john-henri skrev:Robert A Heinlein, om det är de stora pionjärerna man ska rösta mellan. Och om man inte tar med alternativet Wells, men möjligen spelade han i inte bara ett annat sekel utan också en annan division.
Av de författare som framträdde under 1940-talet, och dit hör dina tre, stod hur som helst Heinlein i särklass.
Fast detta har du ju upprepat likt ett axiomatiskt mantra ända sedan du var tretton år. Kanske vore det dags att, som Bertrand Russell så klokt sa, testa att hitta så många *hållbara* argument man bara kan som strider mot de egna övertygelserna för att se hur pass väl underbyggda övertygelserna egentligen är...?
Jag vet, jag har i decennier gjort ungefär samma anspråk för Orson Welles' räkning vad gäller filmkonst, men tro det eller ej - jag börjar delvis ompröva min inställning, för ju mer man ser och tar del av och lär sig, desto mer utvecklas och vidgas perspektiven. Eller borde göra, i alla fall.
Låt det nu vara sagt att vi som inte förblindades av Heinlein i de lägre tonåren ser att han är en mycket middle of the road-stilist, som får storstryk av Bradbury och i alla fall stryk av Clarke på den fronten vilken dag som helst. Heinlein berättar rakt, enkelt, okomplicerat och lättfatttligt, utan finess och i ungefär samma stilistiska skola som Enid Blyton. Faktiskt. Inget ont om Enid Blyton och inget ont om Heinlein ur den synvinkeln heller - men vad är så imponerande med dem för vuxna människor?
Och sedan den gamla käpphästen som så smånga Heinlein-anhängare kör med, att han förnyade temata och motivkretsar och idéer inom sf-litteraturen. Inte en chans - han kör bara med varianter av sådant som andra tidigare gjort och fuskar ofta, det vill säga i de romaner där han inte skriver science fiction utan metaforiska, historiska romaner ("The Moon is a Harsh Mistress" (som handlar om amerikanernas befrielsekrig mot engelsmännen), till exempel).
I de av hans berättelser som är science fiction lite mer på riktigt, är science fiction-elementen bara i undantagsfall bärande - samma berättelse skulle kunna berättas om man tog bort dem. Så det han i själva verket förnyade var väl att komma på hur man skriver oäkta science fiction, faktiskt.
Detsamma gäller inte Asimov och Clarke, men däremot fast på ett annat sätt Bradbury - som skriver en mycket egenartad och nyskapande form av science fiction som på sitt sätt kan sägas vara falsk den med, eftersom han aldrig tar hänsyn till det första av ordet i genrens namn. Fast det gör ju inget, för han är en vidunderlig ordkatedralbyggare som dessutom stämnings- och idémässigt skriver för vuxna människor.
Bra grej bara det.
Kör hårt,
Sheriffen