Grundkurs i hårdrock

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Inläggav Sheriffen » fre 11 jan 2008, 13:38

Helt otroligt! :-))

Papegojan headbangar ju verkligen! Han till och med rullar med huvudet på det där sättet som headbangers med extremt långt hår gör för att håret liksom ska fladdra i luften!

Vågar man misstänka att den här papegojan faktiskt gillar musiken och att han imiterar sin husses/mattes headbangande?!

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Reuter » lör 02 feb 2008, 23:39

Jag kom just på att jag glömt att fråga rock(vakt)mästaren Sheriffen om vad han tycker om svenska Hammerfall. Jag har på sistone råkat lyssna en del på dem och är faktiskt riktigt positiv. Melodisk, trevlig hårdrock.
Reuter
LoC-skribent
 
Inlägg: 46
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:51
Ort: Stockholm

Inläggav Sheriffen » sön 03 feb 2008, 06:17

Det är sant och jag uppskattar inte minst att de har en sångare som faktiskt *sjunger* och inte bara skriker genom en röstförvrängare. Dessutom gillar jag körsång i refrängerna, vilket Hammerfall då och då kör med. Alldeles för ovanligt (det är ju inte så ofta flera medlemmar i ett band kan sjunga), men ofta lyckat i hårdrock där en fyllig körsång balanserar den tunga musiken.

Dessutom, som sagt, melodiös musik. Jag har aldrig gillat inställningen att musik för att den är tung ska sakna melodi och harmonier - jfr. div. speed metal-band, trash metal-band, etc. - och har aldrig gillat musik som gör det.

Med det sagt kan jag också säga att jag kanske inte tycker att Hammerfall är så väldigt originella; de är skickliga musiker, de gör melodiösa låtar och de kan sjunga och musiken är ofta bra, men de är inte påfallande innovativa.

Fast jag gillar deras humor när de gör videos! Den med de svenska curlingtjejerna - "Hearts on Fire" - är både hjärtevärmande och direkt rolig.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Reuter » sön 03 feb 2008, 16:12

Sheriffen skrev:Fast jag gillar deras humor när de gör videos! Den med de svenska curlingtjejerna - "Hearts on Fire" - är både hjärtevärmande och direkt rolig.


Ja, den är kul. Den körde de mycket på tv när curlingdamerna tog OS-guld för några år sedan.

Finns här: http://www.youtube.com/watch?v=dL9mlqbG5CU
Reuter
LoC-skribent
 
Inlägg: 46
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:51
Ort: Stockholm

Inläggav Illern » tor 07 feb 2008, 08:53

Sheriffen skrev:4) Det finns några riktiga gamla godbitar. Uriah Heep från 70-talet, inspelade professionellt av TV-stationer. Någon videobandade väl på den tiden och har nu lagt ut materialet på YouTube. Där rör det sig förstås om playback, som nästan alltid i TV, och man kan fascineras av Uriah Heep anno 1977 som framför "Lady In Black" (då en sju år gammal klättrande listlåt!) i det tyska TV-programmet "Disco". Deras kläder är absolut totalt förfärliga, men det är kul att se bandet.


Ungefär som när de var förband åt Alice i vintras alltså, sångarens kläder var riktigt, riktigt hemska - så pass att även en del av alicefansen pratade om dem mellan pratet om Alice. Ska vi se'n prata om stövlar så kan vi alltid ta Alices leopardstövlar från början av sjuttiotalet - ett verkligt hat-kärleksobjekt för mig :-)
/Illern

Rollspel och Alice Cooper: www.illertass.se
Illern
WAHF
 
Inlägg: 9
Blev medlem: mån 25 jun 2007, 16:12
Ort: Linköping

Inläggav Sheriffen » lör 16 feb 2008, 09:23

Minns ni att jag tidigare i tråden påpekade att Alice Cooper är den ende amerikan som kan räknas in i Heavy Metal Hall of Fame som en sann stilbildare och en av de som tillsammans med de brittiska kollegorna grundade och definierade genren? Och minns ni att jag nämnde Kiss som ett exempel på heavy metal-pretendenter som i liket med andra amerikaner, Alice undantagen, i själva verket är västskustrockare som spelar mjukismelodier som de obegripligt nog påstår är heavy metal?

Nåväl, av en ren händelse råkade jag nu på Wikipedia få se följande utlåtande om Kiss-albumet "Carnival of Souls" från 1997:

"Albumet ska vara ett av KISS hårdaste album någonsin, och ett av de minst omtyckta."

Vad var det jag sa, typ.

När de väl *gör* ett hårt album, så blir fansen missnöjda för de är vana vid mjuKiss och vill därför ha mer popslisk och riktiga headbangers gäspar bara, eftersom Kiss inte behärskar stilen.

'Nuff said.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Svensson » mån 05 maj 2008, 08:10

Har nu bloggat en del om hårdrock på "Svenssongalaxen": 27 inlägg i tråden "hårdrocken rockar hårt". Länk nedan. Siffrorna för specifika bandetiketter är:

. Judas Priest, 11 inlägg

. Iron Maiden, 6 inlägg

. Blue Öyster Cult, 4 inlägg

. Led Zeppelin, 2 inlägg

Plus ett inlägg vardera för Black Sabbath, Deep Purple och David Coverdale, plus lite mer!

Hårdrock in nuce kan man kalla det. Samlade reflektioner från en man som hörde "Paranoid" på radion 1970 och som är fast sedan dess!
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40

Inläggav nide » mån 05 maj 2008, 14:49

Sheriffen skrev:Minns ni att jag tidigare i tråden påpekade att Alice Cooper är den ende amerikan som kan räknas in i Heavy Metal Hall of Fame som en sann stilbildare och en av de som tillsammans med de brittiska kollegorna grundade och definierade genren?


Här skulle väl vän av ordning kanske vilja invända lite. Det finns ett antal amerikanska band som jag gärna skulle vilja se representerade som stilbildande amerikaner i sådana fall, tillsammans med Alice. Låt mig ge några exempel:

New York Dolls - man blir liksom inte mer stilbildande än New York Dolls. Att tala om KISS i sammanhanget blir bara fånigt. Och de är helt egna. (Dessutom passade nog den gode Alice på att sno både en och annan sida ur NYDs playbook)

Lynyrd Skynyrd - utan dem skulle vi inte ha band som Supersuckers, som åtminstone i min ringa mening, är väsentligt roligare än de gamla dinosaurierna som harvar vidare år ut och år in. Free Bird! Helt enkelt.

MC5 - att inte ta med dem är faktiskt ett hån mot nästan allt. Seriöst. Här tror jag bara att Sheriffen råkat glömma bort sig i hastigheten dock.

The Stooges - utan dem och MC5 tror jag inte heavy metal hade funnits överhuvudtaget om jag ska vara ärlig. Och lägg därtill punken, denna illa sedda (och därtill luktande) nästkusin.

Sen kan man ju diskutera hur man ska se på trash/speed-banden (Slayer, Metallica, Anthrax och Megadeth inte minst), jag ser ju det som en definitiv subgenre och värd att notera i Hall of Fame sammanhang. Så att säga.
nide
WAHF
 
Inlägg: 23
Blev medlem: lör 18 nov 2006, 20:21

Inläggav Sheriffen » mån 05 maj 2008, 14:59

Hm.

Vad gäller MC5 har du förstås alldeles rätt - jag råkade glömma mig. För de måste räknas in till mycket tidiga och stillbildande heavy metal-band.

Men resten?

Jag måste säga att jag tror att du är förhållandevis ensam om att betrakta band som New York Dolls, Lynyrd Skynyrd och The Stooges (!) som heavy metal. Jag vågar till och med hävda att de aldrig gjorde det själva.

Möjligen har vi helt olika definitioner här, men jag tror mig inte någonsin tidigare ha hört någon hävda att de här banden tillhör metal-historien. Deras musik är ju liksom inte metal. Jfr. Heep, Sabbath, Priest etc.

Vad gäller speed metal och andra senare former har de avsiktligt inte tagits med i tråden, eftersom det här var frågan om en historisk grundkurs i hårdrockens rötter, det vill säga de första banden.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Svensson » ons 07 maj 2008, 10:04

Denna tråd må gälla hårdrockens rötter (som Sheriffen sa nyss). Men i debatten huruvida amerikansk hårdrock finns, om det är engelsk metal som gäller, har jag en brännande fråga:

På 70- och tidigt 80-tal blomstrade brittisk hårdrock, men idag tycks den ta mig f-n ha dött ut. Varför är det så?

Finns det brittiska metallband idag (förutom gamlingarna Priest, Maiden etc)? Javisst har vi The Darkness, men vad mer?

I frågan om dagens metal tycks USA leda utvecklingen. Bortsett från om nu-metal osv är värt att lyssna på - har jag rätt om jag säger att brittisk metal av idag tycks ha dött ut?

(Judas Priests senaste trummis, Scott Travis, är så vitt jag vet amerikan. En händelse som ser ut som en tanke?)
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40

Inläggav jophan » ons 07 maj 2008, 12:30

Johan Anglemark
jophan
Site Admin
 
Inlägg: 2147
Blev medlem: ons 01 nov 2006, 10:50
Ort: Storvreta

Inläggav Sheriffen » ons 07 maj 2008, 18:09

Till att börja med - Scott Travis gick med i Judas Priest redan 1989, så det tror jag inte man ska dra några växlar på.

Fast väsentligare så ligger det nog en del i det du säger, i alla fall det du säger om Storbritannien.

Men det är inte så konstigt, egentligen.

Först uppstod heavy metal i Storbritannien i slutet av sextiotalet/början på sjuttiotalet med band som Uriah Heep, Led Zeppelin, Deep Purple, Black Sabbath och Nazareth. Sedan utvecklades genren, fler band tillkom (bland dem främst det kompromisslösa Judas Priest) och den blev ett musikkulturellt fenomen vars band fick miljoner och åter miljoner fans världen över.

Så kom punken 1977 och heavy metal sjönk som en gråsten i en sjö. Sopades bort nästan över en natt. Något som märktes kanske inte minst på att gamla tunga hårdrockare som Uriah Heep i samma veva började tillverka trallvänlig popmusik, som på albumet Fallen Angel.

Men så kom, likt en explosion, i början av 1980-talet TSWOBHM - The Second Wave of British Heavy Metal. Främst av de nya banden måste Iron Maiden sägas ha varit, men andra band var Saxon, Motörhead (en blandning av punk och heavy metal!), Def Leppard, Demon, Tank osv. Samtidigt blev de gamla banden eller olika solomedlemmar från dem populära på nytt. Främst i den senare kategorin var utan tvivel bandet Gillan, som var f.d. Deep Purple-sångaren Ian Gillans soloband och som kom att fira väldiga triumfer både musikaliskt och kommersiellt.

Hur som helst, därefter har heavy metal fortsatt att finnas kvar, populariteten har gått upp och ned, genren har spretat ut i nya varianter som speed metal, death metal och trash metal, och så vidare - men likt alla musikformer före den och rimligen alla efter så har den inte legat på topp hela tiden.

Nya musikformer och stilar har uppstått, nya artister har tagit över de tio första placeringarna på hitlistorna, allt rör på sig och fortsätter och söker sig nya vägar. Så även musiken.

Och en jävla tur är väl det, för det vore bra trist om vi stod och stampade på samma fläck hela tiden, antingen den nu bestod av heavy metal eller något annat.

Med det sagt tror jag att det ända sedan Elvis Presley finns en given plats för tung rock i olika former och att heavy metal likt blues och jazz kommer att visa sig vara en mycket slitstark musikform som överlever mycket långt in i framtiden, om än i delvis nya skepnader (turligt nog).

Heavy metal har redan fyrtio år på nacken. Fler lär det alltså bli.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Svensson » sön 29 jun 2008, 12:52

Hårdrocken lever alltså vidare, i en eller annan form. Man kan säga: i England idag finns inte så mycket generisk hårdrock, inte så många typiska "läder-och-nitar-och-långt-hår" grupper. Men hård musik finns det, och generellt spelar "det sedvanliga engelska popbandet" idag högre och hårdare än för tio-tjugo år sedan. Gränsen för hårdhet har flyttats fram.

Eventuell återväxt etc bekymrar mig inte så mycket dock. Håller följande (mest brittiska band) som de bästa i historien, detta är min "grundkurs i hårdrock". För motivering, gå till min blogg (länk nedan) och etiketten "hårdrocken rockar hårt":

. Judas Priest (till och med 1988)

. Iron Maiden (till och med 1990)

. Rainbow (till och med 1979)

. Black Sabbath (både Dioperioden och Ozzy)

. Blue Öyster Cult (till 1980)

. Motörhead (två-tre första skivorna, plus lite mer)

Hedersomnämnande till Guns 'n' Roses första, Deep Purple och Zeppelin så klart, Thin Lizzy och Nazareth.
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40

Inläggav Sheriffen » fre 15 maj 2009, 15:51

Nästan alla stora heavy metal-band från den första eran - Uriah Heep, Deep Purple, Led Zeppelin - har gjort minst en låt i symfonirockformat som, i samtliga fall välförtjänt, blivit en av bandets största någonsin. Uriah Heeps heter "July Morning", Deep Purples heter "Child in Time" och Led Zeppelins heter "Stairway to Heaven". Det enda av den första erans fem stora band (de band som skapade heavy metal-genren) som inte har en heavy metal-låt i symfonirockformat är Black Sabbath.

Fast det femte bandet stora bandet (det här är ingen rangordning, jag nämner dem sist bara för att det är de som är huvudpersoner den här gången) har en sådan låt och den är helt lysande. Bortse nu helt från videon som den som lagt upp låten bifogat och som fullständigt malplacerat består av scener ur filmen Dead Man Walking, och så... Ladies and gentlemen, welcome to Nazareth's "Please Don't Judas Me":

http://www.youtube.com/watch?v=qB1C4W-tHtM

Några saker att notera för den som med hjälp av den här tråden håller på att fortbilda sig till hårdrockexpert.

Det här är äkta heavy metal. Det går långsamt, inte fort. Det är blytungt, inte stenhårt. Och det är monotont. Hypnotiskt. Dessutom har Nazareths Dan McCafferty en röst som helt naturligt (eftersom den är sådan) låter som om han rökt sjutton paket cigaretter och druckit fyra liter whisky till frukost, och därpå fått femton kilo grus i halsen ... och som får sentida plagiatörer som Bon Scott, Lemmy Kilminster och Brian Johnson att låta som kyrkokörens vänaste småflickssopraner.

Dan McCafferty rules!

Heavy Metal Rules!

And please don't judas me!

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Svensson » lör 16 maj 2009, 08:28

Sheriffen skrev:Några saker att notera för den som med hjälp av den här tråden håller på att fortbilda sig till hårdrockexpert.

Det här är äkta heavy metal. Det går långsamt, inte fort. Det är blytungt, inte stenhårt. Och det är monotont. Hypnotiskt.


Detta att våga spela lååångsamt ska ha börjat med Vanilla Fudge och deras cover på Supremes "You Keep Me Hanging On", 1967. Milstolpe i rockens historia om ni frågar mig, psykedelisk blues. Betongrock.
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40

FöregåendeNästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron