Pulpförfattare

[margl]

Det är framför allt en berättelse - tusan också att jag inte kan komma ihåg vad den heter - där Carnacki sitter och väntar i ett nästan becksvart rum som hemsöks av en osynlig fasa som redan dödat flera människor.

Nu är jag ganska säker på att den heter "The Gateway of the Monster".

[margl]

Edmond Hamilton har berättat i en intervju att när han i början av trettiotalet skrivit en av sina mer banbrytande noveller så hade han tänkt sig titeln Renegade, men magasinet som publicerade den tyckte inte att det lät "science-fictional enough" så dom döpte om den till A Conquest of Two Worlds. Det där med namnbyten som gick författarna på nerverna var tydligen en ganska vanlig företeelse under pulperan. Williamson berättar om hur en av hans långnoveller som hette Entropy Reversed av redaktören Tremaine fick den nya titeln Entropy Released;"I suppose his was meant to seem more dramatic, but it struck me as scientific nonsense".

[Martin Andersson]

Det där med namnbyten som gick författarna på nerverna var tydligen en ganska vanlig företeelse under pulperan.

Fler exempel:

* Lovecrafts "Facts Concerning the Late Arthur jermyn and his Family" blev "The White Ape", vilket fick HPL att gå i taket. Han skrev i ett brev att "om jag hade kallat en novell 'The White Ape', så hade jag nog asett till att det inte fanns någon vit apa i den!"
* Donald Wandreis "The Twilight of Time" (en riktigt trevlig titel) blev "The Red Brain".

[margl]

Lovecrafts "Facts Concerning the Late Arthur Jermyn and his Family" blev "The White Ape", vilket fick HPL att gå i taket. Han skrev i ett brev att "om jag hade kallat en novell 'The White Ape', så hade jag nog ha sett till att det inte fanns någon vit apa i den!"

På tal om denna speciella form av primater så har Hugh B Cave skrivit en novell som heter "The Cult of the White Ape" och stora vita apor förekommer också i Burroughs The Gods of Mars.

[Martin Andersson]

Lovecrafts "Facts Concerning the Late Arthur Jermyn and His Family" blev "The White Ape", vilket fick HPL att gå i taket. Han skrev i ett brev att "om jag hade kallat en novell 'The White Ape', så hade jag noga sett till att det inte fanns någon vit apa i den!"

Tack för rättningshjälpen, men det blev fel ändå, som du säkert ser -- av någon anledning hamnar alltid mellanslaget fel när ett ord slutar på a. Ovanstående är rätt.

[margl]

Det där med namnbyten som gick författarna på nerverna var tydligen en ganska vanlig företeelse under pulperan.

Ett till exempel, i en av de tidiga novellerna H Warner Munn fick med i Weird Tales fanns en där han illustrerade sin egen rädsla för spindlar. Dock blev hans belåtenhet med novellen tilltygad då Wright döpte om novellen till City of Spiders från det ursprungliga City Arachnide; "My baby! How could he? It seemed to him that this title might make somebody believe that it was a thesis on Urban Insect Life. In Weird Tales? Not likely, but he was firm".

[Svensson]

Det där med namnbyten som gick författarna på nerverna var tydligen en ganska vanlig företeelse under pulperan.

Att få sin titel ändrad måste anses vara en mild form av övergrepp på författarens verk. Klart titeln måste vara säljande i en pulptidning. Att Lovecraft fick sin "Facts concerning bla-bla" ändrat till "The White Ape" är om inte optimalt ur ideell synpunkt fullt logiskt ur magasinssynpunkt.

Korta titlar ska det vara. Så hade Nova det på 80-talet också; jag tror mig till exempel veta att Nessles "Den levande stadens fångar" blev "Stadsliv" - men om det berodde på impact eller på att rubrikerna gjordes med gnuggbokstäver vet jag inte :)

[Sheriffen]

Det här med titlar är en särskild grej i förlagsvärlden. Poängen är, som Lennart säger, att de ska vara säljande. Jag kan som översättare nämna att det är sällan en bok på svenska får samma titel som den (för det mesta) engelskspråkiga förlagan, eftersom marknaderna är olika. En säljande titel i säg USA kan faktiskt i vissa fall vara helt obegriplig för en svensk, kanske för att den exempelvis syftar på något typiskt, amerikanskt, kulturellt fenomen som de flesta svenskar inte kan förväntas känna till. Inom filmvärlden är det numera som bekant nästan helt annorlunda - de flesta filmer behåller sin originaltitel även på svenska, alltså inte ens översatt utan på engelska. Vilket är hemskt tråkigt, för den gamla goda tiden när bland andra min mor kom på fyndiga titlar på svenska var mycket roligare.

Ska jag ta ett exempel ur mitt eget yrkesliv väljer jag gärna Lee Child. Jag fick redan från första boken idén att varje titel på svenska skulle bestå av bara ett ord med högst tre stavelser. Så att titlarna på rad blev som en serie knytnävsslag. Eller pistolskott. Eftersom hjälten Reacher är en hård jävla tuffing, nästan lika mycket av hardliner som jag.

När jag berättade om det här för Lee när jag hade hand om honom på bokmässan 2005 tyckte han att idén som ligger bakom är lysande och hade han kommit på den hade han gjort likadant själv.

Hur som helst, titlarna på svenska är som följer (och en av dem har fyra stavelser, så där bröts mönstret, men det beror på att just den faktiskt är direktöversatt - som synes):

Dollar (Killing Floor)
Gisslan (Die Trying)
Bränd (Tripwire)
Besökaren (The Visitor)
Hetta (Echo Burning)
Livvakten (Without Fail)
Dubbelspel (Persuader)
Fienden (The Enemy)
Prickskytten (One Shot)
Misstaget (The Hard Way)
Trubbel (Bad Luck and Trouble)

Den av de här titlarna jag verkligen fick slåss för är den femte. Jag och min dåvarande redaktör Gunilla fick gå två tungviktsronder mot marknadsavdelningen, som avskydde Hetta och trodde att folk skulle förväxla det med Hätta (!). Anledningen till den svenska titeln är att romanen utspelas i öknen utanför Pecos, där hettan vilar blytung över både huvudpersonerna och själva intrigen. Hettan blir ytterligare en gestalt i romanen. Och som synes fick jag igenom titeln. Genom att bete mig som Reacher mot marknadsavdelningen.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Det där med namnbyten som gick författarna på nerverna var tydligen en ganska vanlig företeelse under pulperan.

Att få sin titel ändrad måste anses vara en mild form av övergrepp på författarens verk. Klart titeln måste vara säljande i en pulptidning. Att Lovecraft fick sin "Facts concerning bla-bla" ändrat till "The White Ape" är om inte optimalt ur ideell synpunkt fullt logiskt ur magasinssynpunkt.

Korta titlar ska det vara.

Fast det tror jag beror på vilket pulpmagasin den skulle tryckas i. Om det var i Weird Tales hade nog "Facts Concerning the Late Arthur Jermyn and his Family" varit ganska lämplig, för dess läsarkrets hade då nog kommit att tänka på "The Facts in the Case of M. Valdemar" eller The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde eller nåt liknande och gnuggat händerna i förhoppningen att detta kunde röra sig om en liknande godbit. "The White Ape" hade låtit i det sammanhanget som något ur "the slush pile", fast i ett annat magasin hade det nog kunnat fungera fint.

Det där med korta titlar stämmer inte heller med pulpmagasinen, jag nämnde ovan hur Hamilton fick sin "Renegade" ändrad till "A Conquest of Two Worlds". Man kan nog säga att pulpredaktörerna ville ha titlar med minst två och högst fem ord, ett av dem skulle gärna vara en färg eller ett ord med tydlig koppling till en färg (där har vi Williamsons "Golden Blood" som har två olika färgassociationer) välkommet var också exotiska namn eller ord som retade fantasin, som omnämnande av gudomar eller ädelstenar. Om man var i den tidens science fiction-bransch gällde det att få in titlar som rymde orden universum, galax, stjärna, rymd, sol, kosmos, planet eller värld. Det gick också bra med betydelseladdade ord som evolution eller framtid.

[Svensson]

Visst hade Lovecrafts originaltitel "Facts Concerning The Late Arthur Jeremyn" varit gefundenes fressen för en litterär finsmakare. Och visst hade Weird Tales sin litterära profil - men den måste också sälja till sensationslystna köpare, den måste konkurrera med alla andra kommersiella blaskor.

WT hade inte kulturstöd, den var en marknadstidning. Därför fixeringen vid säljande titlar. Det var så det var helt enkelt, meningslöst att gråta krokodiltårar över (även om fenomenet med titeländring är intressant i sig)

[jophan]

Fast det tror jag beror på vilket pulpmagasin den skulle tryckas i. Om det var i Weird Tales hade nog "Facts Concerning the Late Arthur Jermyn and his Family" varit ganska lämplig, för dess läsarkrets hade då nog kommit att tänka på "The Facts in the Case of M. Valdemar" eller The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde eller nåt liknande och gnuggat händerna i förhoppningen att detta kunde röra sig om en liknande godbit.

Personligen tror jag att den överväldigande majoriteten av Weird Tales läsare var ute efter kul raffel och aldrig hade läst en rad av Poe.

[pinkunicorn]

Bortsett från att Poe väl publicerades i Weird Tales?

[Sheriffen]

Fast det tror jag beror på vilket pulpmagasin den skulle tryckas i. Om det var i Weird Tales hade nog "Facts Concerning the Late Arthur Jermyn and his Family" varit ganska lämplig, för dess läsarkrets hade då nog kommit att tänka på "The Facts in the Case of M. Valdemar" eller The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde eller nåt liknande och gnuggat händerna i förhoppningen att detta kunde röra sig om en liknande godbit.

Personligen tror jag att den överväldigande majoriteten av Weird Tales läsare var ute efter kul raffel och aldrig hade läst en rad av Poe.

Var inte så säker på den saken. Just Weird Tales hade en förhållandevis sofistikerad läsekrets, eftersom magasinet på många sätt skilde sig - i alla fall i början - från de övriga pulpmagasinen. Det fanns fler aparta berättelser där än i andra magasin, berättelser som så att säga inte var strömlinjeformade för massmarknaden på samma sätt som exempelvis Amazings historier (ja, utom precis i början i Amazing då, när Hugo publicerade Jules och H. G. och så där).

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Fast det tror jag beror på vilket pulpmagasin den skulle tryckas i. Om det var i Weird Tales hade nog "Facts Concerning the Late Arthur Jermyn and his Family" varit ganska lämplig, för dess läsarkrets hade då nog kommit att tänka på "The Facts in the Case of M. Valdemar" eller The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde eller nåt liknande och gnuggat händerna i förhoppningen att detta kunde röra sig om en liknande godbit.

Personligen tror jag att den överväldigande majoriteten av Weird Tales läsare var ute efter kul raffel och aldrig hade läst en rad av Poe.

Var inte så säker på den saken. Just Weird Tales hade en förhållandevis sofistikerad läsekrets, eftersom magasinet på många sätt skilde sig - i alla fall i början - från de övriga pulpmagasinen.

Det på annat ställe nämnda Weird Tales-manifestet "Why Weird Tales?", som trycktes i magasinet som ledare 1924 och återtrycktes 1934, är ett ganska utförligt och välformulerat försvar för "the weird, the bizarre, the unusual" i skönlitteraturen, förutom en mängd författare som omnämns ganska snabbt som förebilder, tex Shakespeare, Verne och Wells, så tas det också en närmare titt på amerikanska föregångare som Irving, Hawthorne och Poe. Nära slutet sägs det; "The publishers of Weird Tales hope they will be instrumental in discovering some American writer who will leave to posterity what Poe and Hawthorne have bequeathed to the present generation".

[jophan]

Det är väl ganska ofint att bemöta mina fina gissningar med fakta på det där viset?

Fast Martin, notera att jag skrev läsare. Att utgivarna hade högre ambitioner tvivlar jag inte på. Jag bara undrade om läsekretsen hade det.