Film

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Inläggav margl » ons 19 sep 2007, 09:27

Sheriffen skrev:Min motsvarande film är "The Third Man" av Sir Carol Reed, som jag sett 127 gånger.


På tal om Carol Reed så såg jag i sommar för första gången hans filmversion av musikalen "Oliver!" och nyligen köpte jag också in denna på dvd. Med tanke på hur förfärlig Dickens ursprungsberättelse är så kan det vara förvånande att se hur munter denna musikal kan vara, men musikaler lever i sitt eget universum. Det som den dock lyckats väl med i jämförelse med romanen är att fånga miljöerna, från den fängelseliknande anstalten för småpojkar till de lortiga och kusliga bakgatorna i storstaden. Titelrollen är liksom i romanen blek och ointressant bortom allt tvivel (gjorde stackarn något mer efter detta?), hans enda egentliga syfte är att försöka klämma fram lite medlidande ur publiken. Oliver Reed däremot glänser som den hotfullt ondskefulle Sikes och Shani Wallis gör ett starkt porträtt av den missbehandlade Nancy. Men starkare än alla de andra lyser Ron Moody som Fagin, en underbar framställning som pendlar mellan sprallig uppsluppenhet och djup melankoli. På hans lott har också fallit filmens enligt min mening två bästa sångnummer; "You got to pick a pocket or two" och "Reviewing the situation".
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » ons 19 sep 2007, 09:39

margl skrev:
Sheriffen skrev:Min motsvarande film är "The Third Man" av Sir Carol Reed, som jag sett 127 gånger.


På tal om Carol Reed så såg jag i sommar för första gången hans filmversion av musikalen "Oliver!" och nyligen köpte jag också in denna på dvd. Med tanke på hur förfärlig Dickens ursprungsberättelse är så kan det vara förvånande att se hur munter denna musikal kan vara, men musikaler lever i sitt eget universum. Det som den dock lyckats väl med i jämförelse med romanen är att fånga miljöerna, från den fängelseliknande anstalten för småpojkar till de lortiga och kusliga bakgatorna i storstaden. Titelrollen är liksom i romanen blek och ointressant bortom allt tvivel (gjorde stackarn något mer efter detta?), hans enda egentliga syfte är att försöka klämma fram lite medlidande ur publiken. Oliver Reed däremot glänser som den hotfullt ondskefulle Sikes och Shani Wallis gör ett starkt porträtt av den missbehandlade Nancy. Men starkare än alla de andra lyser Ron Moody som Fagin, en underbar framställning som pendlar mellan sprallig uppsluppenhet och djup melankoli. På hans lott har också fallit filmens enligt min mening två bästa sångnummer; "You got to pick a pocket or two" och "Reviewing the situation".


Nu känns det lite dags för skamvrån för min del igen, för jag har nog inte sett denna Carol Reed-film. Fast egentligen är det ännu skämmigare än så, för när du beskriver den ekar avlägsna minnen från min barndom, inte minst kring sångnumren. Så det kan tänkas att jag såg den då, vilket inte alls är otroligt. Det gläder mig att den nu är ute på dvd, så att jag omgående kan rätta till det här problemet. Återkommer.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » fre 28 sep 2007, 15:06

Idag fick jag hem en Greta Garbo Collection Box med sex stycken av hennes klassiska filmer. Jag måste erkänna att jag inte sett så mycket av Garbo förutom "Ninotchka" och "Kristina" (och det var dessutom flera år sedan jag såg "Kristina" senast). På denna eftermiddag har jag sett på "Mata Hari" och en av mina spontana reaktioner är; Ah, de kan inte göra melodrama längre som de gjorde förr! Melodramats blandning av cynism och sentimentalitet har ofta lätt att tilltala mig, även om det blir lite väl mycket sentimentalitet mot slutet av denna film. Garbo är det självklara blickfånget, det är lätt att förstå att hon fick tillnamnet 'den gudomliga'; oändligt sensuell, romantiskt vemodig, lojt lekfull och försedd med den där speciella accenten man känner igen varsomhelst. De övriga skådespelarna fyller sina roller väl, Lionel Barrymore är bra som ångestladdad officerare även om han spelar över i jämförelse med den välbalanserade Garbo, C. Henry Gordon är trovärdig som den ihärdige spionjägaren Dubois och för mig som mest sett Lewis Stone som vänliga äldre farbröder är det roligt att se honom som den hänsynslösa spionsamordnaren Andriani. Jag har lite svårt däremot för Ramon Navarro som den unge man som väcker Mata Haris ömma låga. Det replikskifte jag kommer att minnas bäst är följande; Mata Haris älskare Shubin, som tror att hon tillbringat två nätter med en annan man, mottager henne med orden "You cheat. You liar" varpå Mata Hari som ingalunda förlorat behärskningen svarar "Good Morning liar would be more polite". Ikväll tänker jag fortsätta med "Kameliadamen".

På filmfronten i övrigt, för ett tag sedan inhandlade jag John Hustons "Mannen som ville bli kung" och jag är glad för att jag gjorde det. Det är alltid lika kul när filmer visar sig vara så bra som man vill minnas att de var. Även om lukten av brittisk imperieromantik ibland blir lite väl stark (den är ju baserad på en berättelse av Kipling) så är det en underbar skröna med ett tragiskt inslag som höjer den över den vanliga äventyrsskildringen. Filmens värde ligger dels i de snyggt komponerade bilderna och dels på det magiska samspelet mellan Michael Caine och Sean Connery som de två charmerande och våghalsiga skojarna Peachy och Dravot.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » fre 28 sep 2007, 15:52

Jag måste ju medge att jag aldrig riktigt klarat av Greta Garbo, som jag tvärtom tycker är en marmorstaty till skådespelerska. Jag upplever hennes skönhet på samma sätt; hon har ett vackert utmejslat ansikte men är lika blodfullt sensuell som en isstod. I mitt tycke, alltså. Både som skådespelerskor och skönheter föredrar jag i så fall vida Rita Hayworth och Marlene Dietrich. Med det sagt så tycker jag om Garbo i "Ninotchka", men lägg märke till att filmen lanserades med argumentet att man i den fick se Garbo skratta. Något som kanske antyder att hon var just iskall i tidigare filmer.

"The Man Who Would Be King" håller jag med om är alldeles förträfflig, av precis de skäl du anger. Fast jag gillar även imperieromantiken, eftersom jag tycker det finns två sidor av myntet vad beträffar det brittiska imperiet. Visst, britterna invaderade och krigade och begick hemskheter, men i Indien - där filmen utspelas - införde de också sådant som demokrati, postväsende, skolor, sjukhus, samma människovärde oavsett vilken kast man tillhörde, och så vidare.

Rent allmänt är John Huston en mycket pålitlig regissör - en av de största någonsin. Jag har inte sett någon enda film av honom som jag inte tyckt varit minst väldigt bra och flertalet är geniala.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen mån 01 okt 2007, 00:08, redigerad totalt 2 gånger.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » sön 30 sep 2007, 21:33

Jag har i pauser under helgen sett om "My Big Fat Greek Wedding" av Joel Zwick, med manus av huvudrollsinnehaverskan, den grek-amerikanska Nia Vardalos.

Filmen var den största b.o.-hiten i USA under 2002 och är den film i historien som dragit in mest pengar i USA utan att ha legat 1:a på filmtopplistorna, men som film betraktad är den en dussinkomedi - det finns oräkneliga filmer med samma intrig och tema, och det här är bara en i denna oändligt långa rad av lättviktiga men småmysiga komedier, som bjuder på lagom utmätta doser skratt och sentimentalitet och tårframkallande romantik.

Det jag tänkte säga något om nu är något annat än filmen i sig, nämligen de som jag tycker väldigt besynnerliga kanonmissarna vad beträffar greker. Man kan undra om några av dem möjligen är avsiktliga för komikens skull, medan man kan vara säker på att andra inte är det. Och förvånande är det hur som helst - Nia Vardalos är själv halvgrekinna och *borde* liksom veta bättre, tycker man. Det bor fler greker i USA än i något annat land i världen förutom Grekland och i alla fall de jag har träffat är så ultragrekiska att det inte finns en grek i hemlandet som kommer i närheten av dem.

Så, alltså...

- Redan typografin i filmens titel är besynnerlig. För att få grekisk "stämning" har man bytt ut alla E:n mot ett versalt, grekiskt síghma, det vill säga grekiskans S (som är snarlikt ett E). Men för en grek blir det bisarrt. Filmen får den märkliga titeln "My Big Fat Grssk Wsdding". Och då ska man minnas att grekiskans E, épsilon, ser ut som just ett E.

- I voice overn i början påpekar Nia Vardalos att familjens hus är modellerat på Párthenon, "...med korintiska pelare och allt". Men Párthenon har doriska pelare, inte korintiska. Och huset familjen bor i har ingetdera, utan helt vanliga, amerikanska verandapelare.

- För övrigt: att någon grekisk familj skulle modellera sitt hus på Párthenon är så absurt att det inte blir ett roligare skämt än att en italiensk familj skulle modellera sitt hus på Colosseum eller att en svensk familj skulle modellera sitt hus på säg Stadshuset. Dessutom har familjen grekiska mytologins gudar och gudinnor som statyer i trädgården. Jo. Just det. Helt okänt fenomen.

- I en scen i filmen spottar en kvinna en liten pojke tre gånger på hjässan. Samma sak förekommer senare, då man i stället spottar efter Nia Vardalos man. Detta sägs vara för att ge tur. Något liknande förekommer inte i grekisk kultur.

- När de festar allihop på bröllopet ropar de glatt "Òpa, òpa!". Vilket alltså betyder "Hoppsan!". Det utropar man i verkligheten när man tappar något eller när någon ramlar eller något. Inte när man festar. Utan att vara som filmens far, som anser sig kunna härleda vartenda ord i vartenda språk till grekiskan, skulle jag ändå kunna tänka mig att engelskans "Oooops!" kommer från grekiskans "Òpa".

- Nia Vardalos amerikanske pojkvän låter döpa sig i grekisk-ortodoxa kyrkan för att de ska kunna gifta sig i samma kyrka. Men så gifter de sig helt uppenbart i en protestantisk kyrka - det är orgelmusik (musik får inte förekomma i grekisk-ortodoxa kyrkan), det är bara en präst (det ska vara fyra på ett grekiskt bröllop, och prästen i filmen är inte klädd som en grekisk-ortodox präst), de kör samma ceremoni som man kör i Nordeuropa (den är helt annorlunda i Grekland), och inga av gästerna ger det vita kuvertet med pengar i gåva till brudparet när de lämnar kyrkan efter den allra minst timslånga ceremonin (som den helt uppenbart inte föreställer vara i filmen, men alltid är i Grekland). Inte heller får gästerna den lilla påsen med karameller och det lilla bandet att nåla fast i kavajen/klänningen.

- En ytterligare besynnerlighet är det faktum att Nia Vardalos får problem med sin familj för att hennes tilltänkte man inte är grek. Jag är själv ett rätt gott bevis på att den inställningen inte är förhärskande bland greker på något sätt. Tvärtom är det mycket vanligt med äktenskap där den ena parten - för det mesta kvinnan - inte är grekisk, i synnerhet som man i Grekland räknar etnisk tillhörighet lite annorlunda än i många andra kulturer. Eller så här: jag har ofta i Grekland fått veta att jag inte är 50% grek och 50% svensk, utan 100% grek och 100% svensk. 100/100, inte 50/50. Och jag känner exempelvis en grek som är ihop med en svenska som är adopterad från Korea - och hans familj älskar henne. Alltså, det är i allmänhet - om än enstaka undantag förstås finns - inte något som helst problem.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen mån 01 okt 2007, 00:10, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » sön 30 sep 2007, 22:59

Varför i hela friden kasta bort tid på att se om sådant trams. Joel Zwick har såvitt jag vet enbart regisserat erbarmliga TV-komedier och enstaka lika erbarmliga långfilmer, de flesta för TV. "My Big Fat Greek Wedding" är för övrigt inte någon amerikansk film, utan en kanadensisk, om än med amerikanska pengar; den var inte den film som spelade in den största hiten i USA under 2002, även om den förvisso kom orimligt högt (fyra eller femma, vill jag minnas); däremot lär den vara den "romantiska komedi" som spelat in mest pengar någonsin. En skränig, påfrestande schablonfilm, tycker jag nog. Att leta fel i den känns måttligt meningsfullt.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » sön 30 sep 2007, 23:24

Nu ska jag inte vara beskäftig, men inom filmvärlden räknas en film som kommande från samma land som stålarna. Alltså är exempelvis "The Third Man" en brittisk film trots att den utspelar sig i Wien med amerikanska, tyska och italienska skådespelare i huvud- och andra framträdande roller (och ja, ett par engelsmän också, men ändå).

Och ja, jag hoppade över några ord eller något där, för den var som du säger den femte största hiten i USA 2002 ur b.o.-synvinkel. Fast den är alltså den film i historien som dragit in mest stålars i USA utan att ha legat etta på någon amerikansk filmtopplista.

Att leta felen är däremot meningsfullt just av det här skälet, i alla fall om man som grek retar sig på att miljoner människor får för sig att greker skulle vara som de där besynnerliga utomjordingarna i filmen. Jag kopplar alltså inte hur den grekisk-amerikanska Nia Vardalos kan a) vara så (stundtals medvetet, stundtals omedvetet) okunnig och hur hon och filmens övriga greker kan b) låta greker i gemen framstå som löjligt skuttande pajaser.

Kör hårt,
Sheriffen
(grek och svensk, 100/100)
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » mån 01 okt 2007, 07:23

Fast var det inte i själva verket mycket få personer med grekisk bakgrund som hade något med filmen att göra? Utom författaren, så för all del är det ju möjligt att Nia Vardalos, som väl skrev både pjäsen som filmen bygger på och manuset, är klandervärd för det du klankar på, men troligare är väl att hon helt enkelt sålde rättigheterna och sedan satt där och fick försöka så gott hon kunde medan regissör och producenter och rekvisitörer och alla de andra hittade alternativa eller billigare eller enklare lösningar. Alternativt att grekiska invandrare i Winnipeg har andra traditioner än de i USA. Alternativt att hon i somliga avseenden ville driva med dem (William Saroyan brukade bli påhoppad av andra armenska invandrare för att han inte skildrade armener i USA "rättvist" eller "realistiskt".) Vad vet jag? Fast på en punkt måste du väl imponeras av filmgrekerna – de dricker sin ouzo outspädd.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » mån 01 okt 2007, 09:19

Nja, förutom Nia Vardalos - som trots allt skrev både pjäs och filmmanus och spelar huvudrollen - så har ju Gia Carides, Michael Constantine, Stavroula Logothettis och Louis Mandylor grekisk bakgrund.

Sedan kan det förstås ligga en del i att regissör och producenter (mer sällan rekvisitörer, som inte får bestämma sådant utan bara lyda order) hittade billigare lösningar då och då, men varför skulle det vara billigare att låta folk utropa "Ópa, ópa!" när de festar i stället för "Stín ijía mas!", som vore det korrekta?! Och varför skulle det vara billigare att låta en medelålders kvinna spotta på en liten pojke, när sådant inte alls för tur med sig i grekisk kultur utan bara är ohyggligt oförskämt?!

Fast det är sant, billig lösning antyds ju av huset - som sagt, det har inte ens de korintiska pelare det påstås ha (och den som vet hur sådana ser ut förstår att de är mycket dyrare att ta fram än de doriska som hade varit de korrekta i sammanhanget), utan vanliga, amerikanska pelare (som ironiskt nog är mycket mer lika doriska än korintiska, per default).

Och så vidare.

Det är förstås möjligt att kanadensiska greker har utvecklat delvis andra seder och bruk, men det känns fortfarande inte sannolikt att de har gått och blivit utomjordingar utan andra kopplingar till Grekland än att de framstår som ett slags groteska parodier på inte bara greker utan människor över huvud taget.

Fast visst, ska man gå efter diverse filmer med Laurel & Hardy och otaliga efterföljare ända upp i modern filmtid, som flera (men inte alla) filmer med Jim Carrey, så är det kanske hemskt skojsigt när folk sprattlar och omotiverat lägger sig på golvet och sparkar med benen i luften och spottar på varandra och så där, men jag irriterar mig på när det utpekas som något specifikt etniskt för den grekiska kulturen.

Liksom jag förmodar att japaner som ser "Lost In Translation" med all rätt retar sig på att japanerna där framställs som groteskt grimaserande och skrikiga fån, som för övrigt även de sprattlar och kastar sig på golvet och sparkar i luften och allt möjligt annat skojsigt. Jag gillar som bekant "Lost In Translation" väldigt mycket, men på grund av det som utspelas mellan Bill Murray och Scarlett Johansson - porträtten av japaner avskydde jag redan när jag såg filmen första gången (i februari 2004 - gå gärna tillbaka och kolla vad jag skrev på Sverifandomlistan om den) och den avskyn har om något blivit ännu starkare nu när jag faktiskt varit i Japan och fått uppleva hur värdiga och vänliga och civiliserade de allra flesta japaner man träffar på är. Mycket mer så än den förkrossande majoriteten västerlänningar, måste jag ju säga.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » tis 02 okt 2007, 11:57

Idag har jag sett för jag vet inte vilken gång i ordningen, det är fullt möjligt att det är fler än hundra, John Boormans "Excalibur". Trots att jag ser den med mer kritiska ögon för varje gång kan den fortfarande hänföra mig lika mycket som första gången jag såg den. Det är nog ingen överdrift att säga att "Excalibur" påverkat min syn på fantasy mer än någon annan film. Orffs O Fortuna och Wagners Siegfrieds begravningsmarsch blir stora stycken musik för mig delvis därför att jag förknippar dem så starkt med denna film. Inledningssekvenserna med en kraftfull och svartmuskig Gabriel Byrne som Uther Pendragon är fästbrända i mitt visuella minne. Nicol Williamson är härlig som den ömsom dystre, ömsom finurlige, ömsom lömske Merlin vars perfekta motpart är Morgana i Helen Mirrens gestalt. Enligt en anekdot jag läst så sa producenten till Boorman att han fick ha vem som helst som Merlin förutom Nicol Williamson, varefter Boorman givetvis valde Nicol Williamson. Nigel Terry har stundom förefallit mig blek som Arthur, men vid närmare eftertanke gör han faktiskt ganska bra ifrån sig. Och prakten är bländande, scenerierna fantastiska, stämningsbilderna poetiska och det stiliserade operamässiga draget tilltalar mig automatiskt. För att nu inte tala om rustningarna, det är rejäla skrammelkostymer det.
Senast redigerad av margl tis 02 okt 2007, 12:14, redigerad totalt 1 gång.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav john-henri » tis 02 okt 2007, 12:01

Lustigt att du nämner just den filmen...
Har du läst de senaste inläggen i tråden om filmcitat (Film, radio och TV/Varifrån kommer filmcitatet?)

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » tor 04 okt 2007, 00:32

Det här inlägget kommer från tråden om "Blade Runner" i avdelningen "Film, tv och radio" i forumet.

john-henri skrev:Får man bidra med några titlar till, då, som faktiskt har kultstatus, och som mer än väl förtjänar den?

Double Indemnity
All About Eve
Sunset Blvd.
High Noon
The Searchers
The Apartment
Brazil
Star 80
Crash
The World, Then the Fireworks
Bound
Ivan den förskräcklige I-II
Bränd av solen
Livsdramat Andrej Rublev
Duck Soup
The Secret Life of Walter Mitty
Frankenstein (James Whales)
Crumb
American Splendor
Manhattan
Ed Wood
Frida
My Summer of Love
Secretary
Wings of the Dove
Lenny
Being John Malkovich
Welcome to the Dollhouse
Happiness


En av de här hade jag för all del redan nämnt och några av dem håller jag personligen inte med om förtjänar kultstatus, men det därhän... vad krävs för att vi ska säga att en film har kultstatus?

För alla dem som jag räknade upp har också hängivna grupper av followers, liksom, som ser filmerna om och om igen och diskuterar dem och uttolkar dem och så vidare. Nu är det förstås så att vi äkta filmfans är kultiga vad beträffar väldigt många filmer, så själv tillhör jag åtskilliga av de där grupperna av entusiaster (alltså, jag tillhör dem som ser många av de uppräknade filmerna gång på gång och uttolkar dem och allt det där).

Om det med kult även menas att filmen ska ha denna status på något sätt i det allmänna medvetandet, ute bland folk som inte är särskilt intresserade av film per se, tror jag att begreppet faller. Problemet är ju nämligen att bara en bråkdel av de uppräknade filmerna ens är kända av allmänheten. Fråga mannen och kvinnan på gatan, och ytterst få kommer att veta vad man pratar om när man nämner "Pandora's Box" eller "Repulsion" eller "Fest i byn" eller ens "The Third Man" och "Touch of Evil" och "All About Eve".

Det funkar liksom inte. Man får nog säga att en film har kultstatus om den har en kult omkring sig, och den kulten kommer i nio fall av tio att bestå av cineaster som känner till och har sett och älskar filmerna. Förstås.

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. Jag lägger den här inlägget i filmtråden också, för vi har rört oss bort från "Blade Runner". Eventuella kommentarer bör alltså göras där i stället. D.S.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav tompe » tor 04 okt 2007, 00:52

Jag tycker det finns en hyfsad väldefinierad användning av ordet "kultstatus" i till exempel kulturbilagor för fallet då man inte specifierar till exempel att den har kultstatus bland cineaster.
/Tommy Persson
tompe
Trufan
 
Inlägg: 825
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:18
Ort: Linköping

Inläggav Sheriffen » tor 04 okt 2007, 00:59

tompe skrev:Jag tycker det finns en hyfsad väldefinierad användning av ordet "kultstatus" i till exempel kulturbilagor för fallet då man inte specifierar till exempel att den har kultstatus bland cineaster.


Jag väntar med spänning på en formulering av definitionen.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tor 04 okt 2007, 01:07

tompe skrev:Johan införde begreppet "cineastiskt (o)motiverad". Om en sak är kult bara för att folk säger att det är kult så saknar ju detta begrepp (cineastiskt omotiverat) helt relevans. Och om orsakerna hos varje person varierar är begreppet ganska meningslöst också. Så uppenbarligen menade Johan något annat och jag undrade vad detta var.


Jag tror att du krånglar till det i onödan. Vad Jophan sa var ganska exakt detta:

Det finns filmer som a) har kultstatus och som b) han, Jophan, personligen inte anser har sådana cineastiska kvaliteter att de förtjänar den kultstatusen.

Däremot finns det uppenbarligen andra människor som anser att de har sådana cineastiska kvaliteter, eftersom de är kultanhängare till de filmerna.

Ergo: vilka cineastiska kvaliteter som motiverar kultstatus, eller huruvida en film ens har några sådana kvaliteter, beror förstås på vem du frågar.

Som sagt.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

FöregåendeNästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare