Film

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Inläggav Sheriffen » tor 04 okt 2007, 01:07

tompe skrev:Johan införde begreppet "cineastiskt (o)motiverad". Om en sak är kult bara för att folk säger att det är kult så saknar ju detta begrepp (cineastiskt omotiverat) helt relevans. Och om orsakerna hos varje person varierar är begreppet ganska meningslöst också. Så uppenbarligen menade Johan något annat och jag undrade vad detta var.


Jag tror att du krånglar till det i onödan. Vad Jophan sa var ganska exakt detta:

Det finns filmer som a) har kultstatus och som b) han, Jophan, personligen inte anser har sådana cineastiska kvaliteter att de förtjänar den kultstatusen.

Däremot finns det uppenbarligen andra människor som anser att de har sådana cineastiska kvaliteter, eftersom de är kultanhängare till de filmerna.

Ergo: vilka cineastiska kvaliteter som motiverar kultstatus, eller huruvida en film ens har några sådana kvaliteter, beror förstås på vem man frågar.

Som sagt.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav tompe » tor 04 okt 2007, 10:34

Sheriffen skrev:
Jag tror att du krånglar till det i onödan. Vad Jophan sa var ganska exakt detta:

Det finns filmer som a) har kultstatus och som b) han, Jophan, personligen inte anser har sådana cineastiska kvaliteter att de förtjänar den kultstatusen.


Det tror jag inte att Jophan menade. Överhuvudtaget är "förtjänar kultstatus" ett lite konstigt begrepp här. Jag tycker det bara passar att användas då distributörer försöker tillskriva en film kultstatus utan att den har det.

Och cineastiska kvaliteter är ej heller ett nödvändigt krav för (välförtjänt) kultstatus.
/Tommy Persson
tompe
Trufan
 
Inlägg: 825
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:18
Ort: Linköping

Inläggav Sheriffen » tor 04 okt 2007, 13:49

tompe skrev:Vad menar folk här med cineastiska faktorer egentligen? Är en bra berättad historia en cineastisk faktor?


Ja. Liksom bra skådespeleri, bra regi, bra manuskript även i andra avseenden än intrigen, musik som förtätar stämningar och intrigen i stället för att skära sig mot dem, trovärdiga och/eller eleganta och/eller lyckat komiska dialoger, innovativt berättande rent formässigt ("Citizen Kane", "Smoke"), ett foto som harmonierar med filmen i övrigt och inte tränger sig på, specialeffekter som förstärker och gestaltar men inte tar över resten av filmen, och i mitt fall även film som så att säga har något väsentligt att säga på något plan - med andra ord, filmer vars hela syfte är att saker och ting kaboomar och exploderar tycker jag är meningslösa, medan filmer som går ut på att försöka säga något om tillvaron om de är lyckade känns givande och relevanta.

Här är nägra filmer som uppfyller samtliga ovanstående cineastiska krav, med undantag av att inte alla dessa är innovativt berättade rent formmässigt men icke desto mindre mycket väl berättade:

"Secrets and Lies", "Smoke", "The Third Man", "Ghost World", "Min onkel", "All About Eve", "The Whales of August", "The Remains of the Day", "The Man Who Wasn't There", "Fanny och Alexander", "De 400 slagen", "The Breakfast Club", "Providence", "På ljusårs avstånd", "High Noon", "2001 - A Space Odyssey".

Fast, och det här är en poäng - det *kan* räcka med att en film prickar in exempelvis enbart lysande skådespeleri eller enbart lysande foto för att jag ändå ska ha viss behållning av den. Självklart inte lika stor som om den varit mer fullödig, men jag kan om intrigen är kass men filmens huvudrollsinnehavare heter Susan Sarandon ändå sitta och bara njuta av hur hon agerar.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen tor 04 okt 2007, 17:40, redigerad totalt 4 gånger.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tor 04 okt 2007, 17:36

tompe skrev:Jag ser betoninging på cineastiska faktorer som ett särintresse och som kanske är mindre vanligt än mitt särintresse där jag nöjer mig med acceptabelt bra cineastiska faktorer men vill ha en bra och intressant historia väldigt gärna.


Jag ska väl inte tjata om det här, men låt mig säga så här - om en tjej är riktigt skicklig på att sminka sig, så kan hon använda väldigt mycket smink utan att du märker att hon är sminkad. Om hon däremot är usel på att sminka sig, så ser du en massa kladd i hela ansiktet på henne och hon blir i värsta fall direkt oattraktiv.

Möjligen är min liknelse något haltande, men om det du kallar cineastiska faktorer är välgjorda och du inte hyser särskilt intresse av dem, så märker du förmodligen inte ens att de finns där. A la bonne heure, eller hur det stavas.

Men om de "cineastiska faktorerna" inte är välgjorda, då märker du det garanterat och upplevelsen blir betydligt svagare eller i värsta fall helt förstörd.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav tompe » fre 05 okt 2007, 10:33

Ja, det fall du beskriver finns förstås. Men välgjord i relevanta aspekter var nog inkluderat i mitt "accpetabelt". Andra änden av skalan var "konstnärliga värden" eller liknande.

Som exempelfilm kan jag nämna A Room with a View som jag inte tyckte var speciellt bra. Efteråt får jag höra av folk att de gillade filmen för att kameraarbetet var så bra osv. Berättandet av historien och om historien var bra och intressant verkade ha sekundär betydelse för vissa folks värdering av filmen. Själv märkte jag inte att kameraarbetet skulle varit speciellt bra. För mig var det acceptabelt då jag inte märkte några brister.

När folk pratar om cineastiska faktorer har jag tolkat det som att de betonar upplevelsen där de tänker och reflekterar över saker som skådespeleri, ljussättning, osv medans de ser filmen och att detta "meta-upplevelse" blir den viktigaste. För mig är det totalupplevelsen av filmen som är det viktigaste och jag märker inte cineastiska faktorer.
/Tommy Persson
tompe
Trufan
 
Inlägg: 825
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:18
Ort: Linköping

Inläggav Sheriffen » fre 05 okt 2007, 11:13

tompe skrev:När folk pratar om cineastiska faktorer har jag tolkat det som att de betonar upplevelsen där de tänker och reflekterar över saker som skådespeleri, ljussättning, osv medans de ser filmen och att detta "meta-upplevelse" blir den viktigaste. För mig är det totalupplevelsen av filmen som är det viktigaste och jag märker inte cineastiska faktorer.


För mig ingår i totalupplevesen det vi här kallar cineastiska faktorer, så jag märker både dem och den intrig du pratar om.

Men ok, vi ser alla film olika, som väl John-Henri sa tidigare i någon av trådarna. En del av oss har sett för mycket för att kunna koppla bort den jämförande upplevelsekritikern när vi ser film.

Fast det därhän, så kan du om du vill ta till Sheriffens skådespelarregel nummer 1:

Om du, när du ser en film, plötsligt hör regissörens instruktioner till skådespelarna i huvudet så är skådespelarna usla.

Om du inte gör det, så är de bra.

Om du glömmer att ens höra efter är de lysande.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » fre 05 okt 2007, 22:33

Men, som jag just skrev i en annan tråd, är inte ett av problemen här att "kultfilm" är lite oklart definierat? Dock uppfattar jag ändå begreppet som att det, ungefär, betyder: "Film som inte av den vedertagna filmhistorien betraktas som mästerlig eller stilbildande, men som av en grupp hängivna beundrare anses som ett i något avseende (vilket kan inkludera uselhet) oöverträffat och dyrkansvärt mästerverk".

Därmed faller nog åtskilliga av både Sheriffens och mina tidigare anförda förslag på bra kultfilmer. "The Third Man", "Mon oncle", "All About Eve", "Fanny och Alexander", "High Noon", "De 400 slagen", till och med "2001" är knappast filmer som saknas – och betraktas som centrala – i någon översikt eller historik över filmens första sekel. Därmed inte heller sagt att man inte kan ägna sig åt att bygga en kult runt dem. Bara att de inte är vad som vanligtvis avses med kultfilmer.

Fast jag giller "Betty Page". Den bör väl räknas.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » lör 13 okt 2007, 18:08

"All Or Nothing" av Mike Leigh

Delvis spoiler!

Mike Leigh är en udda filmskapare, kanske främst för att de flesta av hans filmer handlar om helt vanliga människor med helt vanliga problem - och för att de visar den bottenlösa, molande förtvivlan som kan ansätta människor dag efter dag efter dag, år ut och år in. Den dramatiska glamour som finns även i de allra flesta andra filmer av motsvarande slag saknas helt hos Mike Leigh; tragiken i hans filmer är inte att människorna i dem har fått sina drömmar krossade. Tragiken är att de aldrig har haft några drömmar. De lever sina liv, fångade i omständigheter som de aldrig har kunnat göra något åt. "Life is designed to overthrow us", som Leonard Cohen har sagt; Mike Leighs filmer är en illustration.

I "All Or Nothing" porträtteras en familj som lever i ett trist hyrehusområde, i en sjabbig lägenhet av mycket typiskt engelskt slag. Fadern är taxichaufför och arbetar för ett halvsvart taxibolag; modern är snabbköpskassörska; dottern jobbar på sjukhem; sonen är en frustrerat aggresiv, mycket tjock ung man som vägrar att skaffa sig ett arbete. Deras samtal runt middagsbordet handlar om de vardagliga trivialiteter ingen av dem bryr sig om, men som är det enda med vilket de kan dölja sin ständiga kamp, sitt ständiga uthärdande av denna snart sagt outhärdliga vardag, där inget någonsin händer och där inga möjligheter någonsin uppenbarar sig.

Det här är inga vackra människor. Fadern ser mest av allt ut som en överviktig, sorgsen blodhund; dottern är liksom sin bror mycket överviktig och inte särskilt attraktiv, i synnerhet inte jämförd med de väninnor hon har i kvarteret; att pojken varit retad för sin fetma och sitt utseende innan han blev mycket större än alla andra och därmed kunde försvara sig är uppenbart.

Familjens medlemmar, och de medlemmar i de andra familjer filmen också handlar om, är explosivt fyllda av frustration och den hamrande vardagens ständiga nötande på både dem och relationerna dem emellan, men de försöker i alla fall - ibland helt utan framgång - visa varandra den vänlighet och respekt och värdighet som krävs för att de alls ska kunna överleva.

Den unga granntjejen som raggar upp sin bästa väninnas kille av rent självhävdelsebegär visar sig senare kapabel till väldig medkänsla med den förståndshandikappade kille som blivit kär i henne och som hon till en början retat; hon visar sig vara precis så mänsklig som betongghettot utåt sett förbjuder henne att vara.

Filmens vändpunkt blir den unge sonens mycket oväntade hjärtattack. Plötsligt brister fördämningarna. Plötsligt väller allt upp till ytan. Hjärtattacken är den utlösande faktorn, men det som händer är något helt annat - det som händer är att alla åren av slit för att ta sig igenom den ena grå vardagen efter den andra väller fram, all frustration, all besvikelse, all vanmakt.

Det här är mycket gripande; det är mycket välspelat av tämligen okända skådespelare; det är mycket trovärdigt.

Och liksom i flertalet av Mike Leighs andra filmer finns här ändå hopp. När "All Or Nothing" slutar skönjer man, liksom i hans mästerverk "Secrets & Lies", att det faktiskt ändå inte är så bottenlöst grått och tragiskt som det kan verka, man skönjer att när allt har vällt fram så finns där ändå något slags kärlek kvar, så finns där ändå stunder i vardagen som inte är så dåliga och ibland till och med riktigt bra, där finns en gemenskap som tänds med väldig värme när sonen i sjukhussängen börjar skratta högt åt faderns ganska tafatta anekdot om vad som hänt när han kört taxi samma morgon.

I medmänskligheten, i medkänslan och gemenskapen, finns det som får dessa människor att överleva, trots att den dystra vardag till vilken de fötts berövat dem alla drömmar redan innan de haft dem.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » mån 22 okt 2007, 02:11

Orson Welles fick en Lifetime Achievement-Oscar, men den enda av hans filmer som belönades med en Oscarsstatyett var "Citizen Kane". Den fick Oscar för bästa originalmanuskript. Nu ska statyetten (på fandoms födelsedag) den 11 december säljas på auktion av Sotheby's i New York. Man räknar med att den går för cirka 7 miljoner kronor.

Kör hårt,
Sheriffen
(som hellre skulle vilja ha hans LA-O)
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » tor 15 nov 2007, 14:28

För ett tag sen kunde jag till min glädje införskaffa Ingmar Bergmans "Djävulens öga". I allmänhet är jag inte särskilt intresserad av Bergman, men just denna film, troligtvis på grund av den fantasybetonade intrigen, har fångat min uppmärksamhet. Handlingen är relativt enkel; djävulen har fått en vagel i ögat och orsaken till detta är att det på jordens yta lever en ung prästdotter vars oskuld är en vederstygglighet för helvetets makter. För att råda bot på problemet ger djävulen själve Don Juan (och dennes tjänare Pablo) permission från sina lidanden för att ge sig iväg till jorden och snarast möjligt oskadliggöra den unga kvinnans renhet. En smula raljerande kan man säga att det mest komiska är att denna film blivit betecknad som en komedi, för jag betvivlar att folk i gemen skulle finna den särskilt underhållande trots de farsaktiga folksageinslagen. Hela filmen präglas i mitt tycke av en härligt sardonisk elakhet som når sin logiska fulländning i den cyniska finalen. Jarl Kulle gör en kyligt distanserad framställning av alla tiders störste älskare i stark kontrast till sin tjänare Pablo-mustigt och livfullt gestaltad av Sture Lagerwall. Som en värdig man i djävulens roll finner vi Stig Järrel, överlägset ironisk uttalande repliker som; "När det gäller en ung kvinnas oskuld är änglarnas naivitet gränslös".
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav margl » tis 20 nov 2007, 21:48

En regissör som jag inte hört talas om tidigare har börjat intressera mig; Max Ophüls. Några omdömen om hans verk?
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav john-henri » tis 20 nov 2007, 23:11

Grattis! En förnämlig ironiker, överdådig bildmästare, lysande personinstruktör och med en extremt personlig berättarstil. Du har många (nå, okej då, inte så många, men desto mer minnesvärda) högtidsstunder att se fram emot. (Ophüls regisserade totalt såvitt jag känner till inte mer än knappa 25 långfilmer, men åtskilliga av dem är synbarligen fullständigt omöjliga att hitta; jag skulle själv ge inte så lite för chansen att se till exempel hans Divine, med manus av Colette.) Karriären var ojämn och splittrad; Ophüls var tyskfödd och arbetade fram till 1933 i Tyskland, därefter i Frankrike , Italien och Holland innan han 1941 begav sig till USA; 1950 återvände han till Frankrike och 1954 återvände han till Tyskland. Han dog i Hamburg men ligger begravd på Père-Lachaise i Paris. Mästerverken anses främst vara de sista filmerna, från 1948 och framåt (möjligen därför att de är tillgängliga, men i alla fall): Letter from an Unknown Woman med Joan Fontaine, Caught med James Mason och Barbara Bel Geddes, The Reckless Moment med Mason och Joan Bennett, så långt i Hollywood; därefter filmerna från de sista åren i Paris: La Ronde med Simone Signoret, den bisarra, utsökta La Plaisir; Madame de…, som du nämner, utsökt med Darrielle Darrieux och Charles Boyer; sist Lola Montès med Martine Carol och Peter Ustinov, en smula osäker i egenskap av Ophüls första färgfilm, men oerhört lovande inför en framtid som aldrig blev av. Max Ophüls dog 1957, bara 55 år gammal; hans sista arbete var med Amants de Montparnasse, en mycket sevärd film om Modigliani, som dock färdigställdes av Jacques Becker och när den hade premiär 1958 enbart bar Beckers namn.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » ons 21 nov 2007, 12:22

Nu är jag sent ute, men i dag - onsdagen den 21 november - visas Lewis Milestones "Rain" från 1932 klockan 13.55 i SVT1. Det här är den andra filmatiseringen av W. Somerset Maughams novell med samma namn och Joan Crawford spelar huvudrollen. I den första filmatiseringen spelade Gloria Swanson huvudrollen, i den tredje och hittills sista (såvitt jag vet!) spelade Rita Hayworth huvudrollen (och den heter inte "Rain", utan "Miss Sadie Thompson").

Samtliga tre filmatiseringar är i mitt tycke suggestiva, gripande och tryckande heta, men sinsemellan också rätt olika. Alla dessa tre kvinnor förmådde mycket väl spela huvudrollen, men på sinsemellan olika sätt.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen ons 21 nov 2007, 12:55, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » ons 21 nov 2007, 12:31

Fast filmatiseringen med Gloria Swanson hette i och för sig "Sadie Thompson". Inte för att det spelar någon roll.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » tor 22 nov 2007, 07:38

Filmen för dagen här på Vanadisvägen är Robert Aldrichs "Kiss Me Deadly" från 1955.

Spoilervarning utfärdad!

Kommer ni ihåg den självgott leende mobbaren på skolgården, som inte försökte dölja sin egen inre osäkerhet eftersom han inte var osäker utan helt enkelt störst och starkast och med en förtjust dragning åt sadism, men samtidigt så korkad att hans blick var alldeles tom?

Han är ett av de stora problemen med den här filmen. Han har nämligen huvudrollen. Som Mickey Spillanes hårdföre privatdetektiv Mike Hammer. Ironiskt nog hette han Ralph Meeker i verkliga livet.

Det är inte många i filmhistorien som varit så fullständigt miscast och så fullständigt renons på utstrålning som Ralph Meeker. Han är ungefär lika lämpad att spela Mike Hammer som Arnold Schwarzenegger är lämpad att spela Catherine Earnshaw.

Eftersom "Kiss Me Deadly" faller redan i och med huvudrollsinnehavaren, finns det skäl att misstänka att filmens intrig - trots att den är baserad på Mickey Spillanes roman med samma titel - har anpassats därefter. För den självgott flinande Ralph Meeker/Mike Hammer beter sig lika imbecillt som hans tunghängande, dreglande stirrande låter förstå att han borde göra. När Meeker/Hammer finner sig jagad av ett för honom okänt gäng mördare, efter det att de mördat en tjej han givit lift och försökt men misslyckats med att mörda även honom i samma arrangerade "olycka", börjar han promenera runt i staden för att självgott flinande ta reda på vad som hänt. Gott så. Fast redan när han första gången efter det att han börjat spana blir anfallen av en lönnmördare med kniv som han övertygande och eftertryckligt slår ned, glömmer han helt enkelt bort att pressa lönnmördaren på upplysningar - och promenerar i stället vidare, fortfarande famlande i mörker.

Och så fortgår det, även om Mike Hammer plötsligt kommer ihåg att han borde ställa frågor. Han tar skadan igen med besked. Så fort han fått något slags ledtråd att nysta i, stormar han in hemma hos någon - skärrade män som sitter och darrar i mörkret, skräckslagna unga kvinnor - och ställer en burdus fråga (jag vet inte hur många människor han stormar in hos och ställer en fråga till i den här tradiga filmen, men jag tror att han klockar in på ungefär 107 stycken) och godtar sedan utan vidare svaret och går därifrån igen.

Minnesvärt är besöket i gangsternästet, när han efter sina många stormningar och frågeställningar lyckats ta reda på var gangstrarna håller hus. Gangstergänget sitter i trädgården och spelar kort och lyssnar på travet på radio, omgivna av diverse brudar. En av brudarna - bossens syster - kommer körande till stället samtidigt som Mike Hammer; de kliver ur sina bilar och hon kysser honom helt omotiverat. För att, skulle jag tro, Mike ska kunna be henne bjuda in honom i gangsternästet, vilket hon prompt gör. När de har fört en meningslös konversation om "ja" och "nej" i huset en stund, säger sig Mike Hammer vilja ta ett dopp i poolen, går ut i trädgården mitt framför ögonen på skurkarna och vidare in i ett rum för att byta om till badbyxor. Vilket han inte gör. I stället väntar han på de båda gorillor som förstås skickas in i rummet, lyckas på en sekund och på något magiskt sätt som vi inte får se (vi är via kameran helt plötsligt Mike själv, och ser allt ur hans synvinkel) sänka den ene av skurkarna så att denne blir förlamad i två timmar, varpå den andre skrikande flyr. Sedan promenerar Mike Hammer ledigt runt och snokar i huset, medan skurkbossen ringer någon och talar om att privatdeckaren är där och snokar. Bossen gör inget för att hindra Mike, utan tar sig i stället en trevlig pratstund med honom - varpå Mike Hammer kör därifrån.

Hela scenen är så bottenlöst korkad att man baxnar. Liksom den obegripliga, mycket senare scen där Mike Hammer lyckats befria ena handen när han på mage ligger fastbunden vid sängstolparna i en säng, och med denna enda, befriade hand lyckas a) övermanna gangsterchefen, b) binda fast honom vid sängen i stället och c) ta död på en gorilla som kommer in för att se vad som hänt. Hur han bär sig åt? Det får vi aldrig se. Har han magiska superkrafter? Hur löjligt får det bli?

Den medvetet snärjiga intrigen, som inte lyckas fascinera eftersom den så uppenbart är snärjig för snärjighetens egen skull och eftersom den främst går ut på att Mike Hammer promenerar runt och ställer allt imbecillare frågor och får allt dummare svar, blir i någon mån gripande när gåtan får sin lösning. Några lösa trådar dinglar fortfarande när filmen är slut, men slutsekvensen är mardrömsaktigt effektiv - från och med det att det klipps över till scenen där läkaren och gangsterbruden pratar med varandra i sommarstugan till det att Mike Hammer och Velda vadar i vågorna.

Och ni som har sett "Kiss Me Deadly" före 1997 blir kanske förvånade över det där med vågorna, för det slutet fanns inte med när filmen ursprungligen släpptes. Scenerna stod med i manus och filmades, men klipptes bort - vilket gjorde slutet dubbeltydigt, möjligt att tolka på två sätt. Jag känner mig oklar på om jag tycker att detta originalslut, ditklippt igen av Robert Aldrich strax innan han dog, är bättre - men annorlunda och mycket entydigare är det avgjort.

Det finns en pendang här. Till min haktappande häpnad fick jag på nätet se Robert Weston skriva så här i en nätpublicerad artikel om filmen:

"In 1955, Robert Aldrich, a director whose career is filled with genre films, produced what is arguably the greatest example of American noir cinema. Film historian Steven Scheuer called Kiss Me Deadly 'the apotheosis' of the classic film noir period. More than once, the film has been called the best film noir ever made."

"The Third Man", "The Asphalt Jungle", "The Big Heat", "Gilda", "The Maltese Falcon", "The Lady from Shanghai", "To Have and Have Not", "White Heat", "Double Indemnity", "Angels With Dirty Faces", "Touch of Evil"...

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen tor 22 nov 2007, 09:33, redigerad totalt 4 gånger.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

FöregåendeNästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron