Era starkaste musikaliska upplevelser genom livet!

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Era starkaste musikaliska upplevelser genom livet!

Inläggav Livgivare » ons 14 nov 2007, 15:35

Begränsa er till under 10 stycken om det är möjligt, skriv gärna kronologiskt.

1) Jag är en liten flicka som växer upp med en fiol och pianospelande mamma som spelar små stycken på piano för skojs skull. Min absoluta favorit är The Surprise av Haydn i 94 symfonin. Detta var väll när jag var ca 4 år.

2) Jag är sju år och får mitt första band med rockmusik. Det är Jerry Williams och mina två favoritlåtar blir naturligtvis The Joint Is Jumping och Worrying Kind, albumet heter One And One Is One. (Har varit på konsert - Gatufesten 2007)

3) Jag är 11/12 år och blir kär i Orup när han sjunger Mercedez Bens.

4) Jag är på läger i början av 7an och vi skall stanna uppe länge och vi ser en dokumentär med Elvis Presley, jag blir så arg på orättvisan han fick utstå på 50talet att han blev cenurerad och utbuad av de vuxna att han blir min husgud i hela min tonårsperiod. Favoritlåten med Elvis blir sedan helt otippat Just Pretend! (Har varit på konsert som var en videovisning av gamla Elvis-klipp med orginalorkester)

5) Jag får ett band med musik ifrån en brevvän i Göteborg på ena sidan är det Jean Michel Jarre och på andra sidan är det lite annat. Equinoxe 5 blir första favoritlåten även om det tar 3 genomlysningar för att jg ens skall förstå mig på musiken. (Har varit på konsert)

6) Sitter och strölysnar på radio som 19åring och vips kommer låten Don't Stop med Rolling Stones. Blir på stört en av mina absoluta favoritlåtar och älskar den fortfarande. Tycker ofta att Stones e superbra men texterna kanske är lite självdestruktiva ibland. Men helt klart ett av de bästa rockbanden ever. (Har varit på konsert - Stockholm Stadion 2003)

7) Bestämmer mig för att jag måte börja gilla något kvinnligt i musiken. Börjar med ABBA blir fast och tycker bäst om låtar som Does Your Mother Know och When All Is Said And Done.

8) Sitter och ser på Melodifestivalen i Göteborg deltävlingen 2007. Har stora förväntingar på The Ark, blir helt uppslukad av gruppen, sexigheten och utstrålningen i grabbarna och smartheten hos Ola Salo att jag får vaga minnen ifrån 2000 så jag som praktikant jobbar på ett café som tillåter musik. Den skiva som spelas mest är We Are The Ark. (Har varit på konsert - Gatufesten 2007)

9) Bestämmer mig för att gå på Opera för att se Fyren av Sir Peter Maxwell Davies och känner mig efter denna opera som om jag suttit i terapistolen hos en psykolog i minst två dygn efteråt. Denna besynnerliga och korta Opera är så renande då den handlar om mycket av det jag själv har rädslor för. Så jag tror jag får utlopp för just dessa rädslor och går hem på små moln av lättnad.

Nu är det er tur!
Nu är den här PlanetOrigo internetbutiken för alla fantasy och Science-fiction älskare och elektronisk musik-nördar! www.planetorigo.com
Livgivare
Fan
 
Inlägg: 184
Blev medlem: fre 17 aug 2007, 19:44
Ort: Sundsvall

Inläggav pinkunicorn » ons 14 nov 2007, 18:59

Diverse influenser:

Låg/mellanstadiet: Samtidiga influenser av ABBA (från topplistor) och Frank Zappa (från en äldre kusin som även lärde mig uppskatta David Bowie).

Högstadiet: Skivorna Speak & Spell av Depeche Mode (och allt eftersom alla deras andra skivor) och Med rymden i blodet av Adolphson & Falk. Jag hade hört "Blinkar blå" tidigare, men det var skillnad att få en hel skiva på en gång. Något år senare även Love Over Gold av Dire Straits.

Gissningsvis här hörde jag också låten "Die Mauer" av Ebba Grön som gjorde stort intryck. Jag tycker om resten av deras produktion också, men den låten är något extra.

Gymnasiekompis: Jean-Michel Jarres Oxygene och Equinox. Detta ledde sedermera vidare till Tangerine Dream, Vangelis och annat liknande. Annan kompis: diverse industrisynt med "Der Mussolini" av D.A.F. som signifikant låt.

Kompis på teknis: Front 242, The Sisters of Mercy

Kollega på första riktiga jobbet: Rammsteins skiva Sehnsucht

Alla de här skivorna har lett till utforskande av hela genrer som jag tidigare inte hade lyssnat på.

Min musiksmak är för stunden väldigt bred. Jag tycker i allmänhet bättre om lite äldre musik än ny, men det kan vara jag som är trög. Jag har upptäckt Beatles i vuxen ålder för inte så väldigt länge sedan. Inte för att jag inte visste att de fanns, men det tog lång tid innan jag hade någon av deras musik själv.
Hans Persson

Bokblogg: http://www.duarvaddulaser.se/
pinkunicorn
Site Admin
 
Inlägg: 710
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 12:53
Ort: Linköping

Inläggav Sheriffen » ons 14 nov 2007, 22:49

Det här skulle kunna bli en enorm genomgång, för med musik är det ungefär som med litteratur och film för mig. Men jag ska göra några nedslag.

1) När jag är sex år är det två låtar som härskar. Signatursången till TV-serien om Pippi Långstrump, som jag med min som liten vackra sångröst sjunger så bra att min farbror Aris vill höra mig sjunga den gång på gång. Och "I natt jag drömde" med Hep Stars, som blir mitt favoritband och som får mig att ligga på golvet och skrika och gråta och dunka med knytnävarna när Svenne Hedlund lämnar bandet.

2) Vi väntar, jag och min mormor och min mor och jag, i hotellet på Mallorca på att bussen till flygplatsen ska komma. Flyget är försenat och därmed också bussen, så vi får vänta. En ung man bland de väntande passagerarna sätter sig vid flygeln i hotellobbyn och spelar en mycket vacker sång och en liten pojke stämmer in och sjunger sången. Det är fortfarande en av de vackraste sånger jag någonsin hört och jag samlar fortfarande versioner av den. "Stilla natt". Och ja, den lilla pojken som stämmer in och sjunger är jag.

3) Hep Stars stryker på foten och glöms bort när jag en kväll som liten får se Elvis Presley uppträda i TV, i en boxningsring. Han är klädd i svart läderjacka och rockar stenhårt. "Hound Dog", "Jailhouse Rock". Jag blir genast hängiven. Elvis kvarstår som en stor favorit.

4) I tidiga tonåren får jag höra "Fox on the Run" med Sweet. Jag och min bror sitter i farsans bil i Grekland och lyssnar på den och mängder av andra Sweet-låtar i kassettbandspelaren. Det är den enda musikanläggning vi har på landet.

5) Senare i tonåren är jag på Stadsbiblioteket med en kompis. Vi brukar gå dit och låna populärvetenskapliga böcker på vuxenavdelningen, men den här gången är vi på barn- och ungdomsavdelningen. Där kan man i hörlurar lyssna på musik. Det finns två par hörlurar, och samma platta går ut i ett av paren om någon har beställt den av bibliotekarien, som lägger på den på en grammofon bakom disken. En kille sitter där och lyssnar på något och av ren nyfikenhet tar jag på mig det andra paret hörlurar för att höra vad det är han lyssnar på. Jag hör de sista fyrtio sekunderna av en låt. Och huvudet exploderar. Det här är det absolut bästa jag någonsin hört. Jag rusar fram till disken och frågar upphetsat bibliotekarien vad det är för något. Hon gäspar och ser efter och svarar: "Uriah Heep". Det jag har hört är de sista fyrtio sekunderna av sista låten, "Dreams", på albumet "Wonderworld". Den mest omtumlande musikaliska upplevelsen i mitt liv. Därefter går jag gång på gång till biblioteket och lyssnar på det här albumet och när min mor får veta att jag gillar Uriah Heep köper hon under en utlandsresa en av deras skivor i present åt mig. "Demons and Wizards". Sedan får jag även "The Magician's Birthday". Därefter kompletterar jag samlingen, under resor med familjen till London och i butiker i Stockholm. Uriah Heep är i mitt tycke fortfarande världens bästa rockband, alla kategorier. Eller vad då i mitt tycke, förresten? Uriah Heep är bäst. Punkt slut. Objektiv sanning.

6) Från Uriah Heep är steget inte långt till att bli heavy metal-fan. Bäst förutom Uriah Heep är i mitt tycke det vidunderliga bandet Gillan, som var Ian Gillans soloband när han lämnat Deep Purple första gången.

7) En klasskompis i mellanstadiet, Micke, ritar ett fantastiskt monster. Vi blir alla imponerade. Fast när han och jag besöker en skivaffär får jag se monstret på ett omslag. Han har ritat av det, den jäveln. Ha. Fast i London köper jag plattan. "Tarkus" av Emerson, Lake & Palmer. Symfonirocken har mig i sitt grepp. Jag tycker fortarande att det främsta av banden är just ELP, men är även hängiven fan av Mike Oldfield och Pink Floyd. Något senare upptäcker jag även Jean-Michel Jarre, som uppvisar likheter men gör elektronisk musik. Bäst är de båda första plattorna, "Oxygene" och "Equinoxe". Och Mike Oldfields främsta är "Ommadawn" och "Platinum", medan jag lite ovanligt tycker att Pink Floyd är som allra bäst på "Animals" och "Wish You Were Here".

8) Sent i tonåren får jag höra Bob Marley and the Wailers. Blir så hängiven fan att jag springer runt på stan och lyssnar i en portabel bandspelare, ständigt. Men i bandspelaren finns förstås även Uriah Heep. Alltid.

9) Efter en musikfestival går jag med två väninnor, Nina och Sarah, hem till den förra och dricker vin. Hon lägger på en skiva som gör mig helt betagen och blir tvungen att spela den gång på gång på gång. John-Henri har i åratal försökt få mig att lyssna på artisten, utan framgång. Nu blir jag bergtagen. Leonard Cohen.

10) Så småningom upptäcker jag jazz. Störst favorit är Duke Ellington, och då särskilt tidiga låtar som "The Mooche" (originalinspelningen) och "I Can't Give You Anything But Love, Baby" (originalinspelningen). Andra är favoriter är Benny Goodman, Cab Calloway, Louis Armstrong, Dave Brubeck Quartet och Peggy Lee.

11) Så kallad klassisk musik har jag redan upptäckt. Jag gillar inte benämningen, för den försöker sammanfatta flera hundra års musik under en etikett. Men det jag tycker allra bäst om är barock och den främste kompositören tycker jag är Joseph Haydn. Andra stora favoriter är Johann Sebastian Bach och Georg Philip Telemann. Ludwig van Beethoven tillhör klassicismen, men första satsen (inte resten, som är ett misstag) i "Månskenssonaten" är ett av de vackraste musikstycken som existerar. Av symfonikerna tycker jag bäst om Felix Mendelssohn-Bartholdy.

12) Jag börjar så småningom lyssna på vokala mässor från medeltiden. Giovanni Pierluigi da Palestrina, Hildegard av Bingen, Johann Obrecht, Clemens non Papa. Musiken är enastående rofylld, verken är mycket långa, och monotonin gör de möjligt att sjunka in i den överjordiskt vackra musiken och fyllas av just ro.

13) Sedan några år tillbaka lyssnar jag väldigt mycket på en electronica, techno, trance, lounge och chill out. Monotonin tilltalar mig, av samma skäl som i de vokala mässorna. De här fem musikformerna griper i varandra, det är inte alltid lätt att dra skarpa gränser. I Grekland, där de här genrerna är enorma, har jag en stor samling. Och i mitt hem där är den här sortens musik nästan den enda jag lyssnar på.

Jag har varit på otaliga konserter. Här några av de artister jag är gladast över att ha sett, åtskilliga av dem flera gånger: Uriah Heep, Bob Marley, Dave Brubeck Quartet, Gillan, Deep Purple, Led Zeppelin, Sweet, Dr. John The Night Tripper, Pink Floyd, Mike Oldfield, Anne-Sophie Mutter, Simon & Garfunkel, Scorpions, Cornelis Vreeswijk, Rainbow, Herbert von Karajan och Berlinerfilharmonikerna...

...och några jag verkligen önskar att jag hade sett: Leonard Cohen, Emerson, Lake & Palmer, Judas Priest och Black Sabbath.

Här en del av den musik som avgjort hamnar på min topplista, bland mycket, mycket mer:

1) "Lady In Black" med Uriah Heep

2) "July Morning" med Uriah Heep

3) "Pilgrim" med Uriah Heep

4) "The Mooche" med Duke Ellington

5) "Stilla Natt"

6) "Auld Lang Syne"

7) Första satsen i Beethovens "Månskenssonat".

8) "Born To Kill" med Gillan

9) "On the Rocks" med Gillan

9) "Tarkus"-sviten av Emerson, Lake & Palmer

10) "Child In Time" med Deep Purple

11) "How Many More Times" med Led Zeppelin

12) "Exodus" med Bob Marley & the Wailers

13) "Why Don't You Do Right" med Benny Goodman, Peggy Lee som sångerska

14) "Hound Dog" med Elvis Presley

15) "Some of These Days" med Louis Armstrong

16) "St. Louis Blues", mängder av versioner, bl.a. Bessie Smiths

17) "Ommadawn, pt 1" av Mike Oldfield

18) "The Bridgegroom" av John Tavener, med Anonymous 4

19) "Te Deum" av Arvo Pärt

20) Stråkkvartetterna av Joseph Haydn

21) Cellokonsert nr 1 av Johann Sebastian Bach

22) "A Thousand Kisses Deep" med Leonard Cohen

23) "First We Take Manhattan" med Leonard Cohen

... och så vidare, och så vidare, och så vidare. Jag minns inte alla titlar, särskilt inte på en del techno/electronica som jag har i Grekland.

Fast det här var verkligen mycket schematiskt, för jag skulle kunna skriva romanlångt om detta. Med hundratals fler artister och kompositörer. Jag önskar nästan att jag hade lika klart definierade milstolpar som Livgivare...

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » tor 15 nov 2007, 09:57

Jag önskar liksom Sheriffen att kan kunde presentera lika klart definierade och kronologiskt välplacerade milstolpar som Livgivare, men jag ska i alla fall göra ett försök. Tittande tillbaka över åren lägger jag märke till, som tidigare, att mycket av mina starka musikupplevelser har förmedlats till mig via filmens värld.

Den tidigaste milstolpen (jag var nog omkring fem-sex år) är den japanska anime-filmen Svansjön från 1981. Jag vill minnas att det stod på fordralet att den hade fått pris i Cannes eller något (får kolla nästa gång jag är hemma hos mina föräldrar). Filmen blev inte bara en effektfull inkörsport till fantasy överhuvudtaget utan blev också begynnelsen till min livslånga kärlek till Tjakovskij.

En annan anime-film som lämnade kvar starka musik intryck hos mig var Captain Harlock in Arcadia från 1982, som jag såg första gången nånstans mellan 8 och 12-års ålder. Denna både extremt våldsamma och extremt sentimentala science fiction-film påverkade mig något oerhört, framför allt de stämningsbilder där de spelade Albionis adagio för orgel och stråkar, som för mig förblivit något bland det mest sorgesamma som finns.

Richard Wagner var som Jolo påpekat delvis "en stolle med förryckta ideer", men han lyckades åtminstone skapa ett stycke musik som stått sig för mig; Seigfrieds begravningsmarsch, som presenterades praktfullt för mig som tioåring i form av introt till John Boormans episka film Excalibur. I samma film fick jag också för första gången höra Orffs O Fortuna, vilket också var en stor musikupplevelse.

Jag tror att jag var ungefär tretton då jag såg Den gode, den onde och den fule för första gången och Morricones musik brände sig in i mitt minne. Särskilt Ecstacy of gold som spelas när Tuco jagar runt på krigskyrkogården och The Trio som hörs i det stora sluduellen, som för mig är det klassiska exemplet på hur musik och klippning samarbetar för att bygga upp en olidlig spänning. Sedan dess har varje Sergio Leone-film varit en stor upplevelse.

Det var först på högstadiets musikundervisning som jag på allvar bekantade mig med de klassiska giganterna (jag fick också högsta betyg på det momentet) som Beethoven, Mozart och Greig och varje kompositör erbjöd något som fastnade i minnet; femte symfonin, I bergakungens sal och turkisk marsch.

Sedan finns det flera viktiga musikinfluenser, som tex första gången jag började lyssna på Björn Afzelius eller Andrew Lloyd Webber eller Abba, som inte kan placeras exakt i tiden annat än nånstans mellan elva och sjutton.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » tor 15 nov 2007, 20:23

Tomaso Albinonis och Remo Giazottos "Adagio" är en av milstolparna även för mig. Men som sagt, man kan ju inte nämna alla. I själva verket kan man bara nämna en bråkdel i ett sådant här sammanhang, om man inte ska skriva en romanlång text.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Från Dag Vag till Robert Johnson på 10 enkla steg

Inläggav nide » tis 27 nov 2007, 22:22

Min musikaliska karriär börjar märkligt nog med Dag Vag. Och ungefär tio sekunder senare följer The Clash, Specials och Madness. Än idag snurrar faktiskt de tre senare tämligen frekvent i olika spellistor.

Sen kom hårdrocken. Först via Whitesnake (som jag såg som första livespelning i december 1982). Ozzy Osbourne var förband, han dök upp på scen påtänd, tokig och med nyrakad skalle och stapplade runt iförd enbart ett par lila spandexbyxor. Den tolvårige Niklas kliade sig förvirrat i huvudet.

Led Zeppelin, Deep Purple, Rainbow. Ni fattar. Inte särskilt mycket Mötley Crüe, WASP och andra åttiotalsreliker inte. Jag var fast i sjuttiotalet. (Däremot kan jag fortfarande inte med Uriah Heep, de är inte lika illa som Rush men det är fanemej bara UFO som placerar sig däremellan. Men så tål jag inte symfonirock heller.)

Någonstans i slutet av åttiotalet började jag lyssna på hip-hop. Massor. Det började med Eric B & Rakim och slutade med... ja, någonstans runt Cypress Hills andra platta tappade jag liksom intresset. Även om jag fortfarande kan roas av Timbaland-produktioner så känns det inte som om den är relevant längre.

Nåväl. Därefter hamnar jag rakt i garagerock-träsket. Dwarves. Supersuckers. Nashville Pussy. Och sen bakåt i tiden. Rolling Stones, The Band, Ray Charles, Muddy Waters. Började hitta märkliga favoriter. Så numera ser nog en topp tio-lista väsentligt annorlunda ut än den gjorde för, säg 20 år sen. Men jag kör.

1: Terry Reid - Seed of Memory
2: Robert Johnson - Hell Hound on My Trail
3: Rolling Stones - Gimme Shelter
4: The Band - The Night They Drove Old Dixie Down
5: Muddy Waters - Louisiana Blues
6: Ray Charles - I Believe to My Soul
7: Aretha Franklin - Soul Serenade
8: Miles Davis - Flamenco Sketches
9: The Velvet Underground - Velvet in Furs
10: Nick Cave and the Bad Seeds - Red Right Hand

Å andra sidan ska jag ju erkänna att det som spelats nyligen här är Specials "Ghost town", Chevy Chase "Colorado" (man måste höra den), Maskinen "Alla som inte dansar" och ett helt album med Daniel Tosh (komikern, inte musikern).
Senast redigerad av nide tis 27 nov 2007, 23:07, redigerad totalt 1 gång.
nide
WAHF
 
Inlägg: 23
Blev medlem: lör 18 nov 2006, 20:21

Inläggav pinkunicorn » tis 27 nov 2007, 22:28

Oj vilken lust jag fick att lyssna på "Ghost Town". Undrar om jag har den i gömmorna någonstans...
Hans Persson

Bokblogg: http://www.duarvaddulaser.se/
pinkunicorn
Site Admin
 
Inlägg: 710
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 12:53
Ort: Linköping

Inläggav pinkunicorn » tis 27 nov 2007, 22:41

Det hade jag visst inte. Det fick bli Madness' skiva "One Step Beyond" som jag fick en gång när den var rätt ny (kanske 1980 eller så). Jag gissar att jag var den enda i min klass som hört talas om Madness innan "Our House" gjorde dem populära. Den skivan är en till som borde nämnas som en viktig influens som jag missat.

En annan är Pink Floyds magnifika "The Wall". Jag stötte på skivan först och körde den om och om igen, men blev även tagen av filmen när jag först fick se den.
Hans Persson

Bokblogg: http://www.duarvaddulaser.se/
pinkunicorn
Site Admin
 
Inlägg: 710
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 12:53
Ort: Linköping

Re: Från Dag Vag till Robert Johnson på 10 enkla steg

Inläggav Sheriffen » ons 28 nov 2007, 11:38

nide skrev:Sen kom hårdrocken. Först via Whitesnake (som jag såg som första livespelning i december 1982). Ozzy Osbourne var förband, han dök upp på scen påtänd, tokig och med nyrakad skalle och stapplade runt iförd enbart ett par lila spandexbyxor. Den tolvårige Niklas kliade sig förvirrat i huvudet.


Lustig grej, men bara häromdagen pratade jag med min kompis Mange som också trodde att den här konserten på Hovet gick av stapeln 1982. Fast det var i början av februari 1983. Inte för att det spelar någon roll, men i alla fall.

Jag var förstås också där och tycker nog att Ozzy var ovanligt redig i skallen för att vara Ozzy. När jag såg honom nästa gång, på en hårdrockgala sommaren 1986 då han var förband till Scorpions, var han så borta i huvudet att han inte ens mindes texten till Black Sabbath-superklassikern "Paranoid". Han hävde bara ur sig ordet "Paranoid" några enstaka gånger under låten, lika falsksjungande som alltid. Och det ordet förekommer ju inte ens i texten, låten bara heter så. Fast så stor roll spelade det kanske inte, för bandet var så dåligt repat att trummisen låg och tryckte hundratjugo knyck före alla andra, så att takten blev helt fel. De kunde inte låten, helt enkelt.

Misstänker att Nide kanske också minns annonserna som Whitesnake lät publicera i dagspressen några dagar efter konserten han nämner ovan. Deras ljudtekniker hade missbedömt akustiken på Hovet, så de hade spelat i väldigt många decibel för mycket och bad om ursäkt för eventuella hörselskador hos publiken. Fascinerande upplysning för oss som ville vara äkta headbangers och därför hade stått och bangat precis framför PA:ts enorma högtalare.

Men så hör jag ju lite dåligt numera också!

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Illern » tor 07 feb 2008, 13:49

För mig finns det en upplevelse som slår alla andra eller rättare sagt två som konkurrerar med varandra och det är min första konsert med Alice Cooper (på läktare) och min första cooperkonsert nere på golvet (andra konserten). Allt föll nog på plats på vid första konserten men stegrades till en ny nivå första gången på golvet. Musiken, texterna showen, humorn, samhällskritiken, det var helt enkelt super med kombinationen av att lyssnat på skivorna och sedan se showen (''Brutal Planet - descend into Dragontown'').

Roffe Wikström; på gymnasiet hittade jag som bluesintresserad ''Blues är allt jag har'' med Roffe i en skivbutik och det gick dessutom en intervju med honom på TV i samma veva - fast för gott trots kontroverser med en bekant över låten Trött, kåt och hungrig. Jag vet dock fortfarande inte riktigt vad det var som fick mig att provlyssna på den skivan, kanske är titeln lite suggestiv eller nå't.

''Turbo'' med Judas Priest på mellanstadiet, här började jag hitta till rock på allvar svängde genast från lägret syntare (med lite elvisfetish i smyg) och klev över i andra lägret - hårdrockare. Man var antingen eller på den tiden. Nu för tiden kan jag dock ofta lyssna med glädje på till exempel Depeche Mode (som jag i och för sig tycker har något av rock över sig).

Jag hörde nog ''Die Mauer'' med Ebba Grön rätt sent men den grep mig liksom ''Ung och kåt'' som jag hade spelat i smyg på bandaren när jag var ung och bodde hemma. Senare skulle jag göra fullständigt livsfarliga piruetter med min nuvarande sambo i famnen på ett dansgolv på universitetet till samma låt. Jag är fortfarande fascinerad över att jag inte föll och bröt något, att jag inte tappade henne och bröt något på henne eller för all del träffade någon annan och bröt något på någon annan.

Robert Wells och/eller Charlie Norman, plötsligt hittade jag någon som gjorde det där som jag hade velat göra med ett piano men inte riktigt lyckats komma på själv bland alla klassiska stycken som skulle spelas efter noter på pianolektionerna. Lyckligtvis fick jag i sista stund en bra pianolärarinna ett litet tag på slutet och sist på sluttampen en fantastisk pianolärare som faktiskt tänkte lite i termer av improvisationer och boogie/blues. Tyvärr hade jag då tappat orken att träna ordentligt men de lyckades ge lite mer liv i intresset vilket jag i dag är otroligt tacksam för och se'n hittade jag Robert och Charlie som lirade boogie och lekte och skämtade - fantastiskt. Har varit på flera konserter men bäst är ändå de lite mindre shower Robert och Charlie gjorde tillsammans.

Filmmusiken till Gladiator, särskilt introt till filmen som var fantastiskt befriat från stråkar vilket för mig dödar en hel del av antikenkänslan. Nu finns det ju stråkar i musiken även där om man lyssnar på hela skivan men det var ändå ovanligt mycket tongångar som kändes förmedeltida jämfört med mycket annat.

Louise Hoffsten upptäckte jag mycket senare än Roffe Wikström men vilken bluestjej (och rocktjej). Älskar även några av hennes covers på wreswijkslåtar. Hon spelade in sin första platta med ett band som jag också fallit mycket för - Wilmer X. De verkade tappa stinget lite ett tag men så hörde jag en liveinspelning från härom året och fick upp hoppet igen.

Jemmerton Jönssons lyssnade jag först bara på för att min morbror var ena halvan men såsmåningom fastnade jag väldigt mycket för deras lite absura humor och lite märkliga låtar, ibland lite så där konstigt experimentiella som Alices första skivor på Zappas bolag.

Aerosmith, Rolling Stones, Billy Idol, Gary Moore, U2 och
Guns 'n' Roses/Slash's Snakepit har alla gripit sig fast djupt och länge men jag kan inte riktigt säga vad det är och det finns ingen riktig så'n där wow-händelse.

Tyvärr minns jag inte riktigt vad som var min första musikhändelse men jag har alltid varit intresserad av musik. Den tidigaste av någon wowkaliber som jag minns är Turbo med Judas Priest.
/Illern

Rollspel och Alice Cooper: www.illertass.se
Illern
WAHF
 
Inlägg: 9
Blev medlem: mån 25 jun 2007, 16:12
Ort: Linköping


Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron