Flash Gordon

Om sf- och fantasyinspirerad musik, konst, spel osv.

Flash Gordon

Inläggav margl » sön 21 jan 2007, 10:04

Är det någon här som känner till Flash Gordon? Jag menar inte filmatiseringen från 1980 med Max von Sydow. Inte heller åsyftas den gamla svartvita tv-serien med Buster Crabbe. Och jag menar definitivt inte den ohyggliga samling pojkböcker som publicerades på 1950-talet.
Jag menar den ursprungliga seriestripp som tecknades av Alex Raymond från 1934 till andra värdskriget. Denna finns förövrigt tillgänglig i nya snygga upplagor via adlibris och amazon.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav john-henri » sön 21 jan 2007, 16:44

Jodå, nog känner jag till den. Men själv är jag faktiskt mest förtjust i Dan Barrys ojämförligt mycket mer realistiska version från 1950- och början av 1960-talet; den har jag alltid tyckt var den bästa klassiska tecknade sf-serien.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav margl » sön 21 jan 2007, 17:56

Jodå, nog känner jag till den. Men själv är jag faktiskt mest förtjust i Dan Barrys ojämförligt mycket mer realistiska version från 1950- och början av 1960-talet; den har jag alltid tyckt var den bästa klassiska tecknade sf-serien


Dan Barrys version har stil och styrka, men jag föredrar Raymond (trots att han flera gånger blir skrattretande melodramatisk). Raymonds orginal har den vildvuxna romantik, färgstarka exotism och ohejdade fantasi som är själva Flash Gordon-konceptet.
En av de intressanta sidoaspekterna med serien, som enligt min bevisas av fimversionen från 1980, är att huvudpersonen är relativt (åtminstone i mitt fall) oengagerande, han är helt enkelt bara den arketypiske Hjälten med bred bröstkorg, blonda lockar och fyrkantig haka. De som fascinerar och blir underhållande är de excentriska figurerna vid sidan av Flash, då främst Ming och Zarkov.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav john-henri » fre 15 jun 2007, 03:38

Sedär, det tog knappt fem månader att hitta på ett svar.

Brasklappen först. Jag påstår inte att vad jag säger på något vis skulle vara särskilt rimligt. Men det är ju å andra sidan få diskussioner av det här slaget.

Och möjligen stötte jag bara på en viss sorts sf under min tidiga läsning, eller också tänker jag på ett särskilt vis. Men för mig finns hur som helst en nästan oöverbryggelig klyfta mellan "riktig" sf, som jag åtminstone ska kunna tro skildrar något som kan vara eller bli möjligt, och den sorts science fantasy som jag egentligen ser som bara fantasy i rymddräktsförklädnad och som innefattar sånt som Raymonds Blix Gordon-version. För att nu inte tala om en herrans massa tidig (och för den delen sen) rymdopera.

Med åren har jag lärt mig att rationalisera och teoretisera det här på ett sätt som jag numera till och med finner rätt övertygande; se t ex min uppsats i ämnet när väl boken med föredrag från forskarseminariet i sf vid Linköpings universitet härom året kommer ut. Men mellan skål och vägg är jag också beredd att medge att det i botten säkert finns rent emotionella skäl. Inte ens som spädis var jag särskilt begeistrad i magi eller flygande mattor; jag tyckte bra mycket bättre om Asimovs logiska robotar och Heinleins rymdkadettakademi. En inställning som förstås gjorde mig omedelbart förälskad i Damon Knight när han en gång definierade sf:s särskilda tjusning som "the romance of real things", till skillnad då från de fria fantasiernas litteratur som romantiserar fria fantasier i stället.

Så jag håller fast vid Dan Barry, blev väl kontentan. Men med tillägget att det verkligt fascinerande med hans serie ju just är att den handlar om sånt som att den förste Marspiloten drabbats av torgskräck, att det sker en olycka i en fabrik på Merkurius, att en avlägsen koloni drabbas av en epidemi, att prospekterare i asteroidbältet får problem – med andra ord precis sånt som kommer att hända om vi nu någonsin verkligen tar oss vidare ut i solsystemet. Medan däremot Raymonds serie inte är nämnvärt mer rimligt spekulativ än Edgar Rice Burroughs skrönor från hans totalt diktade Mars.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » fre 15 jun 2007, 05:51

Jag slås av en tanke. Möjligen är den relevant.

Man kan hålla fast vid Dan Barry. Förvisso. I detta sammanhang.

Den lustiga eller möjligen riktiga tanke som slår mig är att man i stället kan hålla fast vid Leonard Cohen.

Eftersom han säger väldigt mycket som gäller oss alla i alla tider.

The Woman. The Man.

Som Cohen så ofta diktar och pratsjunger om.

Och är inte det, oavsett alla tekniska framsteg och eventuell kolonisering av planeterna, det som alltid kommer att uppta vår tid och våra tankar och känslor?

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » fre 15 jun 2007, 07:54

john-henri skrev:Och möjligen stötte jag bara på en viss sorts sf under min tidiga läsning, eller också tänker jag på ett särskilt vis. Men för mig finns hur som helst en nästan oöverbryggelig klyfta mellan "riktig" sf, som jag åtminstone ska kunna tro skildrar något som kan vara eller bli möjligt, och den sorts science fantasy som jag egentligen ser som bara fantasy i rymddräktsförklädnad och som innefattar sånt som Raymonds Blix Gordon-version. För att nu inte tala om en herrans massa tidig (och för den delen sen) rymdopera.


Jag anser väl att det finns en klar avgränsning mellan dessa båda falanger inom sf, även om jag inte skulle beskriva den som en oöverbryggelig avgrund. Det huvudsakliga skälet till mitt stora intresse för science fantasy och dylikt är nog så enkelt att jag relativt tidigt fastnade för ungdomsböcker och filmer med sådana inslag. Men jag har också en fascination av rent teoretisk natur för tex space opera och det kan jag delvis tacka dig för, bland det tydligaste jag minns ur din "Drömmar om evigheten. Science fictions historia" (jag minns många ting ur den) är just beskrivningen av denna genre i samband med författarna E E Smith, Edmond Hamilton, Jack Williamson och Murray Leinster. Sedan har kanske mina svårigheter att ibland sätta mig in i mer "hård" sf att göra med att min tekniska begåvning är lika med noll till min fader tv-reperatörens dolda besvikelse.

Men mellan skål och vägg är jag också beredd att medge att det i botten säkert finns rent emotionella skäl. Inte ens som spädis var jag särskilt begeistrad i magi eller flygande mattor; jag tyckte bra mycket bättre om Asimovs logiska robotar och Heinleins rymdkadettakademi. En inställning som förstås gjorde mig omedelbart förälskad i Damon Knight när han en gång definierade sf:s särskilda tjusning som "the romance of real things", till skillnad då från de fria fantasiernas litteratur som romantiserar fria fantasier i stället.
Så jag håller fast vid Dan Barry, blev väl kontentan. Men med tillägget att det verkligt fascinerande med hans serie ju just är att den handlar om sånt som att den förste Marspiloten drabbats av torgskräck, att det sker en olycka i en fabrik på Merkurius, att en avlägsen koloni drabbas av en epidemi, att prospekterare i asteroidbältet får problem – med andra ord precis sånt som kommer att hända om vi nu någonsin verkligen tar oss vidare ut i solsystemet. Medan däremot Raymonds serie inte är nämnvärt mer rimligt spekulativ än Edgar Rice Burroughs skrönor från hans totalt diktade Mars.


Jag vill bara först och främst påpeka att även jag gillar Aimovs robotar, novellerna om dessa tillhör en av mina stora sf-upplevelser. Men nu kommer vi till frågan om realism och trovärdighet, vilken jag skrivit ett par inlägg om. Jag har alltid hävdat den fria fantasins rätt till existens, men det innebär inte att jag anser realismen onödig eller omöjlig. I både böcker och filmer kan jag reta mig på orealistiska detaljer (vad som räknas som realism varierar givetvis från tillfälle till tillfälle) som har sänkt filmens eller bokens helhetsvärde för mig. Kanske delvis på grund av detta tilltalas jag så starkt av det "totalt diktade".
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav john-henri » fre 03 aug 2007, 21:04

Å, men missförstå mig rätt.

Jag har på inget sätt något emot det "rent diktade" eller vad det beträffar "fria fantasier". Det av Shakespeares dramer jag tycker mest om är "Stormen". Kafka var en stor författare. Shirley Jackson var också en. Felet med fantasy, som jag ser det, är inte att det är något fel på formen, men väl att de allra flesta av de fantasyförfattare jag stött på är så ofattbart fantasilösa (för att nu inte säga dåliga författare). Men Le Guins "Earthsea"-serie, eller Leibers fantasyromaner (inte bara sviten om Fafhrd och Grey Mouser utan också tll exempel "The Dark Lady"), eller Peter Beagles, eller Alan Garners, eller Karen Joy Fowlers, eller en hel hoper andras, är mästerlig fantasiflykt och stor litteratur.

Vad jag pratar om är något helt annat, nämligen att jag faktiskt tror att science fiction – i egenskap av realistiskt, förnuftsmässigt grundad spekulativ litteratur – fyller en speciell och unik funktion som jag ogärna skulle se urvattnas eller försvinna. Därmed är absolut inte sagt att andra typer av litteratur är mindre värda eller bör försvinna. Bara att de inte bör kallas för science fiction, eftersom de inte uppfyller kraven för att tillhöra just den formen.

Allt jag eftersträvar är med andra ord något slags etiketteringsmässig hederlighet (eller för all del renlärighet, om man vill). Vilket jag också tycker underlättar diskussion. Det är en oerhörd fördel att definiera sig, så att man vet någorlunda entydigt vad man pratar om.

(Och inte har jag något emot science fantasy heller, gubevars. Leigh Brackett har jag försvarat passionerat ända sedan jag läste "Sword of Rhiannon" första gången. Och såvitt jag vet är jag väl också den ende som någonsin givit ut henne på svenska. Däremot finns, tycker jag, nästan lika mycket sekunda science fantasy som det finns sekunda vanlig fantasy. Förutom då att själva begreppet "science fantasy" slår mig som ovanligt meningslöst.)

PS till Sheriffens kuriösa inlägg ovan: Som bekant har jag inget emot Cohen; jag minns väl (som du väl själv också sagt på annat håll någonstans) att jag tjatade på dig att lyssna på honom i sådär femton år innan du äntligen började göra det och verkligen hörde honom. Men nej, här tycker jag att du går för långt, delvis då beroende på om jag tolkar inlägget rätt. Odiskutabelt är relationer till andra – och väl framför allt erotiska relationer, vare sig de nu är homo- eller heterosexuella, något jag personligen betraktar som relativt ointressant eftersom det handlar bara om individer – något vi överallt kommer att bära med oss som en central del av oss själva. Men det är avgjort inte den allt annat överskuggande eller enda delen av oss. Vi är mycket annat än relationspartners: kreatörer, innovatörer, fanatiker, intrigörer, byggare och förstörare. Kvinnor och män på delvis olika sätt, enligt min erfarenhet; jag tror att Somerset Maugham hade mycket rätt när han skrev att män är en sak i taget av det de är, medan kvinnor är allt de är samtidigt hela tiden. Det oaktat är varken kvinnor eller män enbart vänner eller älskande, och förmodligen inte ens just det i första hand. (Fast vem vet; i Harold Robbins sista roman, som jag en gång refuserade i manus, låter han en åldrad filmmogul sammanfatta sitt liv i den som jag ser det djupt tradiska meningen: "När det kommer till kritan är det enda som betyder någonting alls en god middag, ett gott vin och ett bra knull." Men personligen har jag alltså ännu inte nått den graden av insikt eller uppgivenhet, vilket man nu än anser att uttalandet uttrycker.)

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken


Återgå till Övriga medier

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron