Tre stora Science-fiction pionjärer! (män)

[Livgivare]

Vilken tycker du bäst om?

[john-henri]

Robert A Heinlein, om det är de stora pionjärerna man ska rösta mellan. Och om man inte tar med alternativet Wells, men möjligen spelade han i inte bara ett annat sekel utan också en annan division.

Av de författare som framträdde under 1940-talet, och dit hör dina tre, stod hur som helst Heinlein i särklass.

John-Henri

[margl]

Jag har lagt min röst på Asimov, men det beror till viss del på att jag läst mest av honom. Jag har läst en roman och en novell av Bradbury (i alla fall är det så mycket jag kan komma ihåg just nu) och ännu mindre av Clarke.

[Fantastix]

Jag satte också min röst på Asimov för vem kan inte låta bli att gilla en författare som skrivit under pseudonymen Paul French. :D

Asimov har skrivit mera bra böcker än Clarke och Bradbury. Och så råkar jag gilla Lucky Starr böckerna. *rodnar* :oops:

[Livgivare]

Jag var inte ute efter att nämna alla, utan nämna de tre jag för tillfället är mest nyfiken på av som är pionjärer...

[john-henri]

De tre är egentligen inte jämförbara. Asimov är sannolikt den av dem som bidragit mest till den centrala sf-litteraturens metodik, motiv och schabloner, men samtidigt är han med bred marginal den rent litterärt svagaste av dem. Bradbury hade en stark sensibilitet och ett kanske väl svallande poetiskt språk; så länge språket tjänade hans motiv och motiven fortfarande bevarade sin fräschör, under tiden från mitten av fyrtiotalet och femton år framåt, var han en av de litterärt och emotionellt starkaste av de författare som skrev inom sf, även om den stora merparten av hans verk måste räknas som fantasy. Clarke skrev betydligt bättre än Asimov och hade en storslagenhet och känsla för verklighetens förundran i sina texter som fortfarande bär; som sf-författare var han nog den främste av de tre (läs hans noveller, eller romaner som Childhood's End eller The City and the Stars... eller varför inte ännu hellre sådana närframtidsstudier som A Fall of Moondust, även om den tekniskt har akterseglats av nya forskningsrön).

John-Henri

[Ben]

För mig blir valet utan större tvekan Bradbury. Hans novellsamling The October Country fick mig att inse att jag aldrig kunde bli en författare. :wink:

[Sheriffen]

Robert A Heinlein, om det är de stora pionjärerna man ska rösta mellan. Och om man inte tar med alternativet Wells, men möjligen spelade han i inte bara ett annat sekel utan också en annan division.

Av de författare som framträdde under 1940-talet, och dit hör dina tre, stod hur som helst Heinlein i särklass.

Fast detta har du ju upprepat likt ett axiomatiskt mantra ända sedan du var tretton år. Kanske vore det dags att, som Bertrand Russell så klokt sa, testa att hitta så många *hållbara* argument man bara kan som strider mot de egna övertygelserna för att se hur pass väl underbyggda övertygelserna egentligen är...?

Jag vet, jag har i decennier gjort ungefär samma anspråk för Orson Welles' räkning vad gäller filmkonst, men tro det eller ej - jag börjar delvis ompröva min inställning, för ju mer man ser och tar del av och lär sig, desto mer utvecklas och vidgas perspektiven. Eller borde göra, i alla fall.

Låt det nu vara sagt att vi som inte förblindades av Heinlein i de lägre tonåren ser att han är en mycket middle of the road-stilist, som får storstryk av Bradbury och i alla fall stryk av Clarke på den fronten vilken dag som helst. Heinlein berättar rakt, enkelt, okomplicerat och lättfatttligt, utan finess och i ungefär samma stilistiska skola som Enid Blyton. Faktiskt. Inget ont om Enid Blyton och inget ont om Heinlein ur den synvinkeln heller - men vad är så imponerande med dem för vuxna människor?

Och sedan den gamla käpphästen som så smånga Heinlein-anhängare kör med, att han förnyade temata och motivkretsar och idéer inom sf-litteraturen. Inte en chans - han kör bara med varianter av sådant som andra tidigare gjort och fuskar ofta, det vill säga i de romaner där han inte skriver science fiction utan metaforiska, historiska romaner ("The Moon is a Harsh Mistress" (som handlar om amerikanernas befrielsekrig mot engelsmännen), till exempel).

I de av hans berättelser som är science fiction lite mer på riktigt, är science fiction-elementen bara i undantagsfall bärande - samma berättelse skulle kunna berättas om man tog bort dem. Så det han i själva verket förnyade var väl att komma på hur man skriver oäkta science fiction, faktiskt.

Detsamma gäller inte Asimov och Clarke, men däremot fast på ett annat sätt Bradbury - som skriver en mycket egenartad och nyskapande form av science fiction som på sitt sätt kan sägas vara falsk den med, eftersom han aldrig tar hänsyn till det första av ordet i genrens namn. Fast det gör ju inget, för han är en vidunderlig ordkatedralbyggare som dessutom stämnings- och idémässigt skriver för vuxna människor.

Bra grej bara det.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Jag röstade förstås på Ray Bradbury, kanske jag ska tillägga.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Bradbury - som skriver en mycket egenartad och nyskapande form av science fiction som på sitt sätt kan sägas vara falsk den med, eftersom han aldrig tar hänsyn till det första av ordet i genrens namn.

Fast nä. Det där stämmer ju inte, egentligen. För det första är det inte sant att han aldrig tar hänsyn till det första ordet i genrens namn, för det andra är det ändå så att science fiction-elementen - tidsresor, rymdfärder, besök på andra planeter, androider, tekniska innovationer, och så vidare - är helt omistliga i hans science fiction-berättelser. Poängen är inte att hans Mars poetiskt nog är blå i stället för röd; poängen är att hela "The Martian Chronicles" skulle falla samman om det inte var fråga just om en annan planet än jorden, och människans färder till den planeten. För att ta bara ett exempel.

Ray Bradbury bryr sig ofta inte om det rådande, naturvetenskapliga kunskapsläget, men de fantastiska inslagen i hans berättelser hämtas ofta från science fiction-genren - och ofta från fantasygenren - och är bärande.

Så visst är det äkta science fiction, för annars hamnar man i den där snäva definitionen som vi tog upp på annan plats i forumet där exempelvis Alfred Bester och Philip K. Dick inte heller tillhör genren, i så fall.

Kör hårt,
Sheriffen

[Martin Andersson]

Jag hade kunnat tänka mig att svara både Clarke och Bradbury, men inte Asimov. Och då tyckte jag ändå ganska bra om hans böcker (Död robot till exempel, och Lucky Starr på Merkurius) -- ända tills jag läste Stiftelse-trilogin som dödade allt ytterligare intresse.

[OsloPC]

John-Henri sa mye bra i sine to innlegg. Jeg synes nok også det er et vanskelig valg, også fordi jeg rent personlig har vansker med alle tre: Asimov er nok den som er vanskeligst for en voksen leser å komme tilbake til, rent litterært. Bradbury er på sin side best rent litterært, på den annen side har jeg alltid hatt problemer med hans sentimentalitet og hyllest til amerikansk landsbygd. [I tillegg ble jeg en stund overeksponert for R.B., da hans verk ble veldig "frontet" i Norge som den SF-en som det går an å lese. Men det kan den gode Ray selvsagt ikke klandres for.] Clarke er hakket bedre enn Asimov litterært, men på den annen side synes jeg han har en påtagelig svakhet i sin sans for obskurantisme og mystisisme.

OK, å ha problemer med forfattere pga. deres holdninger er litt som å klage over at det er så mange religiøse grublere i russisk 1800-tallslitteratur...

[Sheriffen]

...ända tills jag läste Stiftelse-trilogin som dödade allt ytterligare intresse.

Fascinerande nog är det ett klassiskt sf-verk som jag aldrig lyckats läsa över huvud taget. Har alltid givit upp efter bara några sidor och nu slutat försöka.

Kör hårt,
Sheriffen

[Johan]

Låter klokt.

[Sheriffen]

I tillegg ble jeg en stund overeksponert for R.B., da hans verk ble veldig "frontet" i Norge som den SF-en som det går an å lese. Men det kan den gode Ray selvsagt ikke klandres for.

Det var samma sak i Sverige, när PAN/Norstedts utgav Ray Bradbury i läckra utgåvor utan att ange att de var science fiction. Fast redan från femtiotalet och den klassiska artikeln om science fictions uselhet av Elisabeth Tykesson i BLM var Ray Bradbury den som klarade sig undan slakten och i stället kallades framstående konstnär.

Fast något ligger det ändå i den saken, sett ur rent litterär synvinkel. Ray Bradbury är för det första en solklart överlägsen stilist om man jämför med den väldiga majoriteten andra sf-författare, inklusive det allra största flertalet av de stora kanonerna (från betongtungt stela oförmågor som Isaac Asimov till habila men konstlösa berättare som Robert Heinlein till autentiskt framstående stilister som Theodore Sturgeon) och för det andra en unik författare såtillvida att han rör sig inom ett tidigare outforskat, inte helt definerbart område som på en gång inkluderar science fiction, fantasy och mainstream (avskyr sistnämnda termen, men i brist på bättre...). Han är nyskapande och gränsöverskridande på ett sätt som ofta karaktäriserat stor litteratur genom historien och ska man våga gissa så tror jag ju att i alla fall de första decenniernas Bradbury är den science fiction-författare som har absolut störst chans att fortfarande vara läst om trehundra år* medan nästan alla de andra är bortglömda.

Kör hårt,
Sheriffen

*Förutsatt att folk alls läser då, alltså, och inte är helt upptagna av något helt annat slags förströelse av något slags high tech-variant.