In memoriam: Författare

[john-henri]

Den brittiska sf-författaren Barrington J(ohn) Bayley, född 9 april 1937, dog den 14 oktober.

Han debuterade redan 1954 i Vargo Statten Magazine men blev mer produktiv först under 1960-talet, sedan han träffat och en tid samarbetat med Michael Moorcock för att därefter bli en av de centrala New Worlds-författarna. Hans första bokutgivna roman blev The Star Virus, 1970; därefter följde ytterligare femton, de sista båda mycket oväntat så sent som 2005 (The Sinners of Erspia och The Great Hydration), tjugo år efter hans närmast föregående roman. De mest betydande kom i mitten och slutet av 1970-talet, då böcker som Soul of the Robot, The Fall of Chronopolis, The Garments of Caean och The Grand Wheel demonstrerade en rik, fascinerande, barock fantasiprakt, en oftast mycket mörk livssyn och en betydande stilistisk briljans. Bayley är en av de influenser som många gånger nämnts av författare som M. John Harrison och Bruce Sterling. Den som inte stött på hans sf gör inte fel i att söka upp den. Han var en udda, fascinerande och stilsäker röst.

John-Henri

[Martin Andersson]

Michael Crichton har gått bort: http://www.etonline.com/news/2008/11/67369/

[john-henri]

Som Martin konstatera ovan dog John Michael Crichton, född 23 oktober 1942, tisdagen den 4 november 2008 av cancer.

Han var världens under vår tid mest läste och sedde sf-skapare, vad man sedan än må tycka om hans bestsellervariant av science fiction. Hans romaner har sålts i över 150 miljoner exemplar och hans filmer har i flera fall varit mycket stora framgångar.

Crichton var ett sådant där frustrerande snille som får en att känna sig totalt misslyckad. Född i Chicago, uppväxt på Long Island, inskriven vid Harvard redan vid 17, grundexamen med spets vid 20, sedan föreläsare i antropologi vid Cambridge i England medan han samtidigt pluggade till sin läkarexamen och doktorerade i medicin vid Harvard 1969; därefter forskare vid Salkinstitutet i Kalifornine.

Fast det räckte ju inte, eftersom Crichton också ville skriva. Så parallellt med medicinstudierna utgav han 1966–1968 fyra thrillers, tre under pseudonymen John Lange, den fjärde, A Case of Need, 1968, under pseudonymen Jeffery Hudson. Den vann Edgarpriset som årets bästa amerikanska kriminalroman. Som Lange fortsatte han att utge thrillers åren 1969–1972; det blev ytterligare fem romaner.

När Lange lade av var Crichton redan bestsellerförfattare under eget namn. Han debuterade med sf-thrillern The Andromeda Strain 1968, om ett dödande virus från rymden som sprider sig på jorden, och fortsatte med sf-romaner av thrillerkaraktär: The Terminal Man, Eaters of the Dead, Congo, Sphere, Jurassic Park, The Lost World, Airframe, Timeline, Prey, State of Fear, Next. En sista roman utges postumt 2009. Utanför sf-fältet ligger romanerna The Great Train Robbery, 1975, Rising Sun, 1992, och Disclosure, 1994.

Redan The Andromeda Strain filmades, liksom de flesta av hans senare romaner. Erfarenheterna gjorde Crichton intresserad av filmen och han skrev flera originalmanus, också här ofta med sf-inriktning. Flera av filmerna regisserade han också själv: Westworld, 1973, Coma, 1978, Looker, 1981. Den kanske bästa av dem, och faktiskt en utmärkt sf-thriller, var Runaway, 1984.

Åren 1989–1993 var jag Crichtons svenske förläggare och utgav fyra av hans romaner; den första av dem var Jurassic Park, som blev en oerhörd försäljningsframgång också i Sverige. Jag träffade honom flera gånger, först under bokmässan i Frankfurt 1990 och senare i USA. Han var otroligt lång, enligt uppgift 206 cm, smal, med pojkaktigt ansikte och sympatisk utstrålning. Han var också mångintresserad, välinformerad och själv sf-läsare sedan barndomen. På klagomålet att hans sf var konsekvent negativ genom att betona framförallt farorna med ny teknologi snarare än dess möjligheter menade han att han i böckerna också lät ny teknologi bli lösningen på hoten, vilket han hoppades fick läsarna att inse både att vi måste vara medvetna om riskerna med den tekniska utvecklingen och att vi trots det måste fortsätta med utvecklingen i och med att den är vår enda möjlighet att lösa de problem vi ställs inför. Dessutom var hans syfte att försöka nå en stor publik, vilket krävde konflikter och thrillerintriger, men också att försöka göra den publiken intresserad av nya forskningsrön, ny kunskap och problematiseringar av allmänna synsätt och antaganden. Han var en engagerad, sympatisk och vältalig man; det var alltid stimulerande att tala med honom.

Och några av hans romaner är, enligt min uppfattning, förstklassig underhållning som väl förtjänar att läsas också i framtiden.

John-Henri

[Martin Andersson]

Philip José Farmer har gått bort.

http://www.locusmag.com/News/2009/02/ph ... -2009.html

[Sheriffen]

När jag gick i gymnasiet hade jag en väldigt bra lärare i historia. Han insåg ganska omgående att jag var den ende elev han hade som både läste mängder av böcker, gillade att göra efterforskningar och dessutom tyckte om att och kunde skriva. Så jag slapp ofta gå på lektionerna, för han skickade hellre ut mig i biblioteket där jag fick leta upp valfritt ämne som hade med historia att göra, skriva en uppsats och läsa upp den inför klassen (eftersom han också, oklart hur, redan från början upptäckt att jag gillar och inte är det minsta nervös inför att uppträda inför folk*). Vid ett tillfälle valde jag som grundval för min uppsats Philéas Foggs hemliga dagbok av Philip José Farmer, och rörde mig därmed alltså ut i området för fiktiv historia men ändå med kopplingar till verklig historia (eftersom Jules Verne hade skrivit mot verklig bakgrund - om världen på sin tid - och det förstås avspeglar sig i Farmers bok). Min historialärare var förtjust. Om alla elever i klassen var riktigt lika förtjusta eller ens fullt ut begrep vad det var jag höll på med ska jag låta var osagt, men jag tyckte det var kul och intressant.

Så tack, Philip José Farmer.

Kör hårt,
Sheriffen

* I själva verket är det så här, att jag har aldrig ens förstått det där med scenskräck. Jag förstår inte vad det är som kan hända, liksom. Folk lär ju inte direkt skjuta en. Jag pratade rätt länge med John-Henri om det där på kongressen i Linköping i somras, eftersom han berättat att han inte blev den suveräne estradör han är i dag förrän efter lång och hård, självdisciplinerad träning. Men själv begriper jag det inte. När John-Henri och/eller Per bad mig att hålla min första programpunkt på någon kongress i urtiden (jag minns inte ens vilken programpunkt eller vilken kongress), när jag var femton, sexton år, kände jag inte minsta nervositet utan bara glädje. Det har jag fortsatt med.

[OsloPC]

Philip José Farmer ga også meg en rekke gode leseopplevelser. Husker ennå hvordan det var å snuble over hans metalitterære lek med skikkelser som Tarzan i en av antologiene til Bing & Bringsværd fra 70-tallet – etterpå har jeg selvsagt sett mye mer slikt, men det var altså hos Farmer jeg først la merke til det. Nå var nok seriene hans ofte preget at han mistet fokus eller fikk andre interesser underveis, og jeg er ennå usikker på om Gods of Riverworld var en bra eller dårlig måte å avslutte en bokserie, men morsomt kunne man ha det på veien.

PC

[Svensson]

Philip José Farmer har gått bort.

Jag skrev en miniessä om mannen för ett bra tag sedan, medan han ännu levde. Läs om "Riverworld", "World of Tiers" med mera här:

http://lennart-svensson.blogspot.com/20 ... maker.html

[john-henri]

Den kanadensiska författaren och poeten Phyllis Gotlieb, född 25 maj 1926, dog i tisdags, den 14 juli 2009.

Hon debuterade som poet 1961 med samlingen Who Knows One, men hennes därpå följande bok var sf-romanen Sunburst (1964), vars titel gav namn åt det kanadensiska sf-priset. Särskilt produktiv var hon inte, men under åren sedan debutromanen har hon publicerat ytterligare åtta sf-romaner: O Master Caliban (1976), Heart of Red Iron (1989), Flesh and Gold (1998), Violent Stars (1999), Mindworld (2002). Till dem kommer trilogin om ungruwarkherna, intelligenta, stjärnfarande leopardliknande varelser som hon skildrade insiktsfullt, humoristiskt och kärleksfullt. Trilogin består av A Judgment of Dragons, Emperor, Swords, Pentacles och The Kingdom of the Cats; mittvolymen tilldelades Aurorapriset som årets bästa sf-roman. Hon utgav dessutom fem diktsamlingar samt sf-novellsamlingarna Son of the Morning (1983), och Blue Apes (1995), som innehåller flertalet av hennes 25 noveller. Hennes sista bok blev den feministiska fantasyromanen Birthstones (2007).

Gotlieb var ingen av de mest namnkunniga sf-författarna, men däremot en av de bästa. Hennes insiktsfulla personteckning, lyriska språk och mycket påtagliga önskan att skriva om väsentliga mänskliga och sociala problem gjorde henne till en både avvikande och mycket beaktansvärd röst inte bara i sf.

John-Henri

[Stefan]

Den brittiske författaren Robert Holdstock avled den 29 november 2009 efter att ha insjuknat plötsligt för en dryg vecka sedan. Han blev 61 år gammal.

Holdstocks största bidrag till fantasygenren var hans Ryhope Wood-serie som inleddes med Mythago Wood (World Fantasy Award 1985) och där en femte del, Avilion, kom i somras och utgör en direkt fortsättning på Mythago Wood. Ytterligare minst en del var planerad.

Det som gjorde hans fantasy originell var sättet han hanterade främst keltiska men även nordiska och grekiska myter antingen inom ramen för de levande myter han kallade mytagos eller i samband med hans komplexa och annorlunda version av Merlin (i The Merlin Codex). Han strävade efter att hitta människorna bakom de mytiska hjältarna, både de hjältar som vi känner från myter och legender och de som han skapade i sin fiktion, och lyckades förvånansvärt ofta med detta. Utan hans författarskap skulle genren varit fattigare.

Jag träffade Rob vid ett par tillfällen och brevväxlade en del med honom i samband med en text jag skrev om Ryhope Wood-böckerna. Han var en fantastiskt vänlig, underhållande och ödmjuk människa och även om jag inte kände honom väl kommer jag att sakna honom djupt.

[Svensson]

Den brittiske författaren Robert Holdstock avled den 29 november 2009 efter att ha insjuknat plötsligt för en dryg vecka sedan. Han blev 61 år gammal.

Holdstocks största bidrag till fantasygenren var hans Ryhope Wood-serie som inleddes med Mythago Wood (World Fantasy Award 1985)...

Jag läste "Mythago Wood" på 80-talet och den gjorde djupt intryck. Blandningen av myt och teori, av saga och nutid slog mig som unik. Fantasy med idéinnehåll. Här är en studie av denna bok på min blogg:

http://lennart-svensson.blogspot.com/20 ... aneda.html

("Mythago Wood" var fulländad i sitt slag och behovet av uppföljare var kanske inte så där väldigt akut. Vad kunde en andra del tillföra? Vad jag minns fick "Lavondyss" som del II hette inte så bra kritik i Interzone.)

[jophan]

Lavondyss var lysande, en av de få uppföljare som inte gjorde en alls besviken.

[john-henri]

Författaren Kage Baker dog den 31 januari 2010 i livmodercancer.

Hon föddes i Hollywood den 10 juni 1952, arbetade under många år som muralmålare, grafiker, sekreterare, dramatiker, skådespelare, teaterregissör och lärare; bland annat undervisade hon i många år i elisabetansk engelska.

Som sf-författare debuterade hon sent, med novellen "Noble Mold" i Asimov's, mars 1997. Den novellen ingick i hennes stora tidfararserie "The Company", och 1997 publicerade hon också den första romanen i samma svit, In the Garden of Iden. Serien kom till slut att omfatta nio romaner, två novellsamlingar och ett tjogtal hittills inte bokpublicerade noveller av skiftande längd.

Vid sidan om sina Company-verk publicerade Baker också fem fristående romaner och ett avsevärt antal noveller; hon var rastlöst produktiv. De första Company-romanerna hälsades med jubel; de var intrikata, karaktärsdrivna och mycket välskrivna historiska romaner med djup och förtätad stämning. Gradvis växte Companyprojektet – kanske för mycket – parallellt med att Baker började skriva också fristående verk. Man kan diskutera i vilken mån hon påverkat sf-litteraturen i övrigt; kanske var hennes vision alltför personlig och speciell för att utöva något nämnvärt inflytande över andra författare. Men hon hade en djupt personlig rösts, skrev ofta och gärna om färgstarka och kulturellt ikonografiska epoker, platser och personer, och förblev en av de mest välskrivande författarna inom sf.

John-Henri

[john-henri]

Philip Klass, född i London 9 maj 1920 men redan före två års ålder med familjen invandrad till USA, dog söndagen den 7 februari 2010. Under sitt eget namn var han verksam som redaktör och teknisk skribent, senare som docent i litteraturvetenskap vid Penn State University. Som science fiction-författare debuterade han kort efter sin hemkomst från krigstjänstgöringen vid ingenjörstrupperna i Europa med novellen "Alexander the Bait" i Astounding, maj 1946; redan debuten publicerades under den pseudonym han därefter använde för så gott som all sin skönlitteratur, William Tenn.
Tenn var inte någon av de mer produktiva sf-författarna. Utöver debutnovellen publicerade han under 1940-talet 12 noveller. Under 1950-talet, hans mest aktiva tid, följde 37 ytterligare noveller. Fem till publicerades under 1960-talet, då han också utgav sin enda roman (Of Men and Monsters, 1968) och dessutom kortromanen A Lamp for Medusa (också 1968). Under 1970-talet publicerade Tenn en enda novell, under 1980-talet ytterligare en och under 1990-talet två. Tenns kompletta sf-produktion samlades i Of All Possible Worlds (1955), The Human Angle (1956), Time in Advance (1958), The Wooden Star (1968), The Square Root of Man (1968) och The Seven Sexes (1968); 2000 och 2001 samlades samtliga hans noveller i de båda volymerna Immodest Proposals och Here Comes Civilization; 2004 var han hedersgäst vid den 62:a världs-sf-kongressen, Noreascon 4 i Boston, och i samband med kongressen utgavs också hans sista bok, Dancing Naked: The Unexpurgated William Tenn, som samlar hans självbiografiska essäer och de kritiska och översiktliga texter han skrivit om science fiction.
Trots hans sparsamma produktion fick William Tenn ett inte obetydligt inflytande inom sf. Framför allt under 1950-talet var han den författare som främst i tidskriften Galaxy mer än någon annan utnyttjade sf som ett medel för komedi, satir och ironisk samhällskritik. Noveller som "The Liberation of Eart", "Null-P" och "The Masculinist Revolt" är med rätta klassiska, liksom många av hans genomtänkta, originella variationer på traditionella sf-teman, som "Wednesday's Child", tidresenovellen "The Discovery of Morniel Mathaway" och "Down Among the Dead Men".

John-Henri

[john-henri]

Den brittiske sf-författaren James P Hogan, född 27 juni 1941, dog den 12 juli 2010 i sitt hem i Irland. Dödsorsaken var med största säkerhet en plötslig hjärtattack; Hogan höll på att hugga ved och föll oväntat omkull livlös.

Hogan var ingenjör och arbetade ursprungligen inom sitt fack, men gick på 1960-talet över till försäljningssidan och var i många år en av Honeywells representanter i Europa. 1977 flyttade han till Boston i USA sedan han börjat arbeta för Digital Equipment Corporation, men utgav samma år sin första roman, Inherit the Stars, den första i den så småningom fem romaner långa Giants-serien, och kunde två år senare säga upp sig för att skriva på heltid. Hans bästa bok är möjligen Voyage from Yesteryear, 1982, en idérik, fascinerande anarkistisk roman starkt influerad både av Eric Frank Russell och av den ännu pågående konflikten i Nordirland. Men Hogan var produktiv och har utöver noveller (många samlade i tre böcker) och essäer skrivit inalles trettio romaner. Han var bland de första sf-författare som med stor sakkunskap började skriva om datoriseringens möjliga konsekvenser, faror och möjligheter. Romanen The Two Faces of Tomorrow, 1979, är ett exempel på hans framsynthet i det avseendet; i Thrice Upon a Time, 1998, skrev han vad som förtjänar att bli en klassisk tidreseberättelse. Utan att tillhöra sf-litteraturens toppskikt var han en talangfull, välskrivande, kunnig och intressant författare, en av dem som engagerat utvecklade den "hårda" sf-litteraturens repertoar och motiv, driven inte minst av ev stor respekt för teknisk och vetenskaplig rimlighet.

John-Henri

[john-henri]

Författare var han inte. Men en av sf-litteraturens grå eminenser, mångbeläst, mångkunnig, mångsysslande. En god vän sedan över tjugo år, en av de bästa av dem jag fått genom mina år i förlagsbranschen.



Den legendariske litteräre agenten Ralph Vicinanza är död. Född 8 augusti 1950, död i sömnen i det hus han i början av 1990-talet byggde i Old Brookville, New York, av en oförutsebar hjärnblödning den 25 september 2010. Han efterlämnar sin partner, Terrance Rooney.

Ralph kom från en italiensk invandrarfamilj. Han växte upp i Bronx, studerade senare vid Fordhamuniversitetet och tog examen vid City College i New York. Sitt yrkesliv inledde han vid den på 1970-talet inom sf-fältet ännu fullständigt dominerande Scott Meredith-agenturen, där han tidigt arbetade med Philip K Dick men också med Carl Sagan och Norman Mailer. Ralphs idé var att betona den internationella marknaden för sina författare; tidigare hade många amerikanska agenter lämnat andra länder helt åt lokalt baserade underagenter. Ralph engagerade sig i stället internationellt, sökte upp och lärde känna marknader och förläggare, arbetade själv med rättighetsförsäljningen till andra språk och blev snart känd som en av de mest framgångsrika amerikanska utlandsagenterna.

1987 grundade han agenturen Ralph M. Vicinanza, Ltd., som blev en gigant inom sf-, fantasy- och skräcklitteraturen; bland hans klienter fanns David Brin, Steven Gould, Robert A Heinlein, Frank Herbert, Robin Hobb, Stephen King, Megan Lindholm, George R R Martin, Terry Pratchett, Kim Stanley Robinson, Lucius Shepard, Robert Silverberg, Peter Straub, Jack Vance, Connie Willis. Men Ralph var också en mycket framgångsrik allmänlitterär agent och representerade otaliga både skönlitterära och faktaskrivande författare, bland dem Dalai Lama. Agenturen ligger numera på västra Artonde gatan i hörnet av Åttonde avenyn på Manhattan; han visade mycket stolt upp det nya kontoret när han nyss flyttat dit i början på 1990-talet.

De senaste drygt tio åren började Ralph också engagera sig i film- och TV-mediet, och grundade 1998 produktionsbolaget Created By i Los Angeles, i första hand inriktat på science fiction-produktioner; han stod själv som producent bland annat för TV-serien FlashForward och för långfilmer som Jumper och den kommande The Forever War, efter en inte okänd roman av en annan av hans klienter, Joe Haldeman; han planerade också att personligen arbeta på den HBO-serie som ska produceras efter George R R Martins fantasyserie A Song of Ice and Fire. Den här sortens engagemang var typiskt för Ralph; som få, om ens någon, av de litterära agenter jag träffat och arbetat med älskade han verkligen böcker och författare, liksom han sedan barndomen älskade science fiction. Vi pratade många gånger om det sällsamma faktum att vi skildes åt av en halv värld men ändå hade många gånger nästan identiska barndomsminnen: på balkongen utanför pojkrummet på Stora Essingen i Stockholm satt jag varma kvällar och nätter ofta och läste med en utburen lampa, alltid sf, gång på gång Robert Heinleins ungdomsböcker, tittade upp på stjärnorna och kände tårar i ögonen. Ralph hade exakt samma upplevelse, men på brandtrappan utanför lägenheten i Bronx, där han under samma år läste samma romaner och stirrade upp på samma stjärnor. Sentimentalt och fånigt, förstås. Men oförglömliga barndomsminnen.

Ralph var snabbtänkt, rolig, med ett hest skratt, obrottsligt lojal och en god vän. Under de många år som gått sedan jag slutade arbeta som bokförläggare och följaktligen inte längre hade skäl att träffa honom i jobbet fortsatte vänskapen. Vi har setts i New York och London, de gånger jag varit i Frankfurt under bokmässorna har han trots ett hektiskt schema alltid avsatt tid. För nästan sjutton år sedan, när jag sagt upp mig som förläggare på Bra Böcker och funderade på vad jag skulle ägna mig åt i stället, ringde Ralph och erbjöd mig jobb; han föreslog mig att bli hans representant i de skandinaviska länderna. Det var ett autentiskt (han behövde en underagent) och nästan oemotståndligt erbjudande, men jag tackade nej och föreslog i stället en redan verksam agent i Danmark som jag hade stor respekt för, och som fick uppdraget. Genom åren har jag många gånger undrat om det var ett vettigt beslut, men Ralph respekterade det; mitt skäl var att jag inte är någon försäljare eller förhandlare. Det enda han sa, med viss beklagan, var att han inte heller var det, bara en läsare som ville hitta bästa möjliga hem åt de böcker han gillade, och att vi så långt var lika. Vem vet. Kanske hade han mer rätt än jag själv. De andra som kände honom jag har hört av sedan hans död talar alla om samma sak: Ralph engagerade sig i de människor han tyckte om, oberoende av vad de sysslade med, och vi som kände honom var djupt fästade vid honom. Han var aktiv, energisk, vital, levande. Dödsbud kommer alltid som en chock. Men Ralphs död är bara ofattbar.

John-Henri