Film, del 2

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Inläggav Rymd-Olov » lör 06 mar 2010, 22:31

john-henri skrev:Ingen återgivelse kan någonsin vara komplett. Den som återger något som hänt väljer vad som ska tas med och vad som ska uteslutas. Valen kan baseras på otaligt många kriterier, och vilka kriterierna varit anges mycket sällan. Men genom att ta en titt på vad som uteslutits och vad som inkluderats, vilka val som gjorts, får man faktiskt en bild av den agenda som styrt urvalet.


Mycket väl formulerat och lika tillämpbart på t ex nyhetsnotiser i dagstidningar som på spelfilmer. Själv tycker jag nog att detta är något av det mest intressanta en recensent kan undersöka och tycker därför bättre om John-Henris recension (att jämföra de båda recensionerna blev, som väntat, mycket roligt). Men det är ju en fråga om tycke och smak och handlar om vilken aspekt av ett konstverk man upplever som mest intressant.

Det där med att allt inte är politiskt skulle jag kanske kunna hålla med om, även om jag inte kan komma på något exempel på något som inte skulle vara politiskt. Däremot har jag fått uppfattningen att något som undantagslöst är mycket politiskt är filmer och böcker som av regissören eller författaren påstås vara helt opolitiska. De är nästan alltid konservativa, eller tar åtminstone ställning för det som för tillfället råkar vara den rådande normen.
/Olov L

Blogg av det bredare slaget där temat är sf, fantasy och skräck: http://drommarnasberg.wordpress.com
Rymd-Olov
Letterhack
 
Inlägg: 476
Blev medlem: tor 09 aug 2007, 10:41
Ort: Östersund

Inläggav Sheriffen » sön 07 mar 2010, 00:53

Rymd-Olov skrev:Det där med att allt inte är politiskt skulle jag kanske kunna hålla med om, även om jag inte kan komma på något exempel på något som inte skulle vara politiskt.


Vad sägs om Andromedagalaxen? Vad sägs om en daggmask? Vad sägs om en bruten trädgren i skogen?

Vad sägs om dörren till ett hyrehus? Vad sägs om en teckning som en fyraårig dotter har gjort till sin mamma? Vad sägs om ett samtal en sen kväll mellan två äkta makar?

På vilket relevant sätt är något av detta "politiskt"?

Däremot har jag fått uppfattningen att något som undantagslöst är mycket politiskt är filmer och böcker som av regissören eller författaren påstås vara helt opolitiska. De är nästan alltid konservativa, eller tar åtminstone ställning för det som för tillfället råkar vara den rådande normen.


Tar ställning för eller gestaltar?

Vilka filmer/böcker är det förresten som så entydigt förklarats vara apolitiska av regissören/författaren? Jag kan knappt påminna mig någon enda regissör eller författare som gått ut och sagt något sådant, faktiskt. För det mesta behövs det ju inte, för om det finns ett politiskt budskap i verket vore det ju skrutt om det inte framgick utan att upphovsmannen gick ut och offentliggjorde att det fanns där. Liksom motsatsen.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » sön 07 mar 2010, 04:17

Tsk, ska vi vara åtminstone en smula seriösa trots allt?

Jag håller inte heller med om det gamla slagordet "allt är politik", men å andra sidan var det faktiskt Sheriffen som drog in det här och följaktligen finns inte heller något skäl för någon att försvara det. Jag förmodar att det var tänkt som en halmgubbe som med lätthet kunde demoleras, vilket förstås också är fallet om det tolkas bokstavligt. Ska man ändå vara artig mot dem som en gång i tiden seriöst använde det kan man ju i alla fall notera att de med "allt" faktiskt begränsade sig till att avse mänskligt agerande. Och eftersom "politik" faktiskt definieras som dels "de processer och den taktik en grupp använder för att fatta beslut", dels de tankesystem eller ideologier som styr individers syn på relationerna mellan medborgare och mellan medborgare och stat, finns det nog en hel del sanning i tesen. Men det här är inte desto mindre, och som sagt, en helt annan diskussion.

Sheriffen tar emellertid också upp filmen What Women Want, som diskuterades rätt utförligt här och på andra håll för ett par år sedan. Han skriver nu:

John-Henri valde att se på att den är könsrollsstereotyp, vilket jag absolut håller med om men finner i sammanhanget helt irrelevant. För det har inte med filmens raison d'étre, dess syfte, att göra. What Women Want är inte en politisk propagandafilm eller ens en film som försöker försvara konservativt könsrollstänkande. Den är något helt annat. Den är en medveten både pastisch på och hommage till fyrtiotalets komedier på film. Så till exempel talar den stora kärlek med vilken dansscenen i Fred Astaire/Gene Kelly-stil har gjorts ett som jag ser det tydligt språk. Att filmen dessutom är könsrollskonservativ är i sammanhanget rätt ointressant; det har inte med dess syfte att göra. Och givet dess syfte är det dessutom nästan ofrånkomligt. Och alltså bör dess kvaliteter eller brist på kvaliteter bedömas ur en annan synvinkel.


Hela den gamla diskussionen ligger väl kvar någonstans på bland annat detta forum, så den bör inte tas om. Men just det här tycker jag ändå är – med förlov sagt – för aningslöst eller för tanklöst för att få passera.

Ja, What Women Want är en pastisch på fyrtiotalets filmkomedier. Men den hade premiär år 2000 och utspelades i nutid, alltså rimligtvis cirka år 2000. Gimmicken i filmen är att den manlige huvudpersonen plötsligt får förmågan att höra vad kvinnor i hans närhet tänker Och en av de komiska poängerna handlar om en yppig blondin på hans arbetsplats, som är en reklambyrå. Grejen är alltså att killen hör allt som alla kvinnor tänker – men från blondinen hör han inte ett knyst. Hysteriskt kul. Alla vet ju att bystiga blondiner inte har en tanke i skallen, och precis så är det.

Men problemet här är flerdelat. Filmen pastischerar sextio år gamla filmer. Men den är inte förlagd till den tid då de gjordes och då man möjligen kunde hävda att uppfattningen att blondiner inte kan tänka kansek var allmänt utbredd. Och sekundärt framställs den uppfattningen inte i filmen som någon åsikt, kontroversiell eller okontroversiell, utan som ett faktum: det är ingen rollfigur som hävdar att blondinen i fråga inte tänker, utan filmen konstaterar helt enkelt att hon inte gör det i och med att alla andra kvinnors tankar återges medan hon saknar tänkande.

Jag tror inte att det är omöjligt att göra en alldeles utmärkt pastisch på fyrtiotalets relationskomedier utan att samtidigt göra en film som är ännu grövre i sina könsstereotyper än de filmerna var. Åtminstone de av dem jag fastnat för och minns – inte minst de med Katharine Hepburn och Spencer Tracy, eller de med Fred Astaire och Ginger Rogers – skildrade faktiskt oftast de kvinnliga huvudrollskaraktärerna som smarta, bitska, fyndiga, aktiva och definitivt inte utan en tanke i huvudet. I slutet förväntades kvinnorna förvisso uppge sina karriärer, sin självständighet och sin bitskhet för att bli blida hemmafruar (mest groteskt väl i Woman of the Year, där Hepburn som internationell politisk kommentator och presidentrådgivare ger alltihop på båten för att bli en god hemmafru åt sportjournalisten Tracy som är fullständigt ointresserad av världen utanför fotbollsstadion). Inte desto mindre var synen på kvinnors intelligens, förmåga att stå på egna ben och förmåga att göra karriär klart mer positiv i många av de här fyrtiotalsfilmerna än den är i What Women Want.

Möjligen ännu viktigare: Sheriffen ska inte hävda att kvinnor skildrades som de gjorde i fyrtiotalets filmer därför att alla tyckte så. Han vet nämligen mycket väl att det inte var fallet. Kvinnor skildrades som de gjorde i fyrtiotalets filmer därför att den så kallade Hayeskoden införts i den amerikanska filmindustrin 1934, som en reaktion initierad från konservativt katolskt kyrkligt och politiskt håll just mot att filmen under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet hade börjat skildra kvinnor som starka, självständiga, oberoende, smarta och sexuellt aktiva också utanför äktenskapet. Det här stötte det konservativa etablissemanget, som började hota med att försöka införa filmcensur; det fick tragiskt nog Hollywood att självmant ikläda sig en moralistisk tvångströja i form av det regelverk för moraliskt acceptabelt filminnehåll som utformades av den katolske lekmannateologen Will H. Hayes och som reglerade den amerikanska filmen från 1934 till 1968. Med andra ord fanns under hela den tidsperioden en uttrycklig, ovanifrån påtvingad och mycket detaljerad politisk agenda som definierade vad som fick framställas, och hur, i amerikansk film.

Det här vet Sheriffen precis lika bra som jag. Men vet man det tycker jag också att det är lite säreget att klaga på att man när man skriver om film diskuterar den underliggande politiska agenda som påverkar deras utformning. I 35 år styrdes amerikansk film av ett regelverk som, bland annat, förbjöd skildringar av rasblandade sexuella relationer, förbjöd positiva framställningar av utomäktenskapliga sexuella realationer eller äktenskapsbrott, krävde att äktenskapets helgd skulle upprätthållas, förbjöd alla anspelnigar på sexuella perversioner (som homosexualitet), alla anspelningar på könssjukdomar och varje form av framställning av barnafödande, förbjöd förlöjligande av religioner eller religiositet, liksom framställningen av präster som vare sig komiska eller skurkaktiga, förbjöd filmer att utformas så att åskådarens sympatier kunde förväntas hamna hos gestalter som begick brott, syndade eller på annat sätt bröt mot vedertagen samhällsmoral.

Jag är den förste att konstatera att det gjordes många utmärkta filmer i USA under tiden mellan 1934 och 1968. Många av dem gjordes dessutom av författare och regissörer som med stor uppfinningsrikedom och stor möda lyckades kringgå, bryta eller driva med den politiska agenda som påtvingades dem. Andra gjordes av regissörer och författare som accepterade Hayeskodens bokstav men därefter, ofta med lika stor uppgfnningsrikedom, såg till att tänka ut teman och handlingar som gjorde kodens påbud irrelevanta eller underförstått löjliga.

Men det här hindrar inte att kännedom om Hayeskoden är nödvändig för att förstå den förändring i motiv, tematik och framställning som ägde rum i amerikansk film mellan 1933 och 1934. 1933 kunde Garbos drottning Kristina kyssa Ebba Brahe; det hade hon inte kunnat göra ett år senare. Poängen är att hon gjorde det 1933. Poängen är att det fram till 1933 producerades inte enstaka, utan många och framgångsrika filmer som skildrade yrkesmässigt framgångsrika, självständiga, alldeles avgjort tänkande och agerande, ogifta och barnlösa men högst definitivt och inte bara heterosexuellt aktiva kvinnor. Poängen är att de kvinnliga stjärnorna före Hayeskoden var högre betalda i Hollywood än de manliga. Poängen är att Hayeskoden var ett desperat försök att omintetgöra den emancipation de amerikanska kvinnorna varit mycket nära att driva igenom fullständigt under decennierna närmast före depressionen. Och poängen är att What Women Want år 2000 inte bara uttrycker samma stereotypa kvinnosyn som Hayeskoden försökte tvinga på filmen år 1934, utan gör det inte bara implicit utan synnerligen explicit och följaktligen medvetet. Därmed har filmen, faktiskt, en agenda. Och därmed bör den agendan också identifieras och diskuteras.

Må det ursäktas mig. Men anta att någon gjorde en film som var en pastisch på de många humoristiska filmer som på 1910- och 1920-talet tog fasta på att negrer var obildade, okunniga, vidskepliga, fega, rullade med ögonen och betedde sig komiskt. (Det går. Spike Lee har – inte helt framgångsrikt, men den diskussionen spar vi till en tänkbar recension – gjort det med Bamboozled, 2000.) Fast anta att det inte var Spike Lee som gjorde filmen, och att den som gjorde den förlade handlingen till nutid och bara sådär apropå lät ett par av de vita rollgestalterna som ett litet extra skämt i filmen notera att niggrer nog har sina goda sidor men att de sabbas av att de luktar så illa.

Skulle i så fall det vara något som i sammanhanget var rätt ointressant och inte hade med filmens syfte att göra? Och skulle i så fall filmens kvaliteter eller brist på kvaliteter bedömas ur en annan synvinkel. Hur väl lyckas den som pastisch på tjugotalets raskomedier?

Och om inte – exakt vad utgör i så fall skillnaden när det som sägs inte är att negrer luktar illa, utan att blondiner inte kan tänka?

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » sön 07 mar 2010, 09:09

john-henri skrev:Hela den gamla diskussionen ligger väl kvar någonstans på bland annat detta forum, så den bör inte tas om. Men just det här tycker jag ändå är – med förlov sagt – för aningslöst eller för tanklöst för att få passera.

Ja, What Women Want är en pastisch på fyrtiotalets filmkomedier. Men den hade premiär år 2000 och utspelades i nutid, alltså rimligtvis cirka år 2000. Gimmicken i filmen är att den manlige huvudpersonen plötsligt får förmågan att höra vad kvinnor i hans närhet tänker Och en av de komiska poängerna handlar om en yppig blondin på hans arbetsplats, som är en reklambyrå. Grejen är alltså att killen hör allt som alla kvinnor tänker – men från blondinen hör han inte ett knyst. Hysteriskt kul. Alla vet ju att bystiga blondiner inte har en tanke i skallen, och precis så är det.


Men *vad spelar det för roll*? Vem fan bryr sig?! Vem är det som har dött?

Det är faktiskt det här jag menar med politisk korrekthet som jag tycker kan bli så malplacerad. Jag tyckte den där scenen var jätterolig. Men jag tror inte en sekund på att kvinnor inte har några tankar i huvudet. Lika lite som jag tror på att det finns ankor som kan tala. Jag tycker Kalle Anka kan vara rolig ändå.

Ska man inte ha rätt att framställa en människa, kvinna eller man eller för den delen anka (ankor är också människor, i alla fall ibland), som dum eller tom i huvudet?

Jag delar inte den malplacerade upprördheten över denna sekundsnabba scen (det var två yppiga blondiner förresten, inte en) i en enkel komedipastisch, varför jag ser hela diskussionen med romanlånga inlägg som fullkomligt malplacerad den också.

Slappna av, liksom. Sådan här överansträngd, politisk korrekthet som man bara blir knallröd i ansiktet av är inte spåret bättre än Hays-koden för konsten.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » sön 07 mar 2010, 10:01

I natt direktsänds årets Oscarsgala över hela världen.

Och då utspelar sig något som jag tycker det finns skäl att protestera mot från pk-hållet men som jag aldrig sett någon protestera mot förrän Kim Elsesser nu faktiskt har gjort det.

Varför finns det två kategorier för manliga (huvudroll och biroll) skådespelare och två kategorier för kvinnliga (huvudroll och biroll) skådespelare? Varför skiljer man män och kvinnor åt? Är det inte detsamma som att säga att om det bara fanns två kategorier, för "Bästa skådespelare" och "Bästa biroll", punkt slut, så skulle kvinnorna i tävling med männen inte ha en chans? Är inte detta gravt könsdiskriminerande? Var hör jag protesterna mot denna tingens ordning och varför har jag inte hört dem hittills?

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen sön 07 mar 2010, 23:45, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Rymd-Olov » sön 07 mar 2010, 10:09

Sheriffen skrev:
Rymd-Olov skrev:Det där med att allt inte är politiskt skulle jag kanske kunna hålla med om, även om jag inte kan komma på något exempel på något som inte skulle vara politiskt.


Vad sägs om Andromedagalaxen? Vad sägs om en daggmask? Vad sägs om en bruten trädgren i skogen?

Vad sägs om dörren till ett hyrehus? Vad sägs om en teckning som en fyraårig dotter har gjort till sin mamma? Vad sägs om ett samtal en sen kväll mellan två äkta makar?

På vilket relevant sätt är något av detta "politiskt"?


Jag menade alltså bokstavligen det jag skrev, dvs att jag inte kom på något exempel just då, även om jag inser att det nog framstod som en sarkasm. Andromedagalaxen är ett bra sådant. Daggmasken och dörren som substantiv eller renodlade idéer kanske inte är politiska, men så fort de placeras i den fysiska verkligheten och kan jämföras med andra maskar och dörrar blir de ju jordbruks- respektive bostadspolitik. Avbrutna grenar i skogen bildar bakgrund till den mest brännande politiska frågan i Härjedalen just nu och är förmodligen den indirekta orsaken till att Sverigedemokraterna för första gången tog plats i kommunfullmäktige vid förra valet.


Däremot har jag fått uppfattningen att något som undantagslöst är mycket politiskt är filmer och böcker som av regissören eller författaren påstås vara helt opolitiska. De är nästan alltid konservativa, eller tar åtminstone ställning för det som för tillfället råkar vara den rådande normen.


Tar ställning för eller gestaltar?

Vilka filmer/böcker är det förresten som så entydigt förklarats vara apolitiska av regissören/författaren? Jag kan knappt påminna mig någon enda regissör eller författare som gått ut och sagt något sådant, faktiskt. För det mesta behövs det ju inte, för om det finns ett politiskt budskap i verket vore det ju skrutt om det inte framgick utan att upphovsmannen gick ut och offentliggjorde att det fanns där. Liksom motsatsen.

Kör hårt,
Sheriffen


Brukar inte i princip alla konstnärer som anklagas för att framföra något impopulärt budskap i sina verk ta till "det är ju bara konst"-försvaret? När de istället skulle kunna trycka på just skillnaden mellan att gestalta något och ta ställning för det. Men, visst, allt detta kanske är en helt annan diskussion.

Vad gäller frågan om vem som dött skulle jag svara "ingen, men det är ändå en intressant aspekt av en film, enligt mig". Det är även mycket intressant att läsa det du skrev om Meryl Streeps skådespelarinsats, men ändå inte lika intressant, fortfarande bara enligt mig. Någon som är intresserad av skådespeleri skulle naturligtvis tycka precis tvärtom och ingen av oss skulle ha mer rätt än den andra.
/Olov L

Blogg av det bredare slaget där temat är sf, fantasy och skräck: http://drommarnasberg.wordpress.com
Rymd-Olov
Letterhack
 
Inlägg: 476
Blev medlem: tor 09 aug 2007, 10:41
Ort: Östersund

Inläggav Sheriffen » sön 07 mar 2010, 10:23

Rymd-Olov skrev:Jag menade alltså bokstavligen det jag skrev, dvs att jag inte kom på något exempel just då, även om jag inser att det nog framstod som en sarkasm. Andromedagalaxen är ett bra sådant. Daggmasken och dörren som substantiv eller renodlade idéer kanske inte är politiska, men så fort de placeras i den fysiska verkligheten och kan jämföras med andra maskar och dörrar blir de ju jordbruks- respektive bostadspolitik. Avbrutna grenar i skogen bildar bakgrund till den mest brännande politiska frågan i Härjedalen just nu och är förmodligen den indirekta orsaken till att Sverigedemokraterna för första gången tog plats i kommunfullmäktige vid förra valet.


Ja, jo. Men då vore det ju lika korrekt att hävda att politik är brutna trädgrenar som att brutna trädgrenar är politik. Färgar det åt ena hållet så färgar det väl även åt andra?

En rimligare ståndpunkt - och skillnaden är inte helt oväsentlig - är att de brutna trädgrenarna i Härjedalen har givit upphov till ett politiskt spörsmål av ett eller annat slag som gjort att Sverigedemokraterna tagit plats, men det finns å andra sidan brutna trädgrenar mitt inne i Alaska eller högst enstaka, förvisso, men ändå, brutna trädgrenar på den sibiriska tundran eller, för den delen, i skogarna i Norrland, som inte ger upphov till några politiska spörsmål alls.

Alltså, politik är en verksamhet som reglerar inbördes relationer mellan invånarna i ett samhälle och relationen mellan medborgarna och staten. Detta är på intet sätt *allt*, utan tvärtom en tämligen blygsam del av den totala verkligheten.

Vad gäller frågan om vem som dött skulle jag svara "ingen, men det är ändå en intressant aspekt av en film, enligt mig". Det är även mycket intressant att läsa det du skrev om Meryl Streeps skådespelarinsats, men ändå inte lika intressant, fortfarande bara enligt mig. Någon som är intresserad av skådespeleri skulle naturligtvis tycka precis tvärtom och ingen av oss skulle ha mer rätt än den andra.


Här håller jag helt med och det var det jag menade med att jag recenserar betydligt mer cineastiskt än John-Henri. Det vill säga, jag ser på filmkonsten som konstform, utan att annat än där jag tycker det är motiverat (se exempelvis recensionen av The Hurt Locker under den pågående Oscarsfestivalen) dra in politik och det gör jag om filmen har ett mycket märkbart politiskt innehåll och mer eller mindre starkt uttalat politiskt syfte.

Men personligen har jag aldrig kunnat se annat än en liten minoritet av den samlade filmkonsten genom politiska glasögon, för jag tycker helt enkelt inte att det är relevant. Som märkts ovan skiljer sig min ståndpunkt därvidlag drastiskt från John-Henris när det gäller filmer som What Women Want och Julie & Julia.

Kinematografi ser dem som *film* och tar upp - jag gillar ordet mer och mer - filmiska aspekter på dem, inte politiska.

Som du säger är det förtstås en smaksak vad man föredrar.

Kinematografi är till för dem som älskar *film*, inte för politiska karriärister eller debattörer som helst ägnar sig åt politik.

Därför tar Kinematografi hellre upp Meryl Streeps skådespeleri än det politiskt inkorrekta i att hon lagar mat i Julie & Julia.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » sön 07 mar 2010, 20:45

2001: A SPACE ODYSSEY, 1968

Regi och produktion: Stanley Kubrick. Manus: Arthur C. Clarke och Stanley Kubrick, efter Clarkes novell ”The Sentinel”. Producent: . Foto: Geoffrey Unsworth, John Alcott. Specialeffekter: Douglas Trumbull. I rollerna: Keir Dullea (David Bowman), Gary Lockwood (Frank Poole), William Sylvester (Heywood Floyd), Douglas Rain (HAL 9000, röst). 141 minuter.

Faktum är att den odiskutabelt duktige kompositören Alex North på Stanley Kubricks beställning skrev filmmusiken till 2001. Den finns utgiven på cd (Alex North’s 2001, med National Philharmonic Orchestra under Jerry Goldsmith; märket är Varese Sarabande) om någon skulle vara intresserad. Okej filmmusik, inte sämre än den North skrev till ett sjuttiotal andra filmer, bland dem Elia Kazans A Streetcar Named Desire (1951), Stanley Kubricks Spartacus (1960), Mike Nichols Who’s Afraid of Virginia Woolf (1966) och John Hustons The Dead (1987). Men i väntan på Norths kompositioner sysslade Kubrick med att klippa filmen, och ville ogärna göra det utan musik; därför satte han ihop ett tillfälligt ljudband och använde sig av klassiska kompositioner. När Kubrick så småningom fick Norths musik beslöt han att trots allt behålla sin egenhändigt hopplockade klassiska musik; den gav en annan dimension åt filmen. Det var ett klokt beslut. I 2001 är musiken en väsentlig del av filmupplevelsen; inte bara genom att som traditionell filmmusik (inklusive Norths refuserade verk) förstärka och följa med i filmens handling, utan nästan lika ofta genom att inte göra det och i stället stå för en oväntad association (wienervalsen till dockningen med rymdstationen), en ironisk biton eller en plötslig kontrapunkt. Och, genomgående, just för att ha den självklarhet som musik skapad på egna villkor och för sin egen skull kan ha, men som beställd filmmusik mycket sällan kan uppnå. Med enstaka undantag (där jag är långt ifrån ensam om att anse Ennio Morricone vara det mest lysande) skriver filmkompositörer musik som visserligen är avsedd att förstärka och/eller komplettera ett verk skapat i ett annat medium, men som trots det samtidigt betraktas som något sekundärt. I 2001 hör vi musik av Adam Chatjaturjan, Györgi Ligeti, Johann Strauss och Richard Strauss. Det skulle förvåna mig om någon av dem ens reflekterat över att skriva musik för något annat syfte än sitt egenvärde. Det ger filmen en annan dimension; musiken och bilderna kompletterar och förstärker varandra, men står samtidigt fria från varandra. Och det bidrar till helheten genom de associationer som annars inte varit möjliga. Öppningsscenen, där solen stiger bortom månen, associerar till zoroastrianismen, där bilden av solen och månskäran symboliserar kampen mellan gott och ont. Zoroastrianismens grundare var enligt legenden Zarathustra (på grekiska Zoroaster). Den religion han predikade grundas i tron på ”ahura mazda”, den visa tanken, som står både för den faktiska kunskapen om hur världen är beskaffad och för den etiska grundtanke som sätter människans frihet, rättskänsla och medverkan i världens pågående omskapelse högst. Musiken som spelas till öppningsscenen är hämtad ur Richard Strauss tonpoem ”Så talade Zarathustra”, inspirerat av Friedrich Nietzsches boklånga essä med samma namn; det som gjort Nietzsches bok ryktbar är framför allt att det är här han mest utförligt diskuterar tesen om människans utveckling till övermänniska, samtidigt som han också här proklamerar att Gud är död och att människan tagit hans plats. Med andra ord associerar redan den första minuten i 2001 till såväl den första kända intellektuellt inriktade och ickemoralistiska religionen som till utvecklingslärans grundprincip om att alla levande väsen, också människan, är stadda i konstant utveckling (ur den tanken följer inte minst Nietzsches om att vårt nästa utvecklingsstadium är ”övermänniskans”, en tanke som tidigt uttrycktes bland annat också av H. G. Wells) och till den tidiga modernismens även den av Nietzsche kodifierade uppfattning att mänskligheten nu kan lägga sin barndoms vidskepelser åt sidan och själv inta den plats som världsdanande intelligens vi förr anvisade åt fantasifostret Gud. Eller, med andra ord, genom sitt val av bilder och musik anger Stanley Kubrick under den första minuten av sin film hela dess underliggande tema och centrala idéinnehåll. Symboliken upprepas därefter både när den primitiva förmänniskan rör vid den första monoliten och när forskarna på månen rör vid den som hittats där; båda gångerna återkommer Zarathustramotivet samtidigt som filmen visar en bild rakt uppåt längs monoliten, som kröns av solskivan och en mån- respektive jordskära. Det imponerar, men det var precis så detaljnoggrant, målmedvetet och analytiskt Kubrick arbetade. Vilket förmodligen också förklarar hans val att ljudsätta filmen med fristående klassiska musikverk i stället för med den filmmusik han beställt; med Norths musik hade öppningsscenen inte kunnat fungera så flerbottnat som den faktiskt gör.

Låter det här för hårdraget? Så är det faktiskt inte; Stanley Kubrick arbetade faktiskt på det här sättet med sina filmer. Ingenting i dem är lämnat åt slumpen, ingenting i dem är improviserat eller ogenomtänkt; allt i dem äger en betydelse också utöver den rent stämningsskapande eller berättande. Men ingen behöver oroa sig. Jag har ägnat drygt 5 ord per sekund åt att diskutera den första minuten i filmen, men lovar att nöja mig med betydligt färre när vi övergår till filmens resterande 140 minuters speltid.

Däremot tycker jag inte att vi när vi pratar om en film som 2001 behöver vara så formella. Låt oss ta några varv runt filmen innan vi gör ett försök att gå in i den. Det finns en kontext och vid det här laget finns det, som alltid när vi talar om ikonografiska verk och moderna klassiker, också ett arv och en överbyggnad av bråte.
Själv såg jag filmen för första gången enstaka dagar efter premiären i slutet av augusti 1968 på biografen Vinterpalatset vid Norra bantorget, den enda i Stockholm som kunde visa filmer i det så kallade Cineramaformatet. För en sf-fan ett år före den första månlandningen var 2001 ett mirakel. Och för sf-fanen fungerade filmen på åtminstone två plan: som visualiserad, konkretiserad närframtidsbild och som hisnande sense of wonder-vision på kosmisk nivå.
För många åskådare utan sf-bakgrund – eller åtminstone många av dem jag kände och pratade med, som skolkamrater och bekanta i familjen – var det första planet lättillgängligt och fascinerande. Medan däremot resten, Arthur C. Clarkes tanke om den kosmiska superintelligens som ägnar sig åt att ”lyfta upp” andra släkten till allt högre mental nivå och på så sätt sprida en överlägsen intelligens i universum, liksom filmens försök att gestalta det skeendet – rollfiguren Bowmans färd genom hyperrymden, hans åldrande och pånyttfödelse under besöket hos det främmande släktet, hans återkomst till jorden som en ny art, om man så vill som den övermänniska, interstellära människa, som aviserats redan i öppningssekvensens nietzscheanska musiktema – var det helt enkelt inte många som förstod. Filmen lämnade de flesta ickeläsare i min egen ålder eller äldre perplexa, undrande och inte sällan irriterade. Fler associerade hyperrymdsekvensen till en psykedelisk tripp än till en faktisk interstellär resa. Men vi pratar förstås om en tid när LSD var inte bara kult utan faktiskt fram till helt nyligen varit fullt lagligt att använda (innehav och försäljning förbjöds i Sverige 1966, i USA 1967).
Det här är med andra ord en inte oviktig kontext. När 2001 premiärvisades fanns å ena sidan en stark medvetenhet om att människan var på väg ut i rymden. Drygt tio år hade gått sedan den första satelliten, den sovjetiska Sputnik, och under de åren hade media varit fulla av information om rymdresor, nya raketmodeller och det snabbt framskridande amerikanska månlandningsprogrammet. Närframtidsavsnittet i 2001 visade hur framtiden skulle se ut, och gjorde det med en detaljskärpa och realism som aldrig tidigare hade förekommit.
Å andra sidan fanns utanför de åtminstone i Sverige fåtaliga sf-läsarnas skara så gott som ingen som helst medvetenhet om den sorts filosofiska spekulationer om människans plats i universum, om främmande och överlägsna varelser i rymden, om färder snabbare än ljuset och om evolutionens pågående och obönhörliga förvandling också av människan som alla är centrala för science fiction. Filmens framställning av de tankarna var för många svåra att tolka eller ta till sig. Effekten blev att många helt enkelt blev frustrerade av den senare delen av 2001; det blev en film man antingen älskade eller avskydde, antingen betraktade som den första odiskutabelt vuxna och mästerliga sf-filmen och som ett filmkonstverk av rang, eller som pretentiöst och långtråkigt trams. Ingen var neutral inför 2001.

I dag vet jag ingen som längre förespråkar tramsalternativet. 2001 har blivit en av filmhistoriens milstolpar; en av de sällsynta filmer som förmår höja sig så långt över flertalet att de blir unika: verk som säger något nytt på ett helt nytt sätt, och lyckas så fulländat att de inte ens lockar till imitationer.

Vad 2001 gör är ytterst att nästan helt och hållet visuellt formulera och besvara de mest grundläggande av våra existentiella frågor: vad är en människa, och vad är meningen med att vi finns till? 2001 säger att vi började som djur, och blev människor när vi lärde oss tänka. Den säger att djuret är utlämnat åt sin omvärld men att intelligensen skapar sin värld efter sina egna mått och behov. Den säger att vi tack vare vår intelligens har växt ur den barnkammare som är jorden, och att det som väntar oss är ett liv bland stjärnorna, där kraven på vår förmåga att förstå och tänka kommer att bli större än någonsin förr. Men där vi också kommer att utvecklas till något nytt, sällsamt och större.

Det här är ingen märkvärdig tolkning. För science fiction-läsaren är det inte heller några särskilt märkvärdiga tankegångar; tvärtom utgör de uttalat eller outtalat några av de grundvalar hela sf-litteraturen vilar på: förnuftstron, evolutionstron, framstegstron och tron på rymden som vårt släktes framtida miljö. Kubrick har, tveklöst inspirerad av Arthur C. Clarke som otaliga gånger i sina verk återkommit till tanken, valt att inlemma filmens vision om människan i en långt större men bara antydd ram. Apan blir människa när hon börjar tänka, men inspirationen till tänkande får hon av en uppenbart artificiell svart monolit skapad av okända varelser. När den tänkande apan efter några miljoner år nått månen möter hon ännu en likadan monolit, som i filmen uttryckligen påpekas vara ”tillverkad” och ”nergrävd”. Uttrycken är valda med omsorg; de får inte tillåtas möjliggöra någon övernaturlig eller religiös tolkning. Monoliterna är skapade av främmande, utomjordiska och tveklöst oändligt mer avancerade intelligenser, men inte desto mindre av varelser som genomgått samma evolutionsprocess som vi själva och nu gjort till sin uppgift att ge andra en hjälpande hand. Monoliten på månen är en fyrbråk; när vi nått så långt att vi lyckas hitta och gräva fram den är det dags för nästa kontakt med monolitskaparna. Månmonoliten skickar ut en signal, i filmen sänds en expedition iväg efter signalen, och det är den överlevande medlemmen av den expeditionen som av monolitskaparna förs till den plats där hans liv som människa tar slut och han återvänder till jorden som nästa steg i vår evolution till stjärnvarelser.
Så gott som ingenting av det här uttalas i ord i filmen. I själva verket är 2001 en film med extremt lite dialog, och den som finns där är dessutom nästan fullständigt ovidkommande. På samma sätt är det en film med mycket få skådespelare och, tveklöst mycket avsiktligt, inte ett enda känt namn i rollistan. Skådespelarna gör dessutom minimala insatser; de agerar dämpat och lugnt, när de talar gör de det lågmält, när de interagerar är deras relationer ytliga och formella. Det här är naturligtvis lika avsiktligt och genomtänkt som bildkompositionerna, som både i de förhistoriska och de nutida avsnitten visar enstaka människor i ödsliga, ofruktbara miljöer, först naturliga och sedan artificiella. Min tolkning är att filmens miljöer är till för att demonstrera just intelligensens överskuggande betydelse: i brist på förnuft och förnuftsmässigt handlande överlever vi inte vare sig i naturen eller i de miljöer vi själva skapat åt oss. Avsaknaden av givna huvudpersoner, kända ansikten, genomförda personer att identifiera sig med har ett liknande syfte: 2001 handlar inte om specifika individer utan om människan som art, människan som väsen. Kubrick vägrar att låta människorna i filmen stå i vägen för vad han och Clarke vill säga om mänskligheten. Och samtidigt är han noga med att ingenstans låta filmen ens antyda något annat än att människor reflekterar och agerar ensamma, individuellt; också det är ett centralt inslag i filmens idéinnehåll, och det förmedlas visuellt kraftfullt genom de återkommande bilderna av få eller ensamma människor i väldiga, öde scenerier, men omgivna av de tekniska mirakel de skapat för att betvinga en fientlig miljö.

Här är förmodligen rätt ögonblick att delvis ta tillbaka något jag sagt flera gånger genom åren när jag diskuterat sf som film. Få sf-filmer har, hur påkostade de än har varit, lyckats som science fiction, eftersom sf:s kärna är den resonerande utforskningen av idéer, medan sf-filmens kärna nästan undantagslöst varit externa konflikter. Och handlar det bara som vanligt om hjältar som slåss med bovar har jag svårt att finna någon speciell poäng med att hjältarna råkar ha rymddräkt och skurkarna råkar vara utklädda till spindelmonster från en planet runt Aldebaran.
Men med 2001 visade Stanley Kubrick med all önskvärd tydlighet att en film kan lyckas minst lika väl som en roman med att helt och hållet byggas upp kring ett abstrakt resonemang, att den minst lika bra som en roman kan visualisera idéer och föra fram dem med kraft och övertygelse, och dessutom att en sådan film i minst lika hög grad som någon roman också kan vara ett fullödigt och oförglömligt konstverk.

John-Henri
Senast redigerad av john-henri mån 08 mar 2010, 21:25, redigerad totalt 2 gånger.
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » sön 07 mar 2010, 22:54

john-henri skrev:AVATAR, 2009
Regi och manus: James Cameron. Producenter: James Cameron, Jon Landau. Foto: Mauro Fiore. I rollerna: Sam Worthing (Jake Sully), Zoe Saldana (Neytiri), Sigourney Weaver (Grace Augustine), Stephen Lang (Miles Quaritch) m fl. 162 minuter.

Enligt James Cameron är det här den film han alltid velat göra, den som han själv skulle ha velat se i tonåren. Man kan väl åtminstone konstatera att han nog som barn läste mer intressant sf än George Lucas förmodligen gjorde.

/...../

Så, som sagt: Nja. Jag är fortsatt ambivalent. Tveklöst är AVATAR en av de mer ursäktliga av de stora, dyra, publikdragande sf-filmerna. Och tveklöst är den värd att se, till skillnad från alltför många andra. Men utöver de barnsligt enkla budskapen ger den inte mycket; bra science fiction kan förvisso fylla oss med förundran, men den kan också samtidigt få oss att ompröva våra synsätt och tänka efter. Det finns sf-filmer som klarar av den saken: Robert Zemeckis Contact, Michael Gondrys Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Richard Schenkmans The Man from Earth. Men AVATAR gör det inte.

John-Henri



En till.

Den som gillar att jämföra olika infallsvinklar och möjligen vill ha en helt annan slutsats kan titta här - The Final Verdict:

http://moviehead.wordpress.com/category/avatar/

Be seeing you - at Kinematografi!

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » mån 08 mar 2010, 17:17

john-henri skrev:2001: A SPACE ODYSSEY, 1968

Regi och produktion: Stanley Kubrick. Manus: Arthur C. Clarke och Stanley Kubrick, efter Clarkes novell ”The Sentinel”. Producent: . Foto: Geoffrey Unsworth, John Alcott. Specialeffekter: Douglas Trumbull. I rollerna: Keir Dullea (David Bowman), Gary Lockwood (Frank Poole), William Sylvester (Heywood Floyd), Douglas Rain (HAL 9000, röst). 141 minuter.

Faktum är att den odiskutabelt duktige kompositören Alex North på Stanley Kubricks beställning skrev filmmusiken till 2001. Den finns utgiven på cd (Alex North’s 2001, med National Philharmonic Orchestra under Jerry Goldsmith; märket är Varese Sarabande) om någon skulle vara intresserad. Okej filmmusik, inte sämre än den North skrev till ett sjuttiotal andra filmer, bland dem Elia Kazans A Streetcar Named Desire (1951), Stanley Kubricks Spartacus (1960), Mike Nichols Who’s Afraid of Virginia Woolf (1966) och John Hustons The Dead (1987). Men i väntan på Norths kompositioner sysslade Kubrick med att redigera filmen


Nej, det gjorde han inte. Han klippte den. Jag har påpekat det förut och kommer att fortsätta tjata, för denna svengelska är en oskön fläck. På engelska heter det film editor och edit a movie, på svenska heter det filmklippare och klippa en film.

På motsvarande vis är den som regisserar en film inte en direktör på svenska, utan en regissör.



/.../

Här är förmodligen rätt ögonblick att delvis ta tillbaka något jag sagt flera gånger genom åren när jag diskuterat sf som film. Få sf-filmer har, hur påkostade de än har varit, lyckats som science fiction, eftersom sf:s kärna är den resonerande utforskningen av idéer, medan sf-filmens kärna nästan undantagslöst varit externa konflikter. Och handlar det bara som vanligt om hjältar som slåss med bovar har jag svårt att finna någon speciell poäng med att hjältarna råkar ha rymddräkt och skurkarna råkar vara utklädda till spindelmonster från en planet runt Aldebaran.
Men med 2001 visade Stanley Kubrick med all önskvärd tydlighet att en film kan lyckas minst lika väl som en roman med att helt och hållet byggas upp kring ett abstrakt resonemang, att den minst lika bra som en roman kan visualisera idéer och föra fram dem med kraft och övertygelse, och dessutom att en sådan film i minst lika hög grad som någon roman också kan vara ett fullödigt och oförglömligt konstverk.



I övrigt instämmer jag till fullo och skulle möjligen ha varit ännu mer panegyrisk. Fast även om analysen med Also Sprach Zarathustra känns mycket övertygande, får man ändå inte ett intryck av att det trots Kubricks analytiska sätt att arbeta var en ren händelse eftersom han satte ihop ljudbandet med klassisk musik först när han *höll på att klippa* filmen och den alltså *redan var inspelad*? Jag menar, solskivan och månskäran fanns ju på filmremsan innan han valde musiken som skulle ackompanjera honom i klippningsarbetet, så var det verkligen så att han tänkte zoroastri redan från början, liksom...?

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » mån 08 mar 2010, 21:09

Jag skulle misstänka det, eftersom solen plus mån/planetskäran är en så genomförd symbol; lyssnar man på Norths musik associerar öppningssekvensen också som jag tycker mycket tydligt till Strauss tonpoem, men där kan ju efterklokheten bedra. Å andra sidan är det väl inte heller särskilt långsökt att tänka sig att just den zoroastriska symboliken ledde direkt till valet av Also sprach Zarathustra.

Okej, klippte. Jag ska försöka bättra mig.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » tis 09 mar 2010, 13:21

Rent generellt så är Quentin Tarantino, som både jag och John-Henri säger i våra recensioner, hur som helst mycket påverkad av populärkulturen och sannolikt är det därför han blivit samtidens störste kultregissör. För han är som bekant just kult - hans filmer går visserligen ofta bra om än inte fullständigt superstrålande, men poängen är att han har en fan following av samma nördslag som han själv är. Sådana här människor som liksom kan alla de där serietidningarna utantill, för att inte tala om människor som kan filmhistorien. Som både jag och John-Henri också påpekade, är hans filmer proppfulla av anspelningar - inte så sällan ytterst kryptiska, varför det oftast krävs hängivna cineaster för att upptäcka dem - på tidigare decenniers filmer och på filmhistoria.

Någonstans är det här förstås lite förfelat, för den stora merparten av hans publik går helt enkelt miste om att filmerna ur en synvinkel är tämligen sofistikerade. Fast ibland är det också tröttsamt; han kan ösa på med anspelningar, som om det i sig skulle göra filmen bättre. Det gör det ju i själva verket inte. Det kan vara hemskt roligt för en filmfan att försöka upptäcka allihop (det tror jag å andra sidan att knappast någon av oss gör), men när man väl har gjort det så återstår beklämmande ofta inte så mycket mer att få ut av filmen. Alltså, Inglourious Basterds kommer jag att i stort sett ha glömt inom en inte alltför avlägsen framtid. Den innehåller ingenting som är särskilt minnesvärt och, möjligen ännu viktigare, *den innehåller ingenting som jag inte har sett förut*. Massor med gånger. Vilket förstås är medvetet från Quentins sida. Han är, som John-Henri säger, inte dum. Tvärtom är han mycket smart och dessutom nördigt detaljkunnig. Han vet precis vad han gör. Make no mistake about that.

Fast stor filmskapare var han bara i och med Pulp Fiction och det känns lite synd att han så uppenbart förefaller vara ett one hit-wonder. Det är nog också en av anledningarna till att han hittills gjort så jämförelsevis få filmer och att mellanrummen varit av och till rätt långa. Hans filmer går som sagt hyfsat bra, men de är normalt inga supersuccéer annat än bland kultarna. Inte när jag senast kollade, i alla fall.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav jophan » ons 10 mar 2010, 10:37

Tarantino-diskussionen fortsätter här: http://fandom.se/forum/viewtopic.php?t=1629
Johan Anglemark
jophan
Site Admin
 
Inlägg: 2147
Blev medlem: ons 01 nov 2006, 10:50
Ort: Storvreta

Inläggav Bbeccarii » fre 12 mar 2010, 13:09

Sheriffen skrev:
Rymd-Olov skrev:Det där med att allt inte är politiskt skulle jag kanske kunna hålla med om, även om jag inte kan komma på något exempel på något som inte skulle vara politiskt.


Vad sägs om Andromedagalaxen? Vad sägs om en daggmask? Vad sägs om en bruten trädgren i skogen?


Vad? Är du inte rädd om naturen? Du förnekar säkert klimatet också! :-)

Vad sägs om dörren till ett hyrehus? Vad sägs om en teckning som en fyraårig dotter har gjort till sin mamma? Vad sägs om ett samtal en sen kväll mellan två äkta makar?


Vad? Är du en sån där jävla jämställdhetsnisse? Är du feminist, eller? :-)

..Alltså, formulerat som exempel på att dina exempel kan ses som politiska ämnen.

halsning/B
Bbeccarii
Fan
 
Inlägg: 135
Blev medlem: tor 30 nov 2006, 09:55

Inläggav Sheriffen » fre 12 mar 2010, 17:51

Ingenting är så dåligt att det inte kan göras om, ännu sämre:

"Irish actor Pierce Brosnan has revealed that he may be reprising his role in ‘The Thomas Crown Affair’ sequel.

Brosnan, 56, had acted as a high-class art thief in the 1999 thriller, playing a cat and mouse game with an investigator played by Rene Russo in the movie, which is a remake of a 1968 film starring Steve McQueen.

According to Moviefone.com, the former James Bond star revealed that a screenplay has been written for a follow-up, and he’s weighing up a deal with studio bosses."

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. Fast som jag hoppas att alla vet är originalet med Steve McQueen en enastående film. D.S.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

FöregåendeNästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron