Grundkurs i hårdrock

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Grundkurs i hårdrock

Inläggav Henke » fre 14 dec 2007, 22:23

Grundkurs i hårdrock - utgiven av LL.

http://www.dagensbok.com/index.asp?id=3196
Henrick Pålsson

Det som är nyttigt för andra är inte nyttigt för mig och det som är nyttigt för mig är inte nyttigt för andra..

Jag ska skänka min kropp till Science Fiction (Lemmy Motörhead)
Henke
Fan
 
Inlägg: 227
Blev medlem: ons 08 nov 2006, 21:34
Ort: Göteborg

Inläggav Sheriffen » fre 14 dec 2007, 22:50

Jo, det finns en del sådana här böcker sedan tidigare. Den här är ju särskilt anpassad för människor med lässvårigheter, och inget fel i det, men en möjligen utförligare bok finns på engelska. Jag har för mig att den heter "Heavy Metal", men jag är inte säker - jag köpte den aldrig.

Det finns nämligen bara en grundkurs i hårdrock.

Den består i att lyssna på så många album som möjligt av så många framstående hårdrockband som möjligt. Det här är musik - den ska inte läsas. Den ska lyssnas.

Så här en bare bones-lista för den totale nybörjaren, som vill ägna sina första lektioner åt hårdrockens fem grundande giganter:

Black Sabbath: "Black Sabbath"
Black Sabbath: "Paranoid"
Deep Purple: "In Rock"
Deep Purple: "Fireball"
Deep Purple: "Machine Head"
Deep Purple: "Made In Japan"
Led Zeppelin: "I"
Led Zeppelin: "II"
Led Zeppelin: "III"
Nazareth: "Raz Ama Naz"
Nazareth: "Hair of the Dog"
Uriah Heep: "Very 'Eavy, Very 'Umble"
Uriah Heep: "Look At Yourself"
Uriah Heep: "Demons and Wizards"
Uriah Heep: "Live"
Uriah Heep: "Sweet Freedom"

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen lör 12 jun 2010, 03:41, redigerad totalt 2 gånger.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Henke » fre 14 dec 2007, 23:25

Jag har för mig att den heter "Heavy Metal", men jag är inte säker - jag köpte den aldrig.


Ska nog kolla upp boken - även om jag håller med dig om att man ska lyssna istället för att läsa - har tex börjat lyssna på Uriah Heep - jag har sett att du har nämt dem vid flera tillfällen och dom är verkligen bra - speciellt låten lady in black..annars lyssnar jag mycket på hårdrocksbandet Nightwish...
Henrick Pålsson

Det som är nyttigt för andra är inte nyttigt för mig och det som är nyttigt för mig är inte nyttigt för andra..

Jag ska skänka min kropp till Science Fiction (Lemmy Motörhead)
Henke
Fan
 
Inlägg: 227
Blev medlem: ons 08 nov 2006, 21:34
Ort: Göteborg

Inläggav pinkunicorn » lör 15 dec 2007, 00:54

Sheriffen skrev:Så här en bare bones-lista för den totale nybörjaren, som vill ägna sina första lektioner åt hårdrockens fem grundande giganter:

Black Sabbath: "Black Sabbath"
Black Sabbath: "Paranoid"
Deep Purple: "In Rock"
Deep Purple: "Fireball"
Deep Purple: "Machine Head"
Deep Purple: "Made In Japan"
Led Zeppelin: "I"
Led Zeppelin: "II"
Led Zeppelin: "IV"
Nazareth: "Raz Ama Naz"
Nazareth: "Hair of the Dog"
Uriah Heep: "Very 'Eavy, Very 'Umble"
Uriah Heep: "Look At Yourself"
Uriah Heep: "Demons and Wizards"
Uriah Heep: "Live"


Det vore intressantare med en lista utan så mycket upprepningar.

För egen del har jag på senare tid lyssnat på Black Sabbath (tack vara att trettonåringen nyligen kom med en lånad Best of-skiva) och Machine Head. I övrigt tror jag inte att jag är bekant med mer än enstaka låtar av Led Zeppelin och Nazareth.

Jag är lite mer bekant med nyare (i varierande grad) förmågor: allt från AC/DC och Iron Maiden till Rammstein, Arch Enemy och Slipknot.
Hans Persson

Bokblogg: http://www.duarvaddulaser.se/
pinkunicorn
Site Admin
 
Inlägg: 710
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 12:53
Ort: Linköping

Inläggav Sheriffen » lör 15 dec 2007, 10:07

pinkunicorn skrev:
Sheriffen skrev:Så här en bare bones-lista för den totale nybörjaren, som vill ägna sina första lektioner åt hårdrockens fem grundande giganter:

Black Sabbath: "Black Sabbath"
Black Sabbath: "Paranoid"
Deep Purple: "In Rock"
Deep Purple: "Fireball"
Deep Purple: "Machine Head"
Deep Purple: "Made In Japan"
Led Zeppelin: "I"
Led Zeppelin: "II"
Led Zeppelin: "IV"
Nazareth: "Raz Ama Naz"
Nazareth: "Hair of the Dog"
Uriah Heep: "Very 'Eavy, Very 'Umble"
Uriah Heep: "Look At Yourself"
Uriah Heep: "Demons and Wizards"
Uriah Heep: "Live"
Uriah Heep: "Sweet Freedom"


Det vore intressantare med en lista utan så mycket upprepningar.


Ah, fast då skulle poängen gå förlorad. De här fem banden är de fem första heavy metal-banden i historien och för att få en bara något så när fyllig bild måste man alltså i någon mån ta del av deras utveckling och inbördes påverkan. Det räcker helt enkelt inte med en platta per band, för det ger inget perspektiv.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen lör 15 dec 2007, 12:33, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » lör 15 dec 2007, 11:40

Henke skrev: har tex börjat lyssna på Uriah Heep - jag har sett att du har nämt dem vid flera tillfällen och dom är verkligen bra - speciellt låten Lady In Black...


Lady In Black (och du får ursäkta min lilla versalredigering i citatet) skulle jag nog vilja påstå är den mest suggestiva av alla rockballader, och då inkluderar jag Stairway To Heaven. Fascinerande nog innehåller den bara två ackord - A och G - och har en refräng helt utan ord, vilket fick kompositören - Uriah Heeps sjungande multiinstrumentalist, den musikaliske ledaren Ken Hensley - att sju år efter att den släppts utbrista att han nog aldrig tjänat så mycket pengar på just två ackord och en refräng utan ord. Fast det tog alltså sju år, för den här låten har den unika distinktionen av att ha blivit klättrare på singellistan (och etta i många länder) sju år efter att den först utgavs på LP! Det var alltså 1977 den blev skogsbrandspopulär, och vid det laget fanns bara två av medlemmarna från det Uriah Heep som spelade in den kvar i bandet!

Uriah Heep finns som du förmodligen vet kvar än i dag, i en sättning som innehåller bara en enda originalmedlem - gitarristen Mick Box - och i övrigt förvisso har sina kvaliteter, men inte med någon rätt kan kallas annat än ett coverband på sig själva.

Det allra intressantaste, musikaliskt mest högtstående och historiskt avgjort betydelsefullaste Uriah Heep är det Uriah Heep som, med vissa byten i rytmsektionen, fanns mellan 1970 och 1976, det vill säga så länge originalsångaren David Byron var kvar i bandet. De album som man gjorde då är inte oväntat den metallgedigna grund på vilken bandets hela rykte och respekt vilar; sant nyskapande och avgjort mer nyanserade och musikaliska än skivorna från några av de andra fyra band som grundade heavy metal-genren.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Fantastix » ons 19 dec 2007, 14:04

Var för ett par tre år sedan och såg en konsert med Uriah Heep och Deep Purple. Konserten inleddes med Uriah Heep och måste medge att bandet verkligen spelade riktigt hyfsad och drog med stil igenom hela repertoaren.

När sedan Deep Purple klev upp på scenen föll hela konserten helt platt. Bandet spelade utan någon som helst glädje och inspiration. Där Uriah Heep gav allt och visade att visst kan det vara roligt att spela blev Deep Purple som en tråkig sellokonsert där alla musiker stod i var sitt hörn och spelade och väntade på att få åka till hotellet. Folk drog iväg från konserten och vandrade till baren i stället.

Men när man nämnder Hård rock i början finns det två band som många glömmer bort som nog också dragit sitt strå till stacken. Det ena är Cactus med sin första skiva med samma namn och den andra är Dictators.
=====================
Kenneth Lindholm
Fantastix
Fan
 
Inlägg: 110
Blev medlem: fre 10 nov 2006, 06:58
Ort: Karis, Finland

Inläggav Sheriffen » ons 19 dec 2007, 14:18

Jag har sett Deep Purple sju gånger - fem gånger med den klassiska sättningen, två gånger med Steve Morse på gitarr. Fast sedan även Jon Lord slutade tycker jag att bandet föll ihop alldeles, för utan två sådana pelare som Ritchie Blackmore och Jon Lord hjälper det inte ens att man har kvar Ian Gillan och Paice och Roger Glover. Tidigare i år dristade jag mig faktiskt att köpa bandets senaste platta, efter att inte ha köpt någon nyproduktion av dem på flera år. Och den plattan - jag minns inte ens titeln, men den heter något med just ordet "deep" - låter precis som det du beskriver ovan; ett mycket trött och uttråkat band som harvar och harvar, men saknar all spelglädje och all förmåga till innovation. Deep Purple är ett av mina stora favoritband genom tiderna, men de har överlevt sig nu och borde lägga av.

Uriah Heep har jag bara sett tre gånger, helt enkelt eftersom jag haft färre tillfällen trots att jag håller dem högst (bland annat minns jag en gång i London för länge sedan när jag på affischer fick se att de skulle spela dagen efter det att jag åkte hem). Och vad gäller dem måste jag helt klart hålla med dig - helt oavsett sättning, även denna nya som de har nu, så visar de alltid prov på väldig spelglädje och scennärvaro. Ur den synvinkeln är de svårslagna, för inte minst åldermannen Mick Box är ju så himla glad och uppåt hela tiden; han spelar så att gitarren glöder, han skojar med publiken, han strålar och ler. Och det övriga bandet har också sådan energi, liksom. Uriah Heep har helt enkelt inte tröttnat; det har däremot Deep Purple.

För övrigt kommer Uriah Heep med en ny skiva i januari, "Wake the Sleeper". Det känns väldigt mycket på tiden, för Uriah Heep under de senaste tjugo åren har spelat in alldeles för lite eget material och levt alldeles för länge på att vara ett coverband på sina egna gamla hits, skrivna av medlemmar som inte varit med på årtionden. Eftersom Uriah Heeps båda förra studioalbum, "Sea of Light" och "Sonic Origami", i stora stycken är alldeles förträffliga ser jag fram emot det här albumet, trots att det inte längre är frågan om det klassiska Uriah Heep från sjuttiotalet (bara Mick Box är kvar i sättningen).

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tor 27 dec 2007, 19:16

Och på tal om allt detta så har jag just varit och köpt Evanescences nya album "The Open Door" och två samlingsalbum med electronica/techno/trance, "Psycho Trance - Phase 1: Psychedelic Trance Activation" och "Euphoria", men också lyxupplagan av det sista Uriah Heep-album jag inte hade i sådan upplaga, "Return To Fantasy" från 1975. Det är alltså en sådan här utgåva på CD där man lagt till singelbaksidorna, demoversioner av flera av låtarna som finns med på albumet och så vidare (inte så sällan innehåller de här utgåvorna av Uriah Heeps skivor låtar som aldrig någonsin utgivits tidigare, eftersom de inte fick plats på det gamla LP-formatet och aldrig hittade vägen till någon singelbaksida; för oss gamla heepies är det en svindlande känsla att få höra låtar med det klassiska Uriah Heep *som vi aldrig någonsin hört förut*, tro mig!).

Hur som helst, "Return To Fantasy" är ett favorithatobjekt, tydligen - gruppens dåtide musikaliske ledare Ken Hensley säger i dag att han aldrig lyssnar på albumet längre och när det begav sig skrev en recensent bland annat så här: "If your idea of a good time is watching the television test card with the sound turned off, this is for you."

En sällsynt illa funnen metafor, tycker jag, när man skriver om en skiva med tung hårdrock, men i alla fall - pressens behandling av Black Sabbath har beskrivits som en söndagsskoleutflykt i jämförelse med den man utsatte Uriah Heep för, så det där är inte mycket att ta någon notis om. (Melissa Mills på Rolling Stone skrev om deras första album, "Very 'Eavy, Very 'Umble", att om de någonsin slog igenom skulle hon begå självmord. Uriah Heep publicerade skadeglatt en uppblåst reproduktion av hennes recension på innerkonvoluten till sitt första live-album, "Uriah Heep Live", tre år och ytterligare fyra studioalbum senare - det är ännu okänt om hon höll sitt löfte, men man kan ju hoppas!)

Hur som helst, jag sitter här och lyssnar på "Return To Fantasy" och slås av hur bra detta i Uriah Heep-katalogen ständigt förbisedda album är! Nyanserat - som alltid när det gäller Uriah Heep, men här mer än på många andra album - och innovativt och ofta tungt men som alltid, alltid när det gäller Uriah Heep även melodiöst. Uriah Heep har gjort många blytunga, diamanthårda låtar, men aldrig någonsin givit avkall på melodi och harmonier.

En utskälld låt på det här albumet är "Your Turn To Remember". Det var den låt som fick Marcel Quarfood att fastna för Uriah Heep och min mor, som varit Uriah Heep-fan sedan jag började gilla gruppen i trettonårsåldern, tycker att den är en av deras bästa. Det tycker jag också. Likaså utskälld är "A Year Or A Day", som utan större konkurrens är den kanske starkaste låten på hela albumet och en av mina Uriah-favoriter genom alla tider även den. Däremot gillar alla av någon anledning den popstruttiga "Prima Donna", som sångaren David Byron klarsynt när albumet var nyutkommet i en intervju förklarade är "En låt som kan förstås även av yngre personer". Ja, sannerligen.

Jag skulle till den som vill höra ett av rockhistoriens bästa inte bara utskällda utan nästan bortglömda album av en av rockens mest innovativa och musikaliska grupper oförblommerat vilja rekommendera "Return To Fantasy" av Uriah Heep, för belackarna både i och utanför bandet har helt enkelt tvärfel.

Det här är ett väldigt bra album, och det känns kanske ännu bättre just för att det så oförtjänt fått så dåligt rykte.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen sön 30 dec 2007, 00:57, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tor 27 dec 2007, 19:27

Låt mig förresten citera bara några rader ur låten "A Year Or A Day":

"Young man cried the old man
There is victory in staying alive
And if you care so little for the world we're in
Why and what do you want to survive"

Och så de tre sista raderna i låten:

"And with patience solve the problems of our time
It wouldn't be so hard to do, it's only up to me and you
Let us not bequeath a life that is a crime"

Känns aktuellt.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tor 27 dec 2007, 19:48

Man borde väl lära sig hålla tyst tills man lyssnat på allt, men hur som helst visar det sig nu att popstruttiga "Prima Donna" i den demoversion som finns på lyxupplagan av albumet är en bluestung rocker! Jaha, ja. Det borde jag ha kommit ihåg, för jag har faktiskt den här versionen även på gigantutgåvan "Time of Revelation" som firade Uriah Heeps 25-årsjubileum genom en mäktig genomgång på fyra CD av otaliga tidigare inte publicerade inspelningar - och sådana som fanns på utgivna plattor - och ett väldigt tjockt häfte med grupphistorik och bilder och tabeller och diagram och en massa annat för oss tvärgalna heepies.

Fast i alla fall, köper man lyxutgåvan av "Return To Fantasy" kan man ju programmera om så att demoversionen av "Prima Donna" hamnar mitt i det ursprungliga studioalbumet i stället för studioversionen! Och voilá, skivan har blivit ännu bättre!

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » lör 29 dec 2007, 04:18

Det här är säkert något som de allra flesta av er har gjort med era favoritartister för länge sedan, men jag har inte hunnit längre än till ungefär bronsåldern i datorvärlden så det var först nu i natt jag kom på tanken att söka med Google på "Ken Hensley YouTube".

Här slås man av både häpnad och nostalgi.

Det finns hur mycket livematerial som helst med Ken Hensley och för den delen Uriah Heep på YouTube, och det fick mig att häpna. Jag visste inte att så mycket var inspelat.

Fast det visar sig väldigt snabbt att det här påminner oerhört mycket om den gamla goda tiden, och det är här nostalgin kommer in.

Förr i världen fanns det något som kallades bootlegs. Det var LP-skivor (i de lägre klasserna kassettband) med inspelningar av kända gruppers konserter och eftersom de konserterna aldrig släpptes på officiella utgåvor köpte fansen dem i form av de här av andra fans gjorda inspelningarna. I nio fall av tio var ljudet så katastrofalt dåligt att man måste vara hängiven fan till gruppen för att alls ha något nöje av inspelningarna - då kunde man nämligen livligt föreställa sig hur det skulle ha låtit om man hade hört något på inspelningen, eftersom man kunde låtarna och hade hört bandet live flera gånger och dessutom hade en eller annan officiellt utgiven liveskiva.

Det är detsamma med YouTube, visar det sig. Här myllrar det av gamla och nya konsertsnuttar med Uriah Heep och Ken Hensley (den senaste jag hittade med sistnämnde var från den 12 december i år!), men nästan alla uppvisar följande egenskaper:

1) Även om filmsnutten är tio minuter lång, får man nästan aldrig en hel låt utan bara ett potpourri, eftersom den som filmat bara filmat snuttar av varje låt och sedan klippt ihop dem.

2) Ljudet är oftast en total och fullständig katastrof. Det krävs en sådan som mig eller Anders Reuterswärd för att ens identifiera låten, så det har de som lagt ut materialet på YouTube gjort åt alla er andra genom att skriva dit det.

3) När ljudet inte är en katastrof utan tvärtom väldigt bra och man får en hel låt, som när Ken Hensley och en av Uriah Heeps forna basister, John Wetton, för några år sedan uppträdde med "Lady In Black", visar det sig i stället att Ken Hensley inte längre sjunger refrängen i den sekvens som går i högre tonart, utan bara i de båda andra. Så refrängen blir väldigt konstig och känns avhuggen. Han är ursäktad, för vid det här laget är han inte längre purung, men det känns ändå inte riktigt tillfyllest.

4) Det finns några riktiga gamla godbitar. Uriah Heep från 70-talet, inspelade professionellt av TV-stationer. Någon videobandade väl på den tiden och har nu lagt ut materialet på YouTube. Där rör det sig förstås om playback, som nästan alltid i TV, och man kan fascineras av Uriah Heep anno 1977 som framför "Lady In Black" (då en sju år gammal klättrande listlåt!) i det tyska TV-programmet "Disco". Deras kläder är absolut totalt förfärliga, men det är kul att se bandet. Om ni tittar, så lägg märke till de upprepade närbilderna på Ken Hensleys inklippta ögon.

5) Man kan också få se Uriah Heeps klassiska sättning framföra "The Wizard", men det vet jag inte om jag ska rekommendera. Det är också en TV-inspelning och playback, men gitarristen Mick Box sitter *framför* scenen på en pall och beter sig som en förryckt anka med totalspatt. Ken Hensley sitter på en hög pall på scenen och spelar akustisk gitarr i ett par absolut totalhemska silverstövlar, medan sångaren David Byron uppträder i de där osannolika indianjeansen som man kan se på bild i det klassiska albumet "Uriah Heep Live" från 1973! Fast han klarar sig med den äran och det gör för övrigt basisten Gary Thain och trummisen Lee Kerslake också. Det är bara Mick Box som har fånspratt. Helfnoskig.

6) Det är som sagt märkligt hur mycket det finns. Massor. Bland annat kan man i modern tid få se Ken Hensley och *Jan* Gillan uppträda på samma scen i något östland, dock inte samtidigt. Men ändå. Och jo, det är alltså Ian. Inte Jan.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tor 03 jan 2008, 20:46

Jag skulle behöva lika mycket smink som Vincent Furnier för att dölja den förlägenhetens rodnad som färgar hela ansiktet nu, för hur jag kunde glömma den här artisten i min grundkurslista över de stora stilbildare som skapade heavy metal-genren är ofattbart. I själva verket finns bara ett ynkligt försvar, och det är att heavy metal-genren i allt väsentligt är en till ursprunget brittisk genre - alla de band som nämns ovan kommer från Storbritannien.

Fast det finns förstås en - nota bene, en - självskriven amerikan i den här listan.*

Vincent Furnier.

Det vill säga:

Alice Cooper.

En av heavy metal-genrens stora stilbildare och given i grundkursen.

Här de skivor som grundkursen måste inbegripa:

Alice Cooper: Killer
Alice Cooper: Billion Dollar Babies
Alice Cooper: Welcome To My Nightmare

Det kan tilläggas att Alice Cooper är inte bara den förste utan den självklart störste och i själva verket ende autentiske av de stora skräckrockarna, med en spektakulär horror show som är en stilfull och genuint skrämmande blandning av rockkonsert, teater och vaudeville.

Kör hårt,
Sheriffen

* Dock inga fler; de övriga amerikanska så kallade heavy metal-banden var radio play-vänliga västkustrockare, utan något annat samband med heavy metal-genren än att de sina mjukismelodier till trots påstod sig vara hårdrockare. Patetiskt praktexempel: Kiss.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tis 08 jan 2008, 08:33

Men med allt detta sagt, vad är det som verkligen gäller?

Enkelt.

Om man vill koka ned det hela till den musik som verkligen är begåvad, melodiös, full av harmonier och framförd av *extremt* skickliga musiker och en enastående begåvad sångare (David Byron)...

URIAH HEEP!

Jag säger det här rakt ut.

Det är inte så att om man inte gillar Uriah Heep, så gillar man inte heavy metal.

Sanningen är en annan.

Om man inte gillar Uriah Heep, så gillar man inte musik.

Punkt slut.

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. Jag vågar misstänka att Anders Reuterswärd, som är en man med mycket god smak, håller med mig. D.S.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Reuter » fre 11 jan 2008, 11:39

Sheriffen skrev:Jag vågar misstänka att Anders Reuterswärd, som är en man med mycket god smak, håller med mig.

Visst gör jag det. Och till alla er hårdrocksfans där ute, missa inte den headbangande papegojan - han är verkligen häftig:

http://youtube.com/watch?v=Hps7d5Avivk

- Anders
Reuter
LoC-skribent
 
Inlägg: 46
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:51
Ort: Stockholm

Nästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron