margl skrev: Jag har på detta forum tidigare omnämnt E. Phillips Oppenheim, den självutnämnde "prince of storytellers", som framställde en lång rad romaner där välklädda herrar deltar i internationella intriger vid kasinoborden i Monte Carlo eller matsalsborden på Savoy i London
Nu har jag just läst Oppenheims självbiografi
The Pool of Memory, ursprungligen publicerad 1941 och dedicerad till hans hustru Elsie. Den är som helhet välskriven, intelligent om också inte direkt djupsinnig, kanske stundom något tröttande i sina uppräkningar av bekantskaper men upplivad av sin beskrivningsförmåga, mitt enda verkliga klagomål är att Oppenheim inte diskuterar sina verk så mycket som jag önskat. Skildringen börjar med att han lämnar universitetsstudierna i förtid för att hjälpa sin far i dennes affärsverksamhet och slutar med att han återvänder till London via Lissabon under andra världskriget. Av särskilt intresse är nog hans upplevelser av första världskriget; först förvirring blandad med barnslig förtjusning, trots allt så hade han ju varnat för den tyska militarismen i sex-sju romaner, sedan besvikelse när han inte kunde få någon aktiv tjänst i samband med krigshandlingarna och när folk uttryckte misstankar rörande hans tyskklingande efternamn(på grund av det la han sig till med vanan att bära med sig sin eget, sin fars och farfars födelsebevis), sedan osäkerhet under en kort tid som värvningstalare följt av äckel och leda som massproducent av propaganda, slutligen fick han uppdraget att agera som ett slags pressagent som med utgångspunkt från ett halvt sönderskjutet franskt slott skulle försöka kompromissa mellan journalisternas begär att se fronten och högkvartrets order att hålla dem borta därifrån. I kontrast mot dessa deprimerande år står hans sköna liv på Rivieran som han tycks känna utan och innan, där han i det vackra vädret, njutande utsökta nöjen, gående på charmanta tillställningar lärt känna många trevliga medmänniskor, bland annat författarna Somerset Maugham, P G Wodehouse, Valentine Williams, baronessan Orczy och Sax Rohmer. Om den sistnämnde ger han upplysningen; "He always with fresh roulette systems, or rather modifications of one he declared that he had really brought home from China, which was the work of an old magician and in which he seemed to have an almost childish faith". Man får känslan av att Oppenheim levt för två ting, sin älskade bit av Medelhavet där vid den solbelysta kusten runt Monte Carlo och Cannes, och för att få umgås med tilltalande och underhållande personer - möjligtvis för ett tredje också - att få spela golf. Trots de roliga anekdoterna och färgrikedomen från Rivieran smyger sig vemodet och melankolin in gång på gång; "There is a certain sadness peculiar to itself in all this delving in memory. I passed Les Arcades only a few months ago. Every blind was drawn, the mimosa and rhododendrons had shed their blossoms, nothing seemed to remain of the glamour of the place but the changeless fascination of the distant Estérels - mauve and blue, rugged and dramatic, their sharply pencilled outline eternally beautiful. They remain while we and the others pass on..."