Att prata på kongresser

Allmänt prat om annat än sf och fantasy

Att prata på kongresser

Inläggav Sheriffen » tis 09 feb 2010, 00:59

Jag är inte hundra på att jag skriver i rätt avdelning på forumet nu, men det här har en så direkt bäring på kongresser att jag i alla fall börjar här. Jophan får flytta diskussionen om han tycker det är befogat.

Hur som helst, jag hörde just en retorikkonsult prata i ett program i radio. Under samtalet med programledaren framkom det att enligt en amerikansk undersökning är vi som allra räddast att tala inför folk. Räddare, tro det eller ej, än för döden. Nu tror jag att man får ta ett sådant undersökningsresultat med en stor nypa salt, men icke desto mindre - det här är ett ämne som fascinerar mig och som jag av och till har diskuterat med andra fans genom åren. I kongressbaren, faktiskt, medan en massa andra människor samtidigt sitter och just pratar inför folk i programrummen.

Alltså, helt uppriktigt - jag har aldrig någonsin förstått det där. Jag vill på intet sätt göra mig märkvärdig här, men jag har helt enkelt inte förstått det. Jag måste medge att jag aldrig någonsin har upplevt ens en antydan till fjäril i magen när jag ska snacka i programpunkter på exempelvis kongresser och då menar jag ända från början. Jag minns faktiskt inte i vilken programpunkt det var jag satt när Per och/eller John-Henri första gången bad mig ställa upp när jag var någonting i femton-, sextonårsåldern, men jag minns att jag blev glad över att vara tillfrågad och tackade ja och förstås satt i programpunkten. Och jag tyckte bara det skulle bli roligt och det blev det och det har jag tyckt ända sedan dess. Vid det här laget har jag nog i runda slängar deltagit i eller lett hundra programpunkter, förmodligen fler.

Jag har även genom åren åtskilliga gånger pratat i radio (och varit inhoppande programledare i ett program om heavy metal, som jag dessutom skrev hela upplägget för), några gånger i TV, och av och till i sammanhang utanför fandom, där jag bland annat för kompletta främlingar snackat om ditten eller datten.

För jag förstår faktiskt inte rädslan. Vad är det som kan hända? Exakt vad?

Tja, man kan råka säga något hemskt dumt. Det gör jag minst ett par gånger per kongress. Men vad spelar det egentligen för roll? Det är ju inte belagt med dödsstraff direkt, och får man tro undersökningen jag hänvisar till ovan skulle dödsstraffet hur som helst tydligen vara en lättnad i sammanhanget.

Vad är det mer som kan hända? Tja, man kan råka formulera sig illa eller man kanske stakar sig om man är lite berusad eller något sådant. Men vad spelar i så fall det för roll?

Samtidigt har jag alltså pratat med inte så få fans genom åren som är fullkomligt livrädda för att ställa upp i programpunkter. Jag behöver inte nämna några namn, men en god vän som varit fan i väldigt många år är fortfarande fullkomligt paralyserad inför utsikten att delta i programmet och tackar därför konsekvent nej. Jag har diskuterat det här med honom, men lyckas inte förstå hans rädsla. Alltså, orsaken till den. Jag är inte helt säker på att han förstår den själv. Han bara *är* rädd, liksom, och klarar inte av åtagandet. Och då ska det tilläggas att det här är en mycket verbal person i vanligt samtal, som uttrycker sig närmast enastående väl och som dessutom skriver alldeles förträffligt. Så några språksvårigheter föreligger inte. Han pratar dessutom alldeles utmärkt engelska och är helt enkelt språkbegåvad.

Det här intresserar mig. De som lider av den här skräcken behöver inte alls skämmas, så om någon eller några av er skulle vilja ta upp ämnet till diskussion vore det välkommet. Och ni som inte lider av den, för den delen. Eller ni som har lidit av den men kommit över den.

Vad beror rädslan på? Och, kanske väsentligare och konstruktivare, hur bär man sig åt för att komma över den? Vilka tips har ni som har varit rädda men lyckats betvinga rädslan och nu deltar i kongressprogram?

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Svensson » tis 09 feb 2010, 13:58

Det är väl som med att vara höjdrädd: vissa är det, andra är det inte.

Vissa säger att höjdrädsla har med fantasi att göra: den höjdrädde har för mycket fantasi. Den som saknar höjdrädsla är i konsekvens därmed en smula fantasilös. Tolka det som du vill, överfört till talarnoja...
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40

Re: Att prata på kongresser

Inläggav centerwall » tis 09 feb 2010, 15:01

Sheriffen skrev:Vad beror rädslan på? Och, kanske väsentligare och konstruktivare, hur bär man sig åt för att komma över den? Vilka tips har ni som har varit rädda men lyckats betvinga rädslan och nu deltar i kongressprogram?


Vad den beror på har jag ingen aning om - men jag vet ett sätt att bli av med den: att ställa sig på scen. Och gärna, för bästa resultat, att göra bort sig ordentligt på scen. Det kanske inte funkar för alla, men det funkade för mig.

Jag har, eller snarare har haft, någon form av scenskräck. När jag läste drama som tillval på gymnasiet var jag till och med så nervös inför en uppsättning att dramaläraren kände sig tvingad att skämta om det inför publiken (jag vet inte om han trodde att han gjorde mig en tjänst eller bara var otaktisk). Den föreställningen gick bra, men vid ett senare tillfälle samma år gjorde bandet jag var med i en fullständigt katastrofal spelning inför en fullsatt aula på samma skola. Världen gick dock inte under, och året efter tog vi revansch med en bejublad spelning i samma aula inför samma publik.

Efter alla dessa år händer det fortfarande att jag kan bli fruktansvärt nervös innan jag ska ställa mig inför en grupp människor, även om det är allt mer sällan (jag blir oftare nervös om det är en mindre grupp människor som jag ska tala inför). Och har inte lugnet infunnit sig tidigare så gör det det när jag väl har intagit min plats och fått ordet.

Men nervositeten är dock inte helt av ondo - det är ett bra sätt att fokusera och även hitta en inre kraft som kan användas.
centerwall
Letterhack
 
Inlägg: 448
Blev medlem: tis 12 dec 2006, 23:34
Ort: Göteborg

Inläggav Planckskonstant » tis 09 feb 2010, 19:44

Jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att tala inför andra människor. I grund och botten handlar det förmodligen om dålig självkänsla; det är svårt att se vad just jag skulle ha att komma med och man dras med en ständig skräck för att bli avslöjad som den bluff man egentligen är.

Precis som Patrik skriver handlar det mycket om övning. Ju fler föreläsningar jag håller, desto mindre otäckt blir det. Men det mest konstruktiva är naturligtvis positiv eller åtminstone konstruktiv feedback från omgivningen. Ju fler positiva utvärderingar från studenterna, desto lättare blir det. Eller när man får ett berömmande mejl från en kongressdeltagare man inte känner, vilket hände mig senast.
Brita
Planckskonstant
Fan
 
Inlägg: 131
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 09:21
Ort: Skara

Inläggav Rymd-Olov » tis 09 feb 2010, 21:10

För den som, i likhet med mig, odlat en förljugen bild av sig själv som en intellektuell gigant kan det vara oerhört smärtsamt att få den raserad, något som händer i princip varje gång jag öppnar käften. Eller, för den delen, sätter mig vid tangentbordet.

Skämt åsido är det väl som planckskonstant säger, att det handlar om svag självkänsla. Sådant kan sitta djupt och beror ofta på saker som skett under barndomen. De goda nyheterna är att det går att träna upp bra självkänsla, även om det i värsta fall kan krävas professionell hjälp.

På frågan om vad som kan hända är mitt svar att mardrömsscenariot för mig skulle vara att jag inte får fram ett ord. Att säga något dumt eller staka sig verkar lindrigt i jämförelse. När talförmågan går förlorad känns det som om ens mänsklighet försvinner.

Men om (när) jag kommer iväg på en sf-kongress i framtiden kan jag tänka mig att ställa upp som panelist. Om inte annat kan det få övriga deltagare att verka extra smarta.
/Olov L

Blogg av det bredare slaget där temat är sf, fantasy och skräck: http://drommarnasberg.wordpress.com
Rymd-Olov
Letterhack
 
Inlägg: 476
Blev medlem: tor 09 aug 2007, 10:41
Ort: Östersund

Inläggav Sheriffen » ons 10 feb 2010, 14:46

Lennarts infallsvinkel överraskade mig. Själv är jag motsatsen till höjdrädd - jag älskar höjder och tillhör dem som ställer sig utanför staketet på höga klippor dit turister vallfärdar av en eller annan orsak, för att kunna stirra rakt ned i bråddjupet. Jag fascineras av att se rakt ned, gärna flera hundra meter. Jag tror att min bottenlösa (bad pun intended) kärlek till att flyga bottnar (nu blir punen verkligen dålig) i samma fascination, för jag vet att jag befinner mig ofantligt högt upp och älskar att se ut över landskapet flera tusen meter ned. Har jag dåligt med fantasi? Det får väl andra avgöra.

Fast samtidigt kan jag inte tycka att liknelsen håller, för de som är höjdrädda är sannolikt rädda för att trilla ned. Och det kan jag förstå. Att störta flera hundra meter ned mot marken är i alla fall marginellt farligare än att göra bort sig på en scen, inför publik. (Om vi nu inte ska sätta tilltro till det är underliga undersökningsresultatet om döden kontra att tala inför folk.)

Jag ser på övriga svar att det är ett mått av dålig självkänsla som ligger bakom och där någonstans kanske jag i och för sig förstår varför jag aldrig varit rädd, för de som känner mig vet ju hur bisarrt övertygad om min egen förträfflighet och förmåga jag är. Alldeles mycket mer än vad som är befogat, det kan det inte råda några tvivel om.

Fast så här, och det är vad jag - liksom Patrik, till exempel - gärna vill säga till dem som lider av scenskräck: det gör faktiskt inget om er insats inte blir perfekt, det gör inget ens om ni gör bort er! Faktiskt. (Det är det jag själv alltid har tyckt. Jag har inte brytt mig om det - om jag gör bort mig, alltså.) Alla gör vi bort oss med jämna mellanrum, i alla möjliga sammanhang. Det är inte så farligt, liksom. Ok, folk i publiken på en kongress kanske kommer att skratta lite godmodigt, men faktiskt snarare *med* än *åt*. De gånger jag har gjort bort mig i paneler eller andra programpunkter - många - så har jag lagt märke till att fans på kongresser generellt är mycket godmodiga och snarare kan skratta åt att jag gjort bort mig tillsammans med mig, inte åt mig. (Fast personligen har jag inga problem med det senare heller, faktiskt. Fan, inte dör man väl av att folk skrattar åt en...?)

Dessutom tror jag att just kongresser kan vara ett bra sammanhang att bearbeta sin scenskräck, för man har vad som kallas en friendly audience. Varje gång. Alla vet att alla andra också är amatörer (med några få undantag, som hedersgästerna som ofta talar även professionellt, mot betalning, i andra sammanhang) och vi är där för att ha roligt och ingen - absolut ingen - kommer att kräva att varje insats ska vara fullödig och professionell och så. Vi har kul, helt enkelt. Tillsammans. Ingen, vågar jag lova, är där för att ogint skratta ut någon som sitter i en panel!

Det finns en bra grej till. Inte utifrån huruvida personen lider av scenskräck eller ej, utan utifrån vad han/hon faktiskt gjort, brukar jag gärna tala om när någon har varit jävligt bra, helt enkelt. Jag upprepar gärna att Adam var helt lysande i panelen han satt i tillsammans med mig på AlcoCon III förra året - det var i mitt tycke en av de bästa paneler jag suttit i, och det berodde primärt på honom. Likaså var Katja helt suverän när vi höll NoFF-auktion på ImagiCon II - hon kopplade själva infallsvinkeln direkt och var verkligen rolig, inte minst när hon körde den där grejen om vårt fiktiva förhållande och Hjalmar Bergmans En döds memoarer (den grejen får mig fortfarande att skratta).

Och jag måste ju säga att jag blir lite förvånad över att Patrik och Brita har eller har haft scenskräck, för helt uppriktigt är ni ju kanonbra i programpunkter båda två. Avslappnade, välformulerade, kunniga, roliga. Och Patrik har dessutom varit utmärkt moderator i en panel om film jag satt i på StoCon 08. Jeeesus. Det hade jag faktiskt inte trott, att ni hade viss scenskräck. Helt uppriktigt.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Svensson » ons 10 feb 2010, 15:51

Intressant.

Ja inte ansåg jag att du Sheriffen hade brist på fantasi. Din uttryckliga fascination för höjder och flygning kan väl då sägas vara konstruktiv fantasi. En höjdrädd person har i så fall en negativ/destruktiv form av fantasi, dvs han ser inget fascinerande i att stå uppe på ett högt hus utan han tänker bara på vad som skulle hända om han gick för nära kanten och föll ner.

Själv är jag nog en aning höjdrädd. Samtidigt älskar jag flygning, jag har aldrig varit flygrädd; jag delar den där fascinationen i att svinga sig upp i luften, se ner på landskapet osv.

Och att tala inför folk? Tja, med lite övning som sagt.
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40

Re:

Inläggav centerwall » tis 22 nov 2011, 10:04

Sheriffen skrev:Och jag måste ju säga att jag blir lite förvånad över att Patrik och Brita har eller har haft scenskräck, för helt uppriktigt är ni ju kanonbra i programpunkter båda två. Avslappnade, välformulerade, kunniga, roliga. Och Patrik har dessutom varit utmärkt moderator i en panel om film jag satt i på StoCon 08. Jeeesus. Det hade jag faktiskt inte trott, att ni hade viss scenskräck. Helt uppriktigt.


Jag missade nog det här när det skrevs för något år sedan - så jag ber att så här i efterhand tacka för komplimangen. Faktum är dessutom att jag har fått tillfälle att stå på scen i olika sammanhang sedan det här skrevs och har funderat mycket både på själva närvaron på scen samt nervositeten.

Dels har jag börjat se mina presentationer på jobbet som föreställningar snarare än presentationer, vilket har fått två märkbara effekter. Den första effekten är att jag knappt är kommunicerbar innan jag ska börja, den andra effekten är att presentationerna blir så inihelvete mycket bättre. Exempelvis pratade jag om klarspråk på en personalkonferens för ett tag sedan. De som hade förväntat sig ett knastrigt föredrag om vikten av att uttycka sig tydligt blev nog lite förvånade när en galning rusar in, reciterar Hamlet och kastar musmattor på folk. Jag har hittils fått upprepa föredraget två gånger eftersom deltagare ville att jag skulle prata för just deras grupp.

Sedan har jag ju börjat spela musik igen och håller på att forma ett band. Första gången vi spelade live (bara två gitarrer) var vi så nervösa att vi knappt kunde stämma gitarrerna. Men när vi väl kom igång, vilket känsla, vilket flyt. Och just där är scenskräcken i viss mån till godo. För mig handlar det om att övervinna den, och då blir det en nästan berusande känsla att stå på scen och inse hur kul det är och hur bra det går.
centerwall
Letterhack
 
Inlägg: 448
Blev medlem: tis 12 dec 2006, 23:34
Ort: Göteborg


Återgå till Baren

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron