konstigt - temat och stora delar av intrigen är mycket likartade i de båda filmerna. Någonstans på djupet är Gilda bistrare (det påklistrade slutet undantaget), ännu mer skärande, ännu mer - och det är ordet - cynisk.


Ah, det var längesedan jag såg "Gilda" (jag vill minnas att det kanske tom var på mammas inrådan). Det är mycket jag inte minns, men jag minns ännu Rita och Glenn. För Glenn som annars mest spelar sympatiska män, står verkligen den här rollen ut, där han inte bara blir hårdhänt utan nästan rent grym. Rent allmänt formar sig mina splittrade minnesbilder till ett instämmande i ditt omdöme.

Jag bör nog genast tala om att jag inte har något emot specialeffekter som sådana. En av historiens riktigt stora filmer, "King Kong" (originalet, givetvis), är inte bara en fantasieggande och välgjort suggestiv film, den är en extravaganza i specialeffekter. Det jag så ihärdigt vänder mig emot är att Mr. Special Visual Effects i en sådan dominerande del av produktionen i dagens läge har huvudrollen, till förfång för tema, intrig, skådespeleri, replikskiften och snart sagt allting som utgör en film. Man ka-boomar och saker exploderar och så ooooar publiken förundrat, men själva berättandet, angripandet av frågeställningar och problem, intrigen och så vidare försvinner.
Men, alltså - specialeffekter som integreras i filmen, som lyfter fram i stället för att dominera, applåderar jag.


På tal om specialeffekter, är du bekant med Ray Harryhausens insatser i filmbranchen? Smått legendarisk specialeffektsskapare, kanske mest känd för insatsen med skelettkrigarna (fast hydran är bra den också) i "Jason and the Argonauts", för övrigt i min åsikt en av de bästa filmatiseringarna av grekiska myter. Annars deltog han också i en liten serie av äventyrsfilmer a la Tusen och en Natt; de två första heter "Sinbads seventh voyage" och "The golden voyage of Sinbad" vilka jag har starka barndomsupplevelser av och gillar (fast deras porträtt av araber är kanske ibland lite påfrestande). Den tredje som jag inte kan komma ihåg vad den heter, vilket är lika bra det eftersom alla inklusive jag själv anser att den är urusel, är Harryhausens effekter det enda intressanta med hela filmen om man nu inte är intresserad av Jane Seymores tidiga roller. Många av de filmer där Harryhausen deltar har påpekats ut som filmer där handlingen, med betoning på fysisk handling automatiskt grupperar sig kring specialeffekterna. Flera av Harryhausens skapelser ligger på min personliga tio i topplista över filmhistoriens bästa specialeffekter; den kanske bästa av alla är när den onde magikern Kurah uppväcker en sexarmad staty av gudinnan Kali och får den att dansa för honom.

2) De sneda kameravinklarna. Det är första gången i filmhistorien som man i en spelfilm har spelat in stora sjok av filmen med kameran på sned, vilket skänker det ödsliga, nattliga stadslandskapet (den spelades in on location i Wien) en säregen, närmast klaustrofobiskt hotfull känsla trots de långsträckta gatorna.


Annars, fast det kanske inte har med saken att göra, exprimenterade Eisenstein en hel del med sneda kameravinklar i "Tio dagar som skakade världen" (jag skulle mycket hellre kalla den Oktober, det tar mycket mindre utrymme). Fast där rör sig förstås mest om ensklida klipp vars syfte är att öka filmens dynamik och inte hela "sjok av filmen".

Nu vill jag inte säga mer, för jag skulle kunna vaxa lyriskt om den här filmen i trehundrafemtiotusen ord. Men det vill jag inte göra, för är det någon film som absolut inte ska sabbas av en spoiler så är det denna. Ta helst inte reda på någonting om den som du inte olyckligtvis kanske redan vet innan du ser den, särskilt inte vad beträffar intrigen. Den finns att köpa på DVD på Åhléns på Hamngatan, om det är så att du bor i Stockholm. Gör det. Och se den. Hoppas att du gillar den.


Jag bor icke i Stockholm, utan i Linköping (närmare bestämt Lambohov tjugo minuters promanadavstånd från universitet) så får beställa den via internet när jag känner att jag har lite pengar över.


Den tyska expressionismen anser jag var en av filmhistoriens viktigaste milstolpar. En film jag avgjort vill rekommendera dig att leta rätt på - om du inte redan sett den - i den skolan är "Dr. Caligaris kabinett", som jag nog tycker är ett slags koncentrat av den här riktningens mycket säregna och inflytelserika formspråk. Utan den tyska expressionismen tror jag inte på att det skulle ha funnits någon film noir, som väl redan antytts i det jag skriver om "M" ovan. Fast det intressanta är egentligen kanske mindre vad skolan bland annat ledde till än skolan i sig, för stilen är av det hypnotiska slag som är både krypande fasansfullt och samtidigt mycket vackert. Stilen är närmast hallucinatorisk, tycker jag - och därför också suggestiv på ett sätt som mycket få filmer från senare decennier någonsin lyckats vara.


Jag kunde inte hålla med dig mer. För att återvända till stumfilm kontra ljudfilm, så anser jag att den tyska stumfilmen är ett utmärkt exempel på de gestalningsmetoder och bildmässiga raffinemang, som med vissa undantag utplånades av ljudfilmens inmarsch. Som sagt är det så mycket av detta, "Vaxkabinettet", "Studenten från Prag" , "Nibelungen" och så vidare som jag nästan förtvivlat längtar efter att få se. Den innovativa och banbrytande doktor Caligari har jag redan haft förmånen att se en hel del av.
Senast redigerad av margl mån 07 maj 2007, 16:36, redigerad totalt 1 gång.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav margl » sön 06 maj 2007, 11:28

En liten kommentar rörande vad vi sagt om svartvit film och färgfilm. En tanke irrade för ett tag sen sig in i min hjärna i samband med tittandet på Langs kriminalfilmer, där ju alltid ett par stycken i persongalleriet är kejderökare; framträder cigarettrök som mer tydlig och massiv på svartvit film än på färgfilm eller är det bara som jag inbillar mig?
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » sön 06 maj 2007, 11:53

margl skrev:En liten kommentar rörande vad vi sagt om svartvit film och färgfilm. En tanke irrade för ett tag sen sig in i min hjärna i samband med tittandet på Langs kriminalfilmer, där ju alltid ett par stycken i persongalleriet är kejderökare; framträder cigarettrök som mer tydlig och massiv på svartvit film än på färgfilm eller är det bara som jag inbillar mig?


Du har helt rätt. Cigarettrök syns inte på färgfilm, annat än med ansträngningar från filmteamets tekniker oc inte ens då särskilt bra, eftersom gråskalorna saknas. Det här är ett utmärkt exempel på den kontrastverkan som man kan åstadkomma med svartvit film men inte med färgfilm.

Egentligen är det ju som vi rökare vet likadant i verkligheten. Om man sitter på en skum bar upplyst av enstaka, starka lampor här och där i lokalen (så att omgivningen blir nästan svartvit), bolmar cigarettröken i mycket synliga, häpnadsväckande enorma moln (man anar inte hur mycket rök man drar i sig med ett bloss förrän man sett den bolma ut på en skumt upplyst bar, vågar jag hävda). Men ute på en sommaräng, även om det är vindstilla så att röken inte blåser bort? Inte en chans. Eller för den delen i en starkt upplyst lokal. Den syns knappt.

När jag har dövat samvetet med ytterligare något kapitel återkommer jag till huvuddiskussionen, men bok som ska översättas klart stirrar förebrående på mig...!

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » sön 06 maj 2007, 23:23

Även jag sitter och översätter, så jag ska inte bli långrandig. Men näst intill lika filmfnoskig som Sheriffen tycker jag förstås att sånt här är kul och intressant (faktiskt har jag ju rätt nyligen fått ur mig en bok om film, förmodligen inte alltför apart i sina bedömningar men åtminstone med ett gäng personliga favoriter någotsånär framlyfta). Så en eller annan spridd kommentar.

Rök i film – ja, för tusan, jag lär väl röka ihjäl mig vad det lider, bland annat därför att rökslingorna i alla dessa noirfilmer som jag älskar är så oemotståndligt och ödsligt effektfulla. Och svartvit film ser jag för all del inte som överlägsen färgfilm, men väl i sina bästa stunder som oundgänglig och omöjlig att ersätta med färg. Det var inte, som Woody Allen påpekat, för att han inte hade råd med färgfilm han spelade in "Manhattan" i svartvitt. Och den filmen förblir inte bara min Allenfavorit utan en av de filmer jag tyckt mest om de senaste decennierna. (Å andra sidan är andra stora favoriter bland annat Solondz' "Happiness" och "Star 80", som inte skulle fungera i svartvitt.)

Ray Harryhousens modellereanimeringar, ja. Men där kan jag bara beklaga. Jag såg några av dem redan i de tidiga tonåren men fann dem skrattretande redan då; det har inte blivit bättre med åren. Tyvärr. Och trots att de höjts till skyarna av bland andra Ray Bradbury, som jag länge skattade mycket högt (och väl fortfarande gör, för det han skrev för länge sedan). Å andra sidan har Bradbury alltid slagit mig som en man besatt av en tragiskt obesvarad kärlek till filmen; den är så översvallande att han älskar allt där bara bilderna rör sig. Som Harryhousens fåniga och banala grällheter.

Själv har jag många och sinsemellan nog svårförenliga filmpassioner. Den jag just nu borde ägna mig åt är noir, för där håller jag på med en ny bok. Men som jag skrivit på annat håll här gillar jag också den mycket tidiga ljudfilmen. Å andra sidan är jag också förtjust i en hel del mycket modern film; det är trams att filmer var bättre förr. Somliga var det, men det finns gott om smörja från alla decennier och jag misstänker att man gör minst lika många bra filmer nu som någonsin förr. Catherine Breillat kunde inte ha gjort någon av sina för ens trettio år sedan, lång mindre sjuttio. Knappast David Cronenberg heller. Fyrtiotalets noirfilm är ofta lysande – men i få fall mer lysande än "Road to Perdition" eller "First the World, Then The Fireworks".

Så kör hårt, som den dyre kollegan brukar säga. Och låt oss snacka film när tid och inspiration gives.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Johan » mån 07 maj 2007, 01:14

Egentligen är det ju som vi rökare vet likadant i verkligheten. Om man sitter på en skum bar upplyst av enstaka, starka lampor här och där i lokalen (så att omgivningen blir nästan svartvit), bolmar cigarettröken i mycket synliga, häpnadsväckande enorma moln (man anar inte hur mycket rök man drar i sig med ett bloss förrän man sett den bolma ut på en skumt upplyst bar, vågar jag hävda). Men ute på en sommaräng, även om det är vindstilla så att röken inte blåser bort? Inte en chans. Eller för den delen i en starkt upplyst lokal. Den syns knappt.
Påminner mig om när jag och diverse annat löst folk satt i vårt tält på en festival för ett par år sedan och roade oss med att ta ett helt vanligt andetag där inne, luta oss ut i sommarkvällen och andas ut. Det såg inte ut att ha fått plats mycket syre i våra lungor.
//Johan Jönsson
Vetsaga
Johan
Trufan
 
Inlägg: 557
Blev medlem: tis 31 okt 2006, 11:37
Ort: Uppsala

Inläggav margl » mån 07 maj 2007, 07:18

john-henri skrev:Själv har jag många och sinsemellan nog svårförenliga filmpassioner. Den jag just nu borde ägna mig åt är noir, för där håller jag på med en ny bok. Men som jag skrivit på annat håll här gillar jag också den mycket tidiga ljudfilmen. Å andra sidan är jag också förtjust i en hel del mycket modern film; det är trams att filmer var bättre förr. Somliga var det, men det finns gott om smörja från alla decennier och jag misstänker att man gör minst lika många bra filmer nu som någonsin förr.


Även jag har en bred, fast det är nog inte riktigt rätt uttryck, mångskiftande passar nog bättre, filmsmak, från tjugotalets stumfilmer till det åttiotal som samlat upp så många filmer jag gillar. Som så ofta annars handlar det väl om vad man personligen söker i en film. Fast den diskussionen, om hur vi definierar en bra film, är väl knappast något vi ska ge oss in på då får vi vål knappast tid att göra något annat. Jag vill bara lite kortfattat säga att kanske mer är intresserad av formella kvaliteter, tex filmteknik, sceneri, stämningar, persongestaltning på
det analytiska planet, mer än moralism, realism och viktiga budskap. Detta innebär givetvis inte att jag tar avstånd från realism och viktiga budskap, men till skillnad från vissa som talar om viktiga budskap eller vardagsrealism som ett mål i sig, ser jag dom bara som medel till filmiskt berättande.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav john-henri » mån 07 maj 2007, 07:45

I det sista är jag fullständigt enig med Martin; sista meningen i förordet till den där nämnda boken om film avslutas med: "En film ska ses och bedömas på egna villkor, oberoende av om man delar dess filosofi, moral eller politik, och för mig är det det enda hederliga sättet att förhålla sig till någon konst". Sen är det ju en annan sak att idealet är svårt att alltid leva upp till i verkligheten. Brott mot traditionell moralsyn stör mig aldrig, lika lite som de där konstnären hånar kyrka och stat, förbud och konvenans. Men jag medger utan större omsvep att motsatsen bekommer mig illa; verk som hyllar eller uttrycker homofobi och rasism, inskränkthet, intolerans eller rigiditet.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav margl » mån 07 maj 2007, 11:36

john-henri skrev:I det sista är jag fullständigt enig med Martin; sista meningen i förordet till den där nämnda boken om film avslutas med: "En film ska ses och bedömas på egna villkor, oberoende av om man delar dess filosofi, moral eller politik, och för mig är det det enda hederliga sättet att förhålla sig till någon konst". Sen är det ju en annan sak att idealet är svårt att alltid leva upp till i verkligheten. Brott mot traditionell moralsyn stör mig aldrig, lika lite som de där konstnären hånar kyrka och stat, förbud och konvenans. Men jag medger utan större omsvep att motsatsen bekommer mig illa; verk som hyllar eller uttrycker homofobi och rasism, inskränkthet, intolerans eller rigiditet.


Liksom du håller med mig, är jag nu fullkomligt enig med dig.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav margl » mån 07 maj 2007, 12:15

Sheriffen och jag har tidigare tagit upp filmskaparna Chaplin, Leone, Lang, Murnau och Eisenstein. Om det är någon som vill fortsätta prata om dom är det bara att säga till, jag är endast för ivrig att göra det.

Men därtill vill jag ta upp två till regissörer; Akira Kurosawa och Josef von Sternberg. Den förstes privatliv vet jag ingenting om, men jag är nära bekant med ett flertal av hans filmer. Den andres privatliv och metod som filmare vet jag en hel del om, men jag har aldrig sett någon av hans filmer. När det gäller Kurosawa tycker jag överlag att hans filmer är förträffliga, men de två som står högst i min gunst är "Ran" och "Blodets tron", vilket delvis beror på att jag älskar shakespeareanska motiv. Av dom två i sin tur sätter jag utan att tveka "Blodets tron" högst och det är inte bara för att jag anser Macbeth vara världslitteraturens bästa pjäs (innan någon hinner påpeka det, ja jag har sett Orson Welles som Macbeth). Det finns förövrigt klara likheter mellan Welles och Kurosawas versioner, bägge är suggestiva och mardrömslika berättelser med ett inte obetydligt mått av stilisering. Sålunda har de skickligt vidarefört pjäsens stämning, men jag tycker personligen att Kurosawas friare variant är strået vassare än Welles, fast båda givetvis är utmärkta. Som sagt har jag inte sett en enda av Sternbergs filmer, inte ens "Blå ängeln", men jag längtar självfallet efter att få göra. De filmer jag då är främst intresserad av är "Marocko", "Shanghaiexpressen" och "Scarlett Empress", som räknas bland de främsta skapelerna, efter "Blå ängeln", av bolaget Sternberg-Dietrich. Jag kom ursprungligen under mina filmhistoriska vandringar in på Sternberg såsom varande en Stroheim-lärjunge, och när jag sedan kunde läsa att han inte bara var perfektionist utan ägnande sig åt "försåtligt pervers skönhetskult" och att bakgrunden i många av hans filmer var "exotiskt spektakulära miljöer, utstuderat dekorativa och atificiella", blev jag ivrigare, dessa filmer måste vara värda att se. Jag skulle också vilja se hans stumfilm "The Last Command" med Emil Jannings.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » mån 07 maj 2007, 14:03

Herrejävlar! Försöker ni ta liv och tillvaro ifrån mig, era lunsar! :-)

Här dräller nu av så mycket intressant att kommentera att jag jag skulle löpa risk att bli lika mångordig som den Stephen King-roman jag bara måste, måste avsluta typ nu.

Detta bara som ett meddelande om att jag fortfarande är på banan, men återkommer ytterligare lite senare. Om allt från Harryhausen till modern film till, mein gott, Josef von Sternberg!

Bara i förbifarten dock... när jag i Berlin 1995 var med på det enorma firandet av filmens 100-årsjubileum, arrangerat av - harkel, host, host - min mor, så fanns på den *väldiga* utställningen om Marlene Dietrich (som jag besökte tre gånger under en vecka) inte bara, osannolikt nog, alla de kläder hon någonsin burit i en film (hon köpte alltid ut och behöll dem) utställda med ljussättning och utställningsarrangemang av Giorgio Armani, utan även bokstavligt talat tusentals av hennes personliga tillhörigheter (hon kastade aldrig något), vilka i oerhört många fall var mer fascinerande och talande än jag kan ge ord för (och ja, hon var två år äldre än hon hävdade - jag har sett och läst hennes födelseattest), utan också... framför en videoskärm som gång på gång visade slutscenen i Morocco, där hon sliter dem av sig och springer ut i öknen ... skorna! Ja, de skorna! Exakt det par hon använde i filmen. Jag har aldrig varit så nära att slå sönder ett tjockt plexiglas och ta risken att rusa därifrån med artefakterna! :-)

Sternberg! Martin - du kommer att älska filmerna! Notera för övrigt att Blå Ängeln finns i två olika versioner, så försök få tag på båda. Och Morocco är en förtätad, exotiskt bultande, sexuellt mycket laddad film med ett bildspråk som är helt omöjligt att göra sig kvitt från - scenen där Marlene springer längs med pelargången i den märkliga, närmast överjordiska belysningen är så fastetsad i huvudet på mig att jag kan spela upp den när som helst. Den liksom pulserar, sitter kvar närmast mardrömsaktigt - omöjlig att göra sig kvitt, någonsin.

Förresten, i sidorummen på utställningen kring Marlene, som var det stora huvudtemat med anledning av att det europeiska 100-årsfirandet genomfördes i Berlin, fanns även andra filmhistoriska artefakter som saknade direkt koppling till henne. Så jag fick se originalteckningarna/målningarna (ett slags mellanting, för de är besynnerligt färglagda i dova färger) till stadslandskapen i Metropolis (och kan bara *gråta* över att så många av de scenerna kom att klippas bort när filmen stympades redan efter några få visningar redan på 20-talet!), det var där jag plötsligt fann mig stirra rakt in i ögonen på The Maltese Falcon, och det var där jag såg originalmanuskriptet till ... ja, herrejävlar, vad ska jag säga ... "Citizen Kane"...

Nu håller jag som ni märker på att bli akut fnoskig i realtid på forumet.

Jag måste börja översätta igen.

Men jag återkommer. Trust me.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » mån 07 maj 2007, 15:44

I mitt intresse för Sternberg läste jag för ett tag sedan en fyllig biografi om Marlene Dietrich, skriven av hennes dotter. i den framtonade Sternberg som en i grund och botten sympatisk och smått melankolisk man, inte en fruktansvärd disciplinfanatiker som man skulle tro att en lärjunge till Stroheim skulle vara, men utrustad med en konstnärlig fingertoppskänsla och en livlig fantasi. Men Dietrich...Jag tycker att om någon har en viss rätt att tala illa om någon annan så är det ett barn som talar om sina föräldrar och jag måste säga att Maria Riva använder sig av den rättigheten. Dietrich blir definitionen av begreppet diva; arrogant, självcentrerad, egoistisk, taktlös och utan förmåga att ta hänsyn till andras ömmare känslor men, liksom andra divor, med möjlighet att prestera elegans och charm. Hon var påfrestande att umgås och arbeta med, i synnerhet för Sternberg som beslutat sig för att göra henne till en skönhetsgudinna.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » mån 07 maj 2007, 15:55

Jag har just hittat på att det är för soligt för att översätta just nu. Men vi greker kan förstås handskas med starkt solsken, så därför har jag balkongdörrar som är väl avpassade för att åtgärda eländet. Två skjutdörrar. Den inre av glas, den yttre av plåt. Den av plåt är försedd med springor och filtrerar ljuset ungefär som en persienn. Så om man som jag nu gjort skjuter in glasdörren i väggen (för att få luft) men har plåtdörren helt utdragen, lägrar sig över rummet ett slags märkligt halvdunkel. Nästan som i en noirfilm. Ah, perfekt:

Modern film. Sjävlklart har John-Henri rätt - det har gjorts bra filmer i alla tider och en sak man ska minnas är att för varje legendarisk film som Casablanca eller Morocco som vi nu pratar om från äldre tid, gjordes det tio, femton, tjugo skräpfilmer som ingen längre minns (utom jag, som har sett dem). Fast så är det rimligen i allt utövande av konst eller i allt utövande av allting - sf-författaren Theodore Sturgeons lag är hemskt gångbar i snart sagt alla livets skeden (Den lyder, för den som inte vet: "Nittio procent av all science fiction är skräp men å andra sidan är nittio procent av allting skräp"). Fast med detta sagt så förändras filmspråket, själva konstformen, över tid och egenskaperna och kvaliteterna hos verken varierar. För att uttrycka det tydligare - om vi bortser från myckte grundläggande saker som intrig och skådespeleri, har film från säg 90-talet generellt kvaliteter som gör det klokt att bedöma den utifrån delvis andra kriterier än film från säg 20-talet. Fast det gäller även intrigerna och skådespeleriet, i och för sig - som jag nämnde i citattråden, det låter sig inte göras att med någon rimlighet jämföra Theda Bara och Meryl Streep som skådespelerskor för att avgöra vem som är "bäst" - konstformen har förändrats och det är som att jämföra Rembrandt med van Gogh för att avgöra vem som är "bäst". Rätt meningslöst, med andra ord.

Modern film och noir. Jag har som han vet väldig respekt för John-Henris filmkunnande och filmfnoskeri, eftersom båda delarna närmar sig mina nivåer. Fast ibland har vi mycket olika smak (vilket i och för sig är som sig bör). Därför häpnar jag lite över att han gillar "Field of Dreams", till exempel, som jag tycker är en slisksentimental struntfilm och på motsvarande vis häpnar jag över att han tar "Road To Perdition" som exempel på en modern film som slår ut flertalet av den gamla tidens noirfilmer. "Road To Perdition" tycker jag å min sida är en dels mycket enkelt hopkommen historia helt utan de förvecklingar i intrigen en bra noirfilm ("The Third Man", "The Asphalt Jungle", "Angels Have Dirty Faces", "White Heat") bör innehålla, dels är den förvuxne lillpojken Tom Hanks helt osannolik i rollen som beställningsmördare, dels... ja, och så vidare. Däremot håller jag med om att det har gjorts mycket bra, modern noirfilm, och ska jag nämna tre moderna noirfilmer från tre olika decennier som jag nog anser måste betraktas som bland de allra främsta i genren över huvud taget blir det "Chinatown" av Roman Polanski, "Miller's Crossing" av bröderna Coen och "The Man Who Wasn't There", även den av bröderna Coen. I de tre filmerna pratar vi om genuint högstående filmkonst och sinsemellan är de även tre mycket olika exponenter för samma genre - "Chinatown" lyckas vara en träffsäker noir intrigmässigt men helt utan formspråket, inte minst som den utspelar sig i gassande solsken (för övrigt anser jag den vara respektive Polanskis och Nicholsons bästa film); "Miller's Crossing" är en enastående välgjord pastisch med för cineasten ett myller av hänvisningar bakåt och totalnoir i själva formspråket; "The Man Who Wasn't There" är en noirfilm i svartvitt, medvetet gjord precis så som noirfilmerna gjordes på 40-talet, så in i minsta detalj att ljussättningen är en specialstuderad kopia av den tidens ljussättning, men vidareutvecklad med modern ljussättningsteknik (som 40-talets filmmakare utan tvivel skulle ha använt sig av om den funntis då).

Ray Harryhausen. Jag ställer mig nog någonstans mellan Martin och John-Henri, för jag respekterar specialeffekternas funktion i filmerna där Ray Harryhausen stod för dem - de har inte huvudrollen, de lyfter fram i stället för att dominera - och de är ibland, som i det nämnda exemplet "Jason and the Argonauts", relativt skickligt gjorda. Men, och det är ett litet problem - de borde ha kunnat vara ännu bättre, för redan före Harryhausen, i "King Kong", fanns specialeffekter som vida överträffade hans. Jag förmodar att det i hans fall berodde på budget - "King Kong" var en för sin tid gigantbudgetproduktion, medan filmerna Harryhausen arbetade med uppriktigt sagt var B-features. Å andra sidan gör det ju också att man får använda sig av något olika kriterier, men i långa loppet är jag nog ingen fan av Harryhausen per se, måste jag medge.

Akira Kurosawa. Även jag gillar Kurosawa, men inte oförbehållsamt. Det tror jag delvis beror på att jag trots ett helt livs hängivet filmseende aldrig helt har vant mig vid (läs: förstått) den mycket annorlunda berättarstil som framstående filmskapare från Asien och därmed tillhörande kulturområden använder sig av, på samma sätt som jag har lite svårt för de extravaganta Bollywood-spektaklen med sina många kostymer där folk hela tiden brister ut i sång och börjar dansa i stället för att helt enkelt prata med varandra. Fast med det sagt så är jag ändå en Kurosawafan, även om mina favoriter i hela hans produktion är två tidiga filmer - "Rashomon" och "De sju samurajerna". De är då i och för sig mycket talande berättade betydligt mer "västerländskt", "Rashomon" med sin skickligt berättade intrig ur flera olika perspektiv efter varandra och "De sju samurajerna" med en i och för sig relativt enkel men gripande intrig av det slag som inte var ovanlig i swashbucklande äventyrsfilmer från dåtidens Hollywood men som här berättas med allvar och stort inkännande för rollfigurernas belägenhet och moraliska övertygelser - en i grunden mycket vemodig, mycket inkännande film som trots det äventyr eller vad man ska kalla det som utspelas på ytan i själva verket intelligent berättar om hur man som individ är både fånge i och kan bestämma över sitt eget öde.

Josef von Sternberg och Marlene Dietrich. Den tyska motsvarigheten till Mauritz Stiller och Greta Garbo, om man vill se det så, men med en mycket bättre aktris i teamet. Marlene Dietrich vill jag placera på filmparnassen som en av de största filmskådespelerskorna någonsin (but Bette Davis, we. love. you.!) och filmerna de gjorde tillsammans, kanske framförallt efter flytten till Hollywood, är på sätt och vis ett slags paralleller men saknar i övrigt större likhet med likaledes från Tyskland till Hollywood utvandrade Fritz Langs filmer från USA. Sternberg och Dietrich behåller men vidareutvecklar den tyska filmskolans form- och bildspråk, och lyckas därmed åstadkomma ett slags mycket lyckad symbios mellan dåtidens Hollywoodfilmkultur och den filmkultur de själva var sprungna ur. Morocco är enastående bland annat för att den så lyckat kombinerar de här filmkulturerna - därav också den oförglömliga, på näthinnan för evigt inetsade scen jag pratade om i förra inlägget. Som dessutom ackompanjeras av intensivt trummande närmast i erotiskt pulsslagstempo; jag tror inte att någon annan än Sternberg hade kommit på det här, faktiskt.

Har jag fått med allt? Nej, säkert inte. Fast solen döljer sig nu rätt snart bakom huset på andra sidan gatan, så det kanske börjar bli dags att ägna sig lite åt King också.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen mån 07 maj 2007, 21:36, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » mån 07 maj 2007, 16:35

Sheriffen skrev:Modern film och noir. Jag har som han vet väldig respekt för John-Henris filmkunnande och filmfnoskeri, eftersom båda delarna närmar sig mina nivåer. Fast ibland har vi mycket olika smak (vilket i och för sig är som sig bör). Därför häpnar jag lite över att han gillar "Field of Dreams", till exempel, som jag tycker är en slisksentimental struntfilm och på motsvarande vis häpnar jag över att han tar "Road To Perdition" som exempel på en modern film som slår ut flertalet av den gamla tidens noirfilmer. "Road To Perdition" tycker jag å min sida är en dels mycket enkelt hopkommen historia helt utan de förvecklingar i intrigen en bra noirfilm ("The Third Man", "The Asphalt Jungle", "Angels Have Dirty Faces", "White Heat") bör innehålla, dels är den förvuxne lillpojken Tom Hanks helt osannolik i rollen som beställningsmördare, dels... ja, och så vidare.


Bara för att påpeka det, denna dag har jag från en kamratmedlem i LSFF, Tommy Persson, känd som tompe för dom på dessa diskussionssidor, fått låna "The Third Man" och ska snarast möjligt avnjuta den.

Josef von Sternberg och Marlene Dietrich. Den tyska motsvarigheten till Mauritz Stiller och Greta Garbo, om man vill se det så, men med en mycket bättre aktris i teamet. Marlene Dietrich vill jag placera på filmparnassen som en av de största filmskådespelerskorna någonsin (but Bette Davis, we. love. you.!) och filmerna de gjorde tillsammans, kanske framförallt efter flytten till Hollywood, är på sätt och vis ett slags paralleller men saknar i övrigt större likhet med likaledes från Tyskland till Hollywood utvandrade Fritz Langs filmer från USA. Sternberg och Dietrich behåller men vidareutvecklar den tyska filmskolans form- och bildspråk, och lyckas därmed åstadkomma ett slags mycket lyckad symbios mellan dåtidens Hollywoodfilmkultur och den filmkultur de själva var sprungna ur. Morocco är enastående bland annat för att den så lyckat kombinerar de här filmkulturerna - därav också den oförglömliga, på näthinnan för evigt inetsade scen jag pratade om i förra inlägget. Som dessutom ackompanjeras av intensivt trummande närmast i erotiskt pulsslagstempo; jag tror inte att någon annan än Sternberg hade kommit på det här, faktiskt.


Mestadels har jag läst negativa omdömen om Sternbergs Dietrich-filmer (med undantag av "Blå ängeln"), de berömmer hans tekniska skicklighet men sedan kommer de med uttryck som i citaten ovan - "pervers", "exotism", "artificiell", "melodrama" och så givetvis "dekadent". Här är ett till sådant citat; "De lever kvar i minnet på samma sätt som doften av en stark, kväljande sötaktig parfym". Dessa omnämnanden gör självfallet mig, älskaren av dekadenspoesi och raffinemang i alla dess former, enbart ännu mer intresserad. Den som jag nog är mest intresserad av är "Shanghaiexpressen", ursprunglingen mest för att en av de framträdande rollerna spelas av Warner Oland, ett av Sveriges fascinerande bidrag till den internationella filmduken. En rolig historia jag läst om Shanghaiexpressen är att Sternberg åratal efter inspelningen reste till Kina och upptäckte till sin oändliga lättnad och glädje att verklighetens Kina inte alls såg ut som det han gestaltat på film.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav john-henri » mån 07 maj 2007, 18:33

Hemsk hemlis som härmed förmedlas: jag har inte primärt bildminne, utan ordminne. Det innebär, har jag lärt mig över åren, att det krävs exceptionella synintryck för att jag ska komma ihåg dem starkt och klart; väldigt ofta minns jag bilder bara fragmentariskt, eller bristfälligt. Men vissa filmer gör mig begeistrad – kanske övermycket – med rent visuella kvaliteter, och till den gruppen hör avgjort "Road to Perdition", som bitvis i mitt tycke helt enkelt är fenomenalt vacker; den enda noirfilm som ser ut som om den regisserats av Terrence Malick. Den ensamma bilen på de oändliga vetefälten; den ljudlösa uppgörelsen på den mörka gatan. Sånt har jag svårt att skaka av mig.
Varmed på inget vis är sagt något negativt om de högst förträffliga filmer Sheriffen nämner, som har många (och i många avseenden överlägsna) andra kvaliteter. (Och som sagt, även om jag härom natten har en känsla av att jag gav den fel namn, den saken gäller avgjort Michael Oblowitz' "This World, Then the Fireworks", som är gjord efter en Jim Thompson-text och är mycket traditionell noir.)
Sternberg och Dietrich – gack och se apoteosen, "The Scarlet Empress"; inte konstigt att filmbolaget blev nästan fnoskigt på kuppen.
Jo, så här håller man på när man är i klorna på Stephen King. Själv är jag nästan klar med min, dock; dryga 43 ark skrivna och bara enstaka återstår. Den mannen har orden i sin makt. Allihop.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Nästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron