Äldre thrillers

[Bbeccarii]

Vad sägs om Dr Jules de Grandin, "den ockulte Hercule Poirot", skapad av Seabury Quinn, "the last gentleman of the Weird Tales school". Främst noveller, publicerade i Weird Tales på tjugo- och trettitalet, senare återpublicerade i antologier.

Den världsberömde franske detektiven Jules de Grandin tog sig an allt från korrumperade korsriddarspöken till skurkar som lurar godtrogna tyska invandrare. Med stort (mycket stort) självförtroende och närmast parodiska franska utbrott (Vid en röd råttas död! Vid djävulens mustasch! För en död råttas kärlek!) räddar han den lilla amerikanska staden Harrisonville från allsköns mer eller mindre övernaturliga hot.

Jag tyckte det var riktigt trivsamt att läsa de berättelserna. Huruvida de var rasistiska eller inte skulle jag behöva gå tillbaks och läsa om dem för att avgöra. Det kan tänkas att eventuella excesser på det området har redigerats bort i den utgåva jag läst.

hälsingar/BB

[margl]

Vad sägs om Dr Jules de Grandin, "den ockulte Hercule Poirot", skapad av Seabury Quinn, "the last gentleman of the Weird Tales school".

Jag har läst ett Grandin-äventyr, "The Chapel of Mystic Horror", men tyvärr kan jag inte påstå att jag fick några starka intryck av den. Man skulle också kunna peka på William Hope Hodgsons något äldre Carnacki "the ghost-finder", som framträdde i flera stämningsmättade noveller - där spökerierna ibland visar sig vara bluff som avslöjas av den gode Carnacki i bästa Sherlock Holmes-stil. Men poängen här är att vi ska tala om thrillers och dylikt utan rena inslag av fantastik och övernaturligheter (fast Rohmer ligger i gränslandet), pulpförfattare-tråden vore det rätta stället att diskutera Quinn och jag vill minnas att vi omnämnt honom tidigare på denna.

[margl]

Är det någon här som vet om Pierre Souvestres och Marcel Allains actionspäckade berättelser om den förfärande mästerförbrytaren Fantomas existerar i svensk översättning?

Nu har jag i alla fall köpt in ett exemplar av den första Fantomas-romanen (som rätt och slätt heter Fantomas) och har tagit mig halvvägs igenom den. Inledningen i denna har blivit det mest kända i hela romanserien:

"Fantomas."
"What did you say?"
"I said: Fantomas."
"And what does that mean?"
"Nothing....Everything."
"But what is it?"
"Nobody....And yet, yes, it is somebody!"
"And what does this somebody do?"
"Spreads terror!"

Fast jag tycker faktiskt inte att den är så melodramatiskt utflippad och hejdlöst rafflande som detta ger intryck av (en stadig kost av pulpförfattare har väl härdat mig). Författarna kastar sig inte in i besinnigslös action från första sidan utan tar tid på sig att förbereda scenen, personerna och den kusliga atmosfären kring Fantomas. En rad uppseendeväckande förbrytelser binds samman av den beslutsamme inspektör Juve till ett mönster av brott begångna av denne anonyme mästerskurk. Det finns vissa likheter mellan Fantomas och Fu Manchu, bägge är på en och samma gång negativa övermänniskor och ett spöklikt hot. Fast medan man kan sätta fingret på Fu Manchu och säga att han är den gula faran, så kan man inte göra detta med Fantomas och medan Fu Manchu har samma oföränderliga ansikte så tycks Fantomas bära masker och identiteter i lager på varandra. Det var väl just detta inslag av surrealistisk obegriplighet som, tillsammans med de grälla effekterna, gjorde ett så stort intryck på samtiden och inhyste hyllningar från bland andra Guillaume Apollinaire. På romanens omslagsillustration höjer sig Fantomas som en titan över Paris, iförd aftonkläder och mask, hållande en blodfläckad dolk i ena handen.

[margl]

Jag har på detta forum tidigare omnämnt E. Phillips Oppenheim, den självutnämnde "prince of storytellers", som framställde en lång rad romaner där välklädda herrar deltar i internationella intriger vid kasinoborden i Monte Carlo eller matsalsborden på Savoy i London

Nu har jag just läst Oppenheims självbiografi The Pool of Memory, ursprungligen publicerad 1941 och dedicerad till hans hustru Elsie. Den är som helhet välskriven, intelligent om också inte direkt djupsinnig, kanske stundom något tröttande i sina uppräkningar av bekantskaper men upplivad av sin beskrivningsförmåga, mitt enda verkliga klagomål är att Oppenheim inte diskuterar sina verk så mycket som jag önskat. Skildringen börjar med att han lämnar universitetsstudierna i förtid för att hjälpa sin far i dennes affärsverksamhet och slutar med att han återvänder till London via Lissabon under andra världskriget. Av särskilt intresse är nog hans upplevelser av första världskriget; först förvirring blandad med barnslig förtjusning, trots allt så hade han ju varnat för den tyska militarismen i sex-sju romaner, sedan besvikelse när han inte kunde få någon aktiv tjänst i samband med krigshandlingarna och när folk uttryckte misstankar rörande hans tyskklingande efternamn(på grund av det la han sig till med vanan att bära med sig sin eget, sin fars och farfars födelsebevis), sedan osäkerhet under en kort tid som värvningstalare följt av äckel och leda som massproducent av propaganda, slutligen fick han uppdraget att agera som ett slags pressagent som med utgångspunkt från ett halvt sönderskjutet franskt slott skulle försöka kompromissa mellan journalisternas begär att se fronten och högkvartrets order att hålla dem borta därifrån. I kontrast mot dessa deprimerande år står hans sköna liv på Rivieran som han tycks känna utan och innan, där han i det vackra vädret, njutande utsökta nöjen, gående på charmanta tillställningar lärt känna många trevliga medmänniskor, bland annat författarna Somerset Maugham, P G Wodehouse, Valentine Williams, baronessan Orczy och Sax Rohmer. Om den sistnämnde ger han upplysningen; "He always with fresh roulette systems, or rather modifications of one he declared that he had really brought home from China, which was the work of an old magician and in which he seemed to have an almost childish faith". Man får känslan av att Oppenheim levt för två ting, sin älskade bit av Medelhavet där vid den solbelysta kusten runt Monte Carlo och Cannes, och för att få umgås med tilltalande och underhållande personer - möjligtvis för ett tredje också - att få spela golf. Trots de roliga anekdoterna och färgrikedomen från Rivieran smyger sig vemodet och melankolin in gång på gång; "There is a certain sadness peculiar to itself in all this delving in memory. I passed Les Arcades only a few months ago. Every blind was drawn, the mimosa and rhododendrons had shed their blossoms, nothing seemed to remain of the glamour of the place but the changeless fascination of the distant Estérels - mauve and blue, rugged and dramatic, their sharply pencilled outline eternally beautiful. They remain while we and the others pass on..."

[margl]

Jag tänkte att jag kunde för de intresserades räkning, i den mån det finns några, lägga in länkar till verk, av några av de på denna tråd diskuterade författarna (närmare bestämt Oppenheim, Wallace, Sapper och Rohmer), som finns på project gutenberg;

http://www.gutenberg.org/browse/authors/o#a594

http://www.gutenberg.org/browse/authors/w#a999

http://www.gutenberg.org/browse/authors/m#a26827

http://www.gutenberg.org/browse/authors/r#a110

[margl]

Gällande "äldre thrillers" eller äventyrsstories, gärna åt det anglofila håll du antytt, kommer jag att tänka på John Buchans "The Thirty-Nine Steps". Friska jakter över Skottlands hedar, ingen kvinna så långt ögat når, tyska illegalister och en trappa ner till havet: de trettionio stegen...

Idag har jag inhandlat (för tio kronor) och läst hela (cirka 140 sidor) De Trettionio Stegen. Förvånansvärt bra, av nån anledning hade jag inte förväntat mig det, med ganska god stil, lite välplacerad humor och rafflande handling. Dock är hjältens ständiga referenser tillbaka till hans liv i Afrika ganska störande - dom hade kunnat få utrymme i en helt egen roman. Buchan har säkert tagit med det för att ha lite upplivande exotism, men det är istället bara onödigt distraherande. Upplägget och vissa delar av handlingen får mig att tänka på De tre från Haparanda, men Jolos roman är på flera sätt överlägsen Buchans.

[margl]

Man läser för stämningen - denna berättelse utspelas i ett dystert och dimhöljt London, där dacoit-strypare tycks lura bakom varje hörn, där stanken stiger upp från smutsiga opiumnästen vid Themsen och mörka hålor döljer ännu mörkare hemligheter. Hela berättelsen rör sig framåt med overkligheten hos en feberdröm, tempot är uppskruvat i falsett och likaledes är huvudpersonerna neurotiskt uppskruvade, förståeligt nog för så fort de avvärjt ett lönnmordsförsök så väntar ett annat i nästa andetag.

Till den overkliga intensiteten hos Rohmers Si Fan-Mysterierna bidrar inte bara paranoian, melodramat och tempot. En icke oväsentlig del ligger i det fantomaktiga i detta hot - det må talas om gula horder, men man inte får se dem - det som visas upp av hotet från Östern är hur Fu Manchu och hans agenter dyker upp och försvinner som spöken. Fu Manchu är inte bara demoniskt ondskefull, liksom en demon tycks han även vara odödlig och i besittning av övernaturliga krafter med vars hjälp han ständigt glider ur sina motståndares grepp. Ofta suddas gränsen mellan dröm och verklighet, mellan hallucination och vardag, ut och huvudpersonerna kan inte lita helt på sina sinnens vittnesbörd. Det ligger nära till hands att hävda att deras fiender egentligen är inget annat än hjärnspöken både i deras och författarens föreställningsvärld.

[margl]

Den ofta klyvna och ibland osäkra attityden till österlandet hos Rohmer stegras i sådan grad i Den Stora Dimman(engelsk titel, The Trail of Fu Manchu) från 1934 att doktor Petrie när han av omständigheterna tvingas hjälpa Fu Manchu åtminstone för ett ögonblick börjar undra om han står på rätt sida;

"Petrie fann att han tvivlade på sina egna ideal, och frågasatte de sanninar han visste vara de rätta. Visst var världen snedvriden. Kanske var det möjligt att denne häpnadsväckande man - ty ingen kunde förneka att han var ett enastående geni - hade en plan som kunde förändra världen till det bättre
Hur skulle man kunna veta?
Själv var han absolut ingenting i jämförelse med den kinesiske doktorn. Kanske människosläktets återlösning, åstadkommandet av jämnvikt, endast kunde ske genom ett obevekligt, stålhårt intellekt, sådant som doktor Fu Manchus. Kanske var han en dåre som försökte strida mot Si-Fan... Kanske hade Si-Fan rätt, och den västerländska världen fel?"

[Svensson]

... De Trettionio Stegen. Förvånansvärt bra, av nån anledning hade jag inte förväntat mig det, med ganska god stil, lite välplacerad humor och rafflande handling. Dock är hjältens ständiga referenser tillbaka till hans liv i Afrika ganska störande - dom hade kunnat få utrymme i en helt egen roman. Buchan har säkert tagit med det för att ha lite upplivande exotism, men det är istället bara onödigt distraherande.

Kanske hade Buchan med dessa hänvisningar för att locka folk att köpa hans afrikanska roman, "Afrikas sista drottning", där väl Richard Hannays ovan antydda äventyr verkligen utspelar sig.

(Dessa afrikahintar är förresten bortredigerade i den svenska utgåva jag har av "De 39 stegen", Röda Seriens ungdomsböcker från 70-talet.)

[margl]

... De Trettionio Stegen. Förvånansvärt bra, av nån anledning hade jag inte förväntat mig det, med ganska god stil, lite välplacerad humor och rafflande handling. Dock är hjältens ständiga referenser tillbaka till hans liv i Afrika ganska störande - dom hade kunnat få utrymme i en helt egen roman. Buchan har säkert tagit med det för att ha lite upplivande exotism, men det är istället bara onödigt distraherande.

Kanske hade Buchan med dessa hänvisningar för att locka folk att köpa hans afrikanska roman, "Afrikas sista drottning", där väl Richard Hannays ovan antydda äventyr verkligen utspelar sig.

Ja då blir den faktorn mer begriplig. Har du läst afrikaäventyren i fråga? Är de lika bra som de De Trettionio Stegen?

[Svensson]

På din fråga kan jag svara nej. Har för mig jag har boken stående i mitt gamla rum i fadershuset, kanske ska jag ta med mig den hit efter min hemresa i juni.

Finner jag boken så är det väl inte helt omöjligt att jag skänker den till en viss margl, kanske kan vi byta.

[margl]

Finner jag boken så är det väl inte helt omöjligt att jag skänker den till en viss margl, kanske kan vi byta.

Kanske det. ;-)

[john-henri]

Buchan var som herrarna redan konstaterat inte alls oäven som thrillerförfattare. Han tillhör de rätt få jag faktiskt har sparat några böcker av (femton års deckarrecenserande avsätter dystra spår i bokhyllorna, och medan jag samlar på sf vägrar jag att samla på andra än sådana kriminalromaner som jag åtminstone vagt kan tänka mig att någon gång läsa om; följaktligen hålls deckarbiblioteket till ungefär 35 hyllmeter och tillåts inte bli störra), och det är i mitt fall ett rätt gott tecken. Fast i ärlighetens namn tycker jag nog egentligen att få kriminalromaner skrivna före Hammett och Dorothy Sayers är värda att läsa om. Och jo, det inkluderar faktiskt till och med flertalet av Conan Doyles historier om Sherlock Holmes.

John-Henri

[pinkunicorn]

'Han tillhör de rätt få jag faktiskt har sparat några böcker av (femton års deckarrecenserande avsätter dystra spår i bokhyllorna, och medan jag samlar på sf vägrar jag att samla på andra än sådana kriminalromaner som jag åtminstone vagt kan tänka mig att någon gång läsa om; följaktligen hålls deckarbiblioteket till ungefär 35 hyllmeter och tillåts inte bli störra), och det är i mitt fall ett rätt gott tecken.

Vågar man ens undra hur många hyllmeter sf-samlingen upptar?

[john-henri]

Inemot 150, skulle jag tro. Exklusive sf-tidskrifterna, de jag har sparat, som förmodligen är nånstans runt 15–20 meter till (Magazine of Fantasy & Science Fiction räcker till dryga sex meter, till exempel). Vagheten ursäktas med att en hel del rensats ut och ligger i lådor på vinden. Där det också bör finnas några meter skräcklitteratur, bortplockad sedan jag tröttnade så gott som fullständigt på den, liksom fantasyn. Men eftersom det här är kulturkvarten tillägger jag gärna att här finns rätt mycket allmän skönlitteratur också. Och lyrik. Och ett rum med facklitteratur. Varmed jag på inget sätt vill skryta med att vara någon stor boksamlare. Jag har känt åtskilliga som slår mig med tiotusentals böcker.

John-Henri