Folia Albatross av Sam J. Lundwall

Om sf- och fantasyinspirerad musik, konst, spel osv.

Folia Albatross av Sam J. Lundwall

Inläggav Sheriffen » tis 29 nov 2011, 23:00

La Folia är ett medeltida, musikaliskt tema som använts av fler än 150 kompositörer genom musikhistorien. Av de versioner jag hört tycker jag bäst om den av Marin Marais, så som den framförs av The Purcell Quartet. Den har ett mycket framträdande inslag av viola da gamba och är till arrangemanget "grövre" än de flesta andra. Bland de allra mest berömda versionerna är förstås Antonio Vivaldis. En tredje mycket vacker version är Arcangelo Corellis violinvariationer över temat.

Den 12 oktober 1903 lyfte kosmonefen Albatross från Tsiolkovskijkosmodromen i Sinus Meridiani på Mars, och via Djupet och Oortmolnet färdades den till Magellanströmmen och vidare till det outforskade Mindre Magellanska molnet, och därifrån vidare bort, rakt ut i oändligheten. Som jag tror, för att aldrig återkomma. Dess färd saknade slut.

Om denna resa har Sam J. Lundwall komponerat och spelat in en elektronisk symfoni i 11 satser, Folia Albatross - en symfoni vars grundtema är den medeltida melodislingan La Folia och vars orkestrala variationer delvis bygger på Arcangelo Corellis violinvariationer över temat. Den symfonin utgör nummer 549 av Jules Verne-Magasinet och ingår därför som en del i det multimediakonstverk som utgör 2011 års årgång, den utan jämförelse mest spektakulära i magasinets historia (eller för den delen i något science fiction-magasins historia, i alla fall av dem jag känner till). Den här årgången består av romanen Berenice med tillhörande soundtrack, av ett fotoalbum, av symfonin Folia Albatross, av science fiction-långfilmen Dödens ö och av det kompletta soundtracket till Dödens ö. Filmen har jag recenserat på Kinematografi - http://moviehead.wordpress.com/category ... the-movie/ - och jag avser att recensera även årgångens övriga nummer.

Folia Albatross är en ödsligt suggestiv, vemodig symfoni om en resa rakt ut i en oändlighet som är både svindlande vacker och ohyggligt skrämmande. Djupet bortom Sinus Meridiani känns under Jupiterpassagen fortfarande nära hemmet och inte så främmande eller obegripligt, men när man färdats genom Oortmolnet, in i Magellanströmmen och därefter ser hemgalaxen utifrån har alltsammans blivit så ogripbart att det inte längre går att omfamna med förståndet och man får börja använda sig av symbolspråk som rengbågen, sirenernas sång och änglar för att alls få grepp om vad man nu upplever. Men även symbolspråket bleknar när man slutligen fortsätter vidare bort, ut i evigheten, på en resa utan slut.


Sam J. Lundwalls musikaliska gestaltning av denna resa – och jag vill rekommendera att man lyssnar till hela symfonin i ett sträck, utan avbrott – är så suggestiv att jag till en början fascineras, men sedan helt enkelt ohjälpligt sugs med och inte minst tack vare det hypnotiskt återkommande La Folia-temat grips av kosmonefen Albatross' färd och följer med som en betraktare – eller åhörare – som till slut fått plats ombord. Den här subtila musiken, med sin ljudpalett av ödslig oändlighet och mörker, griper isande tag i en och när jag åter efter ljudresan ut i oändligheten befinner mig i mitt vardagsrum måste jag vara uppriktig och säga som det är: Sam J. Lundwall är en mycket begåvad kompositör. Om jag ska försöka placera in honom på något slags musikalisk karta, så hittar jag här beröringspunkter – förutom, självklart, med La Folia och de inledande trumvirvlar i form av en hommage till Gustav Holsts Mars i sviten Planeterna som nämns på omslaget – med kompositörer och musiker som jag vågar gissa att Sam själv genom åren lyssnat på och tyckt om, och de inkluderar till exempel symfonirockbandet Pink Floyd, electronicamusikern Jean-Michel Jarre och den minimalistiske kompositören Steve Reich. Men jag vill inte att det här ska bli missvisande – jag säger beröringspunkter. Sam J. Lundwall citerar ingen av dessa, men jag hittar här och där i hans symfoni infallsvinklar som påminner om någon av dem. Och egentligen förvånar ju inte det: Sam J. Lundwall arbetar ofta inom traditioner, men gör något mycket eget av de traditionerna. Ett exempel är hans roman Mörkrets furste, ett annat hans film Dödens ö. Folia Albatross har beröringspunkter med en musikhistoria som jag vågar tro att Sam är väl förtrogen med, men därför inte plagierar utan medvetet eller möjligen halvt omedvetet låter sig inspireras av. Men inte mer än så. För det han gör är mycket eget, för att inte säga i god mening egensinnigt.


Folia Albatross är en minimalistiskt vidunderlig – se där, en skenbar självmotsägelse – symfoni som för lyssnaren med på en svindlande ljudresa genom ett allt mer skrämmande och mörkare och tommare universum. Fast symfonin är även meditativ, och ur den synvinkeln märkligt lugnande. När jag hör detta verk får jag en stark känsla av att Sam J. Lundwall under en i och för sig mycket framgångsrik karriär ändå större delen av tiden har varit bakbunden – den teknik, eller den hemteknik i alla fall, har inte funnits som givit honom möjlighet att uttrycka sig i alla de olika former han så uppenbart behärskar, bland dem den elektroniskt symfoniska. Nu har tekniken hunnit i kapp honom.


Därför känns det faktiskt tragiskt att Sam J. Lundwall hävdar att denna årgång av Jules Verne-Magasinet blir det sista han någonsin gör. Visserligen är det en spektakulär avslutning på en framgångsrik karriär – men tänk om det i stället hade varit början på en ny!


Personligen hoppas jag att Sam J. Lundwall inte ska förmå slå sig till ro, att han ska drabbas av envetna idéer som vägrar släppa greppet om honom och därmed bli tvungen att fortsätta på den inslagna vägen.

Kör hårt,
Bellis


Jules Verne-Magasinet 549 kan beställas för 150:- som insättes på plusgiro 65 09 09-5, betalningsmottagare Sam J Lundwall Fakta & Fantasi AB. Ange noggrant vilket nummer du vill ha!
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Återgå till Övriga medier

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron