Mest och minst välförtjänt Nebula?

[jophan]

Vilken roman-Nebula-vinnare är mest respektive minst förtjänt av utmärkelsen? Av dem jag har läst tror jag att jag håller Flowers For Algernon högst och Ender's Game lägst.

1965: Dune av Frank Herbert
1966: Babel-17 av Samuel R. Delany och Flowers For Algernon av Daniel Keyes (delat)
1967: The Einstein Intersection av Samuel R. Delany
1968: Rite of Passage av Alexei Panshin
1969: The Left Hand of Darkness av Ursula K. Le Guin
1970: Ringworld av Larry Niven
1971: A Time of Changes av Robert Silverberg
1972: The Gods Themselves av Isaac Asimov
1973: Rendezvous With Rama av Arthur C. Clarke
1974: The Dispossessed av Ursula K. Le Guin
1975: The Forever War av Joe Haldeman
1976: Man Plus av Frederik Pohl
1977: Gateway av Frederik Pohl
1978: Dreamsnake av Vonda N. McIntyre
1979: The Fountains of Paradise av Arthur C. Clarke
1980: Timescape av Gregory Benford
1981: The Claw of the Conciliator av Gene Wolfe
1982: No Enemy But Time av Michael Bishop
1983: Startide Rising av David Brin
1984: Neuromancer av William Gibson
1985: Ender's Game av Orson Scott Card
1986: Speaker for the Dead av Orson Scott Card
1987: The Falling Woman av Pat Murphy
1988: Falling Free av Lois McMaster Bujold
1989: The Healer's War av Elizabeth Ann Scarborough
1990: Tehanu: The Last Book of Earthsea av Ursula K. Le Guin
1991: Stations of the Tide av Michael Swanwick
1992: Doomsday Book av Connie Willis
1993: Red Mars av Kim Stanley Robinson
1994: Moving Mars av Greg Bear
1995: The Terminal Experiment av Robert J. Sawyer
1996: Slow River av Nicola Griffith
1997: The Moon and the Sun av Vonda N. McIntyre
1998: Forever Peace av Joe Haldeman
1999: Parable of the Talents av Octavia E. Butler
2000: Darwin's Radio av Greg Bear
2001: The Quantum Rose av Catherine Asaro
2002: American Gods av Neil Gaiman
2003: Speed of Dark av Elizabeth Moon
2004: Paladin of Souls av Lois McMaster Bujold
2005: Camouflage av Joe Haldeman

[tompe]

Av de jag läst på den listan (cirka 75%) tyckte jag sämst om Forever Peace och Darwins Radio.

[jophan]

Ja, jag förstår inte hur Forever Peace kunde belönas med en Nebula. Camouflage var däremot välförtjänt av den, även om Air var ett strå vassare.

[Johan_L]

Forever Peace och Speaker for the Dead för mig. Däremot tycker jag att Ender's Game är utmärkt.

Att plocka ut en bästa är svårare... Startide Rising, Gateway och Dune ligger dock bra till.

[Sheriffen]

Jophan: "Vilken roman-Nebula-vinnare är mest respektive minst förtjänt av utmärkelsen? Av dem jag har läst tror jag att jag håller Flowers For Algernon högst och Ender's Game lägst."


"Flowers For Algernon" är såvitt jag vet en helt lysande novell och jag hittar den inte i denna romanlista över Nebulavinnare, men välförtjänt vinnare... ja, absolut.

Annars slås jag av hur få av romanerna på denna lista jag läst och känner mig som vanligt hemskt okunnig, ända tills jag tröstar mig med att jag normalt brukar visa mig ha läst väldigt mycket annat (det vill säga inte science fiction) som merparten fans jag pratar litteratur med inte har läst. Nåja.

"Ender's Game" tyckte jag faktiskt bra om, i synnerhet i jämförelse med annat som Orson Scott Card har skrivit. Uppföljaren har jag aldrig läst. Så gripen blev jag inte.

"Rendezvous With Rama" har jag alltid gillat, även om den är känd för att bli riktigt bra först i och med den överraskande slutraden. Jag håller inte riktigt med, för trots att jag inte är någon stor tillskyndare av hardcore science fiction har jag alltid haft en svaghet för Arthur C. Clarke. Jag tycker helt enkelt att han gör det så väldigt mycket bättre än flertalet andra hardcore-författare jag läst och möjligen har han en modern efterföljare i Stephen Baxter.

Hur som helst, förtjänade den en Nebula? Hm. Vet inte. Och varför finns här inte en enda roman av Clifford D. Simak, frågar jag mig? OK, hans allra främsta verk kom strängt taget för tidigt, men valbara var ju i alla fall sådana ess som "The Goblin Reservation" och "A Choice of Gods". I mina ögon mycket bättre än många böcker på denna lista, helt säkert.

Kör hårt,
Sheriffen

[åka]

Jag har läst ungefär 16 av dessa (några är jag osäker på, men minst 16 i alla fall). Av dem tyckte jag allra sämst om Ringworld. Den är både dålig och extremt irriterande.

Flowers for Algernon, Dreamsnake och The Claw of the Conciliator hör till dem jag minns som extra bra. Timescape var väl ganska OK, men inte någon superhöjdare. Neuromancer är definitivt förtjänt av en Nebula. Ska man prata diskuterade och inflytelserika böcker är ju båda LeGuins böcker givna vinnare, men jag tyckte inte lika bra om dem när jag läste om dem nu nyligen som jag gjorde första gången i mina tidiga tonår.

[tompe]

Timescape var väl ganska OK, men inte någon superhöjdare.

Då Timescape kom så stod den ut (och gör det väl fortfarande) som en av de få böcker där forskande är skildrat trovärdigt (en annan tyckte jag var The Gods Themsleves). Så i någon betydelse av bra skulle jag sätta Benfords bok ganska högt.

[Skäggmonstret]

Kort svar:
Bäst: The Claw of the Conciliator, Dune och American Gods.
Sämst: Speaker for the Dead, Rendezvous With Rama.


Långt svar:
Är det meningsfullt att räkna upp vilka som är bäst och sämst utan att specificera vilka man har läst? Jag har läst så pass få att jag kan räkna upp dem i alla fall:
Dune, The Left Hand of Darkness, Rendezvous With Rama, The Forever War, The Claw of the Conciliator, Neuromancer, Ender's Game, Speaker for the Dead, Tehanu: The Last Book of Earthsea samt American Gods.

Tehanu och Neuromancer läste jag för så länge sedan att jag inte har någon bestämd uppfattning om dem, men av de övriga tror jag nog att The Claw of the Conciliator är bäst i de flesta avseenden. Dune kan få rankas som tvåa och American Gods som trea, tror jag. (Neil Gaiman börjar visserligen bli lite tröttsam. Han tycks bara ha två idéer. 1. Alla gudar finns samtidigt och stärks av människors tro. 2. Det finns en dörr/öppning/passage till en annan värld där allt är konstigt. Men han är skicklig på andra sätt.) Speaker for the Dead hamnar i botten. Hela serien (så långt jag har läst) är skriven på ett märkligt naivt sätt, men Ender's Game hade en medryckande charm ändå. Rendezvous With Rama var för seg och tråkig för min smak. Den hamnar nog tvåa från slutet. Övriga orkar jag inte rangordna.

[åka]

Då Timescape kom så stod den ut (och gör det väl fortfarande) som en av de få böcker där forskande är skildrat trovärdigt (en annan tyckte jag var The Gods Themsleves). Så i någon betydelse av bra skulle jag sätta Benfords bok ganska högt.

Ah. Ja, det är väl det den är känd för, när jag tänker efter. Ja, jo, på det sättet var den ju bra -- fast varken mer eller mindre så än någon annan av Benfords böcker jag läst. Eller för den delen Stan Robinson, som gjort saken lika bra och mer intressant senare.

Men är man först så är man, och det ska väl Benford ha cred för.

[J-h:n]

Hm, jag skulle behöva läsa om The Einstein Intersection för att se om den håller; den gjorde i alla fall mycket starkt intryck på mig när jag var i tonåren. The Claw of the Conciliator känns ju som en lite märklig bok att prisbelöna eftersom den är del 2 av 4 i vad som egentligen är en enda lång roman - ungefär som om man hade gett pris åt The Two Towers - men den romanen, The Book of the New Sun, är nog det sf-verk jag håller högst av alla.

Sämst? Många av böckerna har jag inte läst eftersom författarna inte intresserar mig särskilt, fast Enders Game gjorde mig verkligen mest bara illa berörd. Svårt att begripa hur den kan vara så populär.

[Sheriffen]

J-h:n: "The Claw of the Conciliator känns ju som en lite märklig bok att prisbelöna eftersom den är del 2 av 4 i vad som egentligen är en enda lång roman - ungefär som om man hade gett pris åt The Two Towers - men den romanen, The Book of the New Sun, är nog det sf-verk jag håller högst av alla."


Fast det där görs ju även i ofantligt mycket större sammanhang. "The Return of the King" fick en Oscar som bästa film, medan de båda första Ringen-filmerna visserligen nominerades men blev utan pris (annat än för tekniska kvaliteter). Nu borde jag flytta över till filmdelen av forumet - :-) - men nämner ändå att förklaringen där förstås är att man i princip måste belöna gigantiska megafilmer som drar in pengar till industrin att göra massa andra filmer för. Typ "Titanic", Ringen-filmerna och annat outhärdligt bjäfs.


"Sämst? Många av böckerna har jag inte läst eftersom författarna inte intresserar mig särskilt, fast Enders Game gjorde mig verkligen mest bara illa berörd. Svårt att begripa hur den kan vara så populär."

Fast vad gjorde dig illa berörd? Jag vill nog tro att det är meningen att man ska bli illa berörd av handlingen, i synnerhet när det visar sig - SPOILERVARNING! - att Ender sig själv ovetandes har utplånat miljoner tänkande varelser i tron att han bara spelar ytterligare ett krigsspel.

Fast om du blev illa berörd för att du tyckte att den var dålig är det ju en annan sak.

Kör hårt,
Sheriffen

[J-h:n]

Fast vad gjorde dig illa berörd? Jag vill nog tro att det är meningen att man ska bli illa berörd av handlingen, i synnerhet när det visar sig - SPOILERVARNING! - att Ender sig själv ovetandes har utplånat miljoner tänkande varelser i tron att han bara spelar ytterligare ett krigsspel.

Jo, jag uttryckte mig slarvigt, fast det beror mest på att jag minns boken för dåligt för att riktigt kunna sätta fingret på vad jag ogillade. Jag minns mest känslan av att ha blivit manipulerad av författaren på ett okänsligt och obehagligt vis, att hela boken så tydligt var skriven för att *lära mig en läxa*. Det hade kunnat funka i händerna på en riktigt bra författare, men nu blev det på tok för mycket konstruktion och för litet gestaltning.

[jophan]

Nu är det väl risk för att vi pratar förbi varandra, för Card har väl reviderat den här fem gånger och vi har bergis läst olika upplagor, men jag irriterade mig på det osubtila och ohöljda övermänniskoidealet som Ender stod för. Samt att de psykologiska porträtten av honom och hans syskon var patetiskt osannolika.

[Sheriffen]

J-h:n: "Jo, jag uttryckte mig slarvigt, fast det beror mest på att jag minns boken för dåligt för att riktigt kunna sätta fingret på vad jag ogillade. Jag minns mest känslan av att ha blivit manipulerad av författaren på ett okänsligt och obehagligt vis, att hela boken så tydligt var skriven för att *lära mig en läxa*. Det hade kunnat funka i händerna på en riktigt bra författare, men nu blev det på tok för mycket konstruktion och för litet gestaltning."


Ja, ur den här synvinkeln känns den som en ungdomsroman av Heinlein eller något, där jag kan irritera mig - ännu mer! - på den klämkäckt hurtiga moral som genomsyrar såväl huvudpersoner som handling.

Även jag läste "Ender's Game" för mycket länge sedan och jag har just sett att Jophan påpekar att det finns fem olika versioner. Min gissning är att jag faktiskt läste den första och även om jag - i likhet med Jophan - störs grovt av sådana här övermänniskoideal kan jag ibland ha visst överseende med dem om berättelsen liksom griper mig. Och det gjorde den här, minns jag, och jag blev hisnande illa berörd när det visade sig vad Ender sig själv ovetandes gjort i slutet.

Men visst är det här ett slags formelroman; den är så att säga uppbyggd för att leda fram till det där slutet och Ender är i minsta detalj klippt och skuren för att passa in i det syfte författaren givit honom, och därmed rätt osannolik som person.

Men ändå...

Jag drar mig till minnes att Ylva hade en helt annan åsikt än jag om Sharon Webbs böcker om Renaissance, den där skolan där de som i en framtid väljer bort odödlighet till förmån för att bli konstnärer och vetenskapsmän utbildas. Jag greps mycket av den storslagna tanken i allt detta och följde huvudpersonen, vad han nu hette, med intresse och inlevelse. Samtidigt fanns förstås också här något manipulerande och, om än inte lika starkt, något av övermänniskoideal - den som offrar odödligheten för konsten och allt det där.

Å andra sidan, väl beskriven - Webb var mycket bättre än Card, tycker jag - är sådan lidelse gripande. Anser jag. Jag tyckte att Webb lyckades bra.

Kör hårt,
Sheriffen

[Johan]

Jag vill gärna säga The Gods Themselves som minst välförtjänt, bara för att det är Asimov. Men jag har inte läst den och lär förmodligen aldrig läsa den heller, så det kan jag inte gärna göra. Annars håller jag med om att det är lite olyckligt att belöna böcker som The Claw of the Conciliator när de inte ens är fristående verk som klarar av att stå på egna ben. Antingen får man belöna dem i sin helhet eller helt enkelt inse att allt som är bra kanske inte behöver få ett pris, tycker jag. Jag uppskattar verkligen Neil Gaiman som författare, men nu för tiden känns det som att han vinner priser minst lika mycket för att han är Neil Gaiman som för att han skriver bra.