I mörkrets hjärta

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

I mörkrets hjärta

Inläggav Sheriffen » sön 08 jan 2017, 14:41

Det finns två väldigt stora problem med Joseph Conrads superklassiker, kortromanen Heart of Darkness.

Det ena problemet är anakronistiskt. År 1902, när Heart of Darkness först utkom, var det fullt naturligt att betrakta svarta människor som djur, och därför höjde sannolikt ytterst få på minsta ögonbryn när Joseph Conrad slentrianmässigt genom hela boken kallar dem för "creature" och "it", som den naturligaste sak i världen. För Joseph Conrad, helyllerasist, hörde svarta människor alldeles uppenbart till apsläktet. På en läsare av i dag vänder det sig i magen - med några beklämmande undantag, får man förmoda.

Det andra problemet är litterärt. Joseph Conrad - egentligen Józef Teodor Konrad Korzeniowski - föddes som polack i Ukraina och kom vid 21 års ålder att arbeta som sjöman i brittiska imperiets handelsflotta. Det var först då han började lära sig engelska och det är förstås fullständigt förbluffande att han på detta andra språk som han lärde sig i vuxen ålder, bland som man kan förmoda grovmunnade sjöbussar, blev en av alla tiders främsta författare. Men nästan lika förbluffande är det att hans redaktör inte gjorde någonting åt alla de grammatiska fel som genomsyrar Heart of Darkness. Visst, det är jättecharmigt med en polack som skriver med polsk brytning, för att citera Kurt Vonnegut, men det är mindre charmigt när den polska brytningen tar sig uttryck i fullständigt banala språkfel som varje ansvarskännande redaktör omedelbart bör rätta. Ska det till exempel stå "vigorously" bör det stå så och inte "vigorous", för att exemplifiera med ett ofta återkommande typfel hos Conrad. Och råkar det vara så att en polack som lärt sig så imponerande engelska i vuxen ålder helt förståeligt råkar använda vissa ord fullständigt felaktigt, för att han helt missförstått vad de betyder, kan man som redaktör peta dit rätt ord i stället. Detta senare språkfel är sällsyntare och jag trodde varje gång att det ord Conrad valt kanske antingen på hans tid eller även i vår hade eller har någon betydelse förutom dem jag kände till, vilket jag noggrant kontrollerade i flera pålitliga källor. Men så var aldrig fallet. Conrad hade helt enkelt fel. Och någon som kan engelska förstår vad han menade, men nog hade texten blivit elegantare om hans klåpare till redaktör klämt dit det rätta ordet i stället.

Det finns ett tredje, mindre, även det litterärt, problem med Heart of Darkness.

Paradoxalt nog är det även en sida av det problemet som gör Heart of Darkness till en vidunderligt imponerande roman.

Joseph Conrad var sitt stundtals något bristfälliga språkbruk till trots en enastående skicklig stilist ur en mycket påtaglig synvinkel; han förmådde med enormt suggestiv kraft beskriva landskap genomsyrade av bultande stämningar. Ibland. För stundtals urartar det hela till pinsam purpurprosa, medan det då han lyckas är så suggestivt att det är närmast hypnotiserande. Man ser inte bara landskapet inom sig, i skrämmande detalj; Conrad frammanar även de stämningar han genomsyrar det med i läsarens inre. I just sådana stycken är Conrad något av en proto-modernist, som laborerar med medvetandet och den yttre verkligheten och sammanfogar dem i en extremt effektiv blandning, och låter dem belysa varandra.

Och detta är långt ifrån oväsentligt, för den ytliga ramintrigen i Heart of Darkness - några människor färdas uppför en flod i Afrika i en hjulångare - är väldigt enkel, medan romanen på ett psykologiskt plan tvärtom är effektivt och stundtals medvetet ogripbart både invecklad och insiktsfull. Den närmast mytiska gestalten Kurtz, som väntar i slutet av resan längs floden, är bara kroken på vilken avgrunden hängs upp, för det är just avgrunden - makalöst väl suggererad genom Conrads beskrivningar av den urskogsdjungel som omger flodfararna och som symboliserar det djupt primitiva inom varje människa, de primitiva drifter och lustar och den morbiditet som snabbt bryter igenom civilisationsfernissan bara omständigheterna är de "rätta" - som är berättelsens huvudgestalt och i vilken dess jagberättare Marlow tvingas stirra rakt ned med uppspärrade ögon, bara för att finna att det är han själv som stirrar tillbaka.

Detta huvudtema är så enastående skickligt och så inkännande gestaltat att jag undrar om någon mer hisnande, någon effektivare, gestaltning av det finns någon annanstans i världslitteraturen.

Jag tvivlar.

Joseph Conrad: Heart of Darkness
Ständigt i tryck, i ständigt nya utgåvor

Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
Översättare: Einar Heckscher (vilket borgar för kvalitet!)
Lindelöws bokförlag, 2008
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron