Film, del 3

[margl]

En till regissör som jag blivit intresserad av och vill höra om filmexpertisen har något givande att säga om - Nicholas Ray, mest känd för Ung Rebell(Rebel without a Cause) med James Dean.

[john-henri]

Ray var alldeles avgjort en intressant regissör; flera av hans filmer höjer sig betydligt över flertalet från samma tid. Debutfilmen They Live by Night (1947, men beroende på den röra som uppstod när Howard Hughes tog över RKO släpptes den inte förrän två år senare) är en atmosfärtät noirfilm som dessutom går i bräschen för den undergrupp där ett ödesbestämt par ger sig ut på ändlös flykt; en poäng är att Ray skildrar sina outsiders med betydande sympati, något som på den tiden gick stick i stäv med den dominerande moralismen. Robert Altman gjorde en remake , Thieves Like Us.
Rebel Without a Cause nämner du. Några andra högst definitivt sevärda filmer:
1950 kom In a Lonely Place, med Humphrey Bogart i en av sina intressantaste och mest komplexa roller, som en cynisk, mordmisstänkt manusförfattare i Hollywood.
1954 regisserade Ray Johnny Guitar, förmodligen den enda klassiska westernfilm där huvudkonflikten står mellan två jämbördigt starka kvinnor.
1956 kom Bigger Than Life med James Mason i huvudrollen som en lärare som blir beroende av kortison; den här filmen kan man faktiskt se som den kanske första systemkritiska filmen om 1950-talets konformistiska förortsliv och kärnfamiljsdyrkan, ett slags föregångare till Revolutionary Road. Intressant nog också med manus av James Mason. på sin tid sågad av den amerikanska kritiken och publiken men hyllad i framför allt Frankrike.
Men över huvud taget har Rays filmer en personlig touch. Karaktäristiskt är att han visar sympati för de gestalter som är utanför, som bryter mot konventioner eller som är laglösa (som i hans The True Story of Jesse James, 1957). I konfliktfilmer, som t ex hans kommersiella andra världskrigsepos Bitter Victory (1957) med Richard Burton och Kurd Jürgens, vinnlägger han sig om att göra de båda kontrahenterna jämbördiga.
Dessutom var hans regi stilsäker och hans färgfilmer under 1950-talet hyllade för sin bildskönhet och intressanta färgsättning. Förvisso är inte alla Rays filmer bra, men ingen av de av dem jag sett har åtminstone varit mindre än sevärd och/eller mycket professionell; många tillhör de filmer man minns.
Rays sista film, oavslutad vid hans död, var dokumentären Lightning Over Water (1980), ett sällsamt dokument om hans egen död i cancer, gjord i samarbete med, fullbordad och klippt av Rays vän och beundrare Wim Wenders.

John-Henri

[centerwall]

Och vad tror forumets cineaster om detta:

http://1000ord.blogspot.com/2010/03/var ... onsin.html

[Sheriffen]

Och vad tror forumets cineaster om detta:

http://1000ord.blogspot.com/2010/03/var ... onsin.html

När det gäller just den sortens filmer som används som exempel, skulle den här uppfinningen möjligen kunna göra dem intressanta. Ur någon synvinkel. Äntligen.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Som notering: jag ber att få instämma i det John-Henri skriver om Nicholas Ray och har för stunden faktiskt inte så mycket att tillägga.

Möjligen med undantag av att Rebel Without a Cause, inte oväntat, visar på en förståelse för vilesgångna unga ligister som utan tvivel saknades i merparten av dem av dåtidens filmer som porträtterade dem. Fast det visste väl du, Martin, redan, för jag förmodar att du har sett den.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Fast det visste väl du, Martin, redan, för jag förmodar att du har sett den.

Ja, det visste jag...fast...*host,host*...ähm...jag har inte...så att säga rent tekniskt...sett den än...men jag har sett klipp ur den i en dokumentär om James Dean!

[john-henri]

Apropå talet om remakes tidigare noterar jag att det nu kommer synbarligen väl underbyggda rykten om att Hollywoodversionen av Stieg Larssons romaner ska regisseras av David Fincher. I så fall finns det ju faktiskt en rätt god chans för att filmen eller filmerna kommer att sälla sig till den lilla gruppen applådervärda nyinspelningar. Hur som helst lite kul; tydligen är någon beredd att satsa stora pengar på det här (nåja, Sony har väl rätt gott om dem), och också ryktet om att Carey Mulligan är tänkt att spela Lisbeth Salander antyder ju att någon faktiskt har tänkt till på allvar. Applådervärt bara det.

John-Henri

[margl]

Ännu en regissör vars verk jag skulle vilja bli närmare bekant med, Ewald André Dupont, mest ihågkommen för sina stumfilmer och sitt pionjärarbete med den tidiga ljudfilmen. Har någon några erfarenheter av hans filmer?

[Sheriffen]

Dennis Hopper är död, 74 år gammal, efter en hård kamp mot cancer.

Dennis Hopper var skådespelare, regissör och manusförfattare, och dessutom målare, fotograf och skulptör. Mest känd är han för filmen Easy Rider, men han var verksam ända från 1955 i Rebel Without a Cause och gjorde även filmer som Rumble Fish, Blue Velvet, Apocalypse Now och Den amerikanske vännen.

Det vore inte sanningsenligt att hävda att Dennis Hopper var någon av de riktigt stora filmskådespelarna, men han var mångsidigt begåvad och dessutom privat känd som en hårding - vilket även ledde till att han fick rykte om sig att vara svår att samarbeta med.

Som en liten anekdot kan nämnas att efter hans besök på nattklubben Sturecompagniet i Stockholm, döptes rummet för VIP-gäster till "The Dennis Hopper Room".

Kör hårt,
Sheriffen

[centerwall]

Ibland är recensioner betydligt intressantare än filmen. Som DN:s välformulerade recension av Kommissarie Späck:

http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/kommissarie-spack-1.1116350

Det är frestande att ge ”Späck” ett högre betyg eftersom den satsar på brutala garv och undviker den juldagspremiärsmysiga familje­feeling som sänker så många svenska komedier.

[margl]

Nu har jag äntligen fått se Josef von Sternbergs Shanghai Express och fast jag fann en hel del njutbart måste jag också säga att jag blev lite besviken. Jag tror att jag hade blivit mycket mer imponerad av denna film om jag inte redan hade sett Sternbergs The Scarlet Empress och Capras The Bitter Tea of General Yen (som kom året efter Shanghai Express och således kanske är delvis inspirerad av denna). Shanghai Express har exotism och melodrama nog för de flesta, men The Scarlet Empress är mer storslagen i sin dekadenta extravagans och The Bitter Tea of General Yen är läckrare i sin utformning och mer intressant i sitt tankeinnehåll. Dock är det ingalunda en dålig film, Sternberg briljerar i det skuggfyllda bildspelet, Marlene Dietrich är överjordiskt sensuell och vid sidan av henne vill jag också ge fullt erkännande åt hennes två manliga motparter, Warner Oland som den sävligt ondskefulle general Chang och Clive Brook som en styvnackat brittisk kapten. Av någon anledning finner jag mig särskilt minnas den lilla episoden då Brooks rollfigur med en föraktfull gest kastar sitt pass framför sin tillfångatagare general Chang, som svarar med att lika föraktfullt blåsa ut ett moln av cigarettrök i ansiktet på den andre.

[margl]

En filmmakare jag upptäckt på sistone, eller snarare återupptäckt eftersom jag gillade hans animerade version av Sinbad Sjöfararens äventyr som barn, är Karel Zeman och de av hans verk som jag nu närmare bekantat mig med är filmerna Baron Münchhausen och Det fantastiska äventyret. I Zemans blandteknik av animation och vanliga skådespelare rör sig berättelsens figurer omkring i scenerier som är föga mer än papperskulisser, i de två nämnda filmerna består dessa av uppförstoringar av Doré-bilder och illustrationer från Jules Verne-romaner, vilket skapar en känsla av surrealistisk overklighet, något som underlättas av att berättelserna knappast är av det jordnära slaget, och dessutom åtföljs det fantastiska av ett icke obetydligt mått av humor. Inledningen i Baron Münchhausen där den moderna kosmonauten anländer i full rymddräkt på månen och hälsas välkommen av baronen, Cyrano de Bergerac och de tre personer som Verne skickade ut i rymden i kanonklubbens projektil, är underbar. Det fantastiska äventyret, som huvudsakligen är baserad på Vernes roman Det yttersta vapnet, ger ett säreget bildspel av victoriansk framstegsoptimism, uppfinnarmani, maskinfetishism och den på en och samma gång härliga och hotfulla teknologin.

[Sheriffen]

Den franske filmregissören Claude Chabrol har avlidit i en ålder av 80 år.

Claude Chabrol var en av de ledande gestalterna i nouvelle vague och generationskamrat med bland andra Francois Truffaut, Eric Rohmer och Jean-Luc Godard.

Jag skriver inte någon utförlig dödsruna, eftersom det är väldigt lätt att hitta fullödig information om Claude Chabrol på nätet.

Jag beklagar dock djupt.

Ytterligare en filmgigant som gått ur tiden.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Och när vi nu pratar om dysterheter dog Clive Donner den 6 september, 84 år gammal. Förvisso inte någon av de största filmregissörerna, men med flera intressanta verk framför allt tidigt i karriären: The Caretaker, Nothing But the Best, och hans väl mest kända film, den inte oävna komedin What's New, Pussycat?

Under senare år ägnade han sig mest åt den lite bisarra verksamheten att göra TV-remakes av äldre filmer, och åstadkom habila varianter på bland annat The Thief of Baghdad, Oliver Twist, The Scarlet Pimpernel och A Christmas Carol.

John-Henri

[Sheriffen]

Arthur Penn, film- och teaterregissör, mest känd för filmerna Bonnie and Clyde och Little Big Man, har avlidit i en ålder av 88 år. I ärlighetens namn inte någon av de riktigt stora regissörerna, men en mycket kapabel filmhantverkare som i sina bästa stunder - de båda nämnda - tillverkade minor classics.

I övrigt skriver jag inte heller nu någon lång dödsruna, för nätet myllrar ju av information för den intresserade.

Sorgligt bud, som de båda tidigare i tråden, men man kan i alla fall glädja sig åt att Arthur Penn fick ett ovanligt långt liv.

Och se framförallt Bonnie and Clyde!

Kör hårt,
Sheriffen