Film

[john-henri]

Utmärkt sågning av sällsynt irriterande film! Bravo!

Just den här har irriterat mig länge.

Dels för att jag faktiskt är ganska förtjust i Spillanes tidiga kriminalromaner. Aldrich och hans manusförfattare A I Bezzerides talade öppet om filmen som en "anti-Spillane-film", och det är den; enstaka scener är visserligen hämtade ur boken, men varken intrigen eller personerna, och de inlån som finns är uppochnervända. Romanernas idealistiske Hammer, som av princip aldrig åtar sig partnerspionage eller skilsmässojobb, försörjer sig i filmen just på den sortens uppdrag; hans supertuffa sekreterare Velda, också hon licensierad som beväpnad privatdetektiv, är i filmen en blid tjej som ägnar fritiden åt balett; kriminalkommissarien Pat Chambers, i romanerna Hammers kanske närmaste vän, blir i filmen kommissarie Pat Murphy som avskyr Hammer. Fast filmens Hammer är ju också avskyvärd, och avsiktligt gjord sådan.

Men dels och kanske ännu mer på grund av det du nämner sist: dess också för mig obegripliga rykte som en av de bästa noirfilmerna. Just det är för mig ännu mer anstötligt; självklart får den som vill driva med eller satirisera eller vad det nu ska föreställa vilken författare som helst, även om det förefaller mig en smula sjaskigt att göra det i en film som utges för att vara baserad på en av författarens egna böcker. Men varför så många kritiker – och se upp, för de blir faktiskt fler; för tjugo år sedan hade jag inte många gånger sett några berömmande hänvisningar till den här filmen som ikonisk noir, men numera myllrar det av dem – fått för sig att filmen skulle vara i något avseende bra fattar jag inte. Möjligen kan det ha med de senaste decenniernas postmoderna svaghet för vad som uppfattas som ironi och metafiktion att göra. Möjligen kan det delvis tillskrivas det faktum att man fått för sig att uppfatta filmen som en uppgörelse med vad man ser som McCarthyperiodens paranoia och kalla krigshets (just på den punkten, och inte minst med tanke på vad öppnandet av KGB-arkiven har avslöjat om den sovjetiska verksamheten i USA på 1950-talet, förefaller mig faktiskt Spillane ha varit smartare än de flesta av sina kritiker; i romanen One Lonely Night jagar Hammer sovjetiska agenter, men finner också att en mäktig, populistisk och bombastisk fantatisk antikommunist i själva verket är spionhärvans spindel i nätet och farligaste hot; Spillane hajade att fiendens fiende inte behöver vara någon vän). Möjligen har någon fått för sig att Ralph Meekers Hammer var något slags föregångare till de antihjältar som blev så inne på 1970-talet. Vad vet jag?

Det gladde mig bara att se dig såga eländet så föredömligt.

John-Henri

[john-henri]

PS, dock.

Slutet med Hammer och Velda i vattnet var dock inte försvunnet; det användes i den version av filmen som visades i England och som funnits där sedan 1950-talet. Det var i den amerikanska versionen man lät filmen sluta med en atombombsexplosion.

Och så glömmer du Billy Wilders "Double Indemnity", som jag fortfarande tycker är den möjligen definitiva noirfilmen.

John-Henri

[Sheriffen]

Det där med "Double Indemnity" var faktiskt så pass irriterande att jag gick tillbaka i inlägget och la in filmen, även om min avsikt inte var att göra en på något sätt komplett lista över alla tiders stora noir-filmer. Fast den måste ju mycket riktigt med. Självklart.

Fast som bekant står jag personligen fast vid att "The Third Man" är alla tiders främsta noir-film.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Detta är kanske en onödig uppgift eftersom vi berört det flera gånger tidigare men jag frågar likväl; Vilka är era livs största filmupplevelser? Givetvis handlar det inte om att vaska fram filmhistoriens tio bästa verk eller så, utan bara om de filmer som ni anser har gjort störst intryck, antingen permanent eller bara för stunden. Jag tar här bara upp de exempel som omedelbart kommer upp till ytan i mitt medvetande.

Charlie Chaplin, Guldfeder. Jag måste erkänna att jag blivit alltmer blaserad med årens gång; komiken förmår inte roa mig fullt lika mycket som förr och de sentimentala bitarna förefaller mig stundom alltför sentimentala, men ännu tycker jag att scenen med stugan på kanten av avgrunden är en av de mest geniala scenerna i de komiska filmernas historia. En scen som av någon okänd anledning dyker upp i min hjärna är en liten snabb sak nära slutet; Charlie och Big Jim kommer spankulerande längs ett fartygsdäck som de nysmorda miljionärer de är och en förbipasserande kastar ifrån sig en halvrökt cigarett. Charlie är så låst i sina fatttigmansvanor att han automatiskt plockar upp fimpen för att röka det som fortfarande går att röka, innan Big Jim slår den ur handen på honom och ger honom en tjock cigarr istället.

Fritz Lang, Doktor Mabuses Testamente. Det är så många scener i denna film som är inristade i mitt minne; Hofmeisters flykt från en vindsvåning över ett falskmynteri, kommissarie Lohmanns och professor Baums samtal över doktor Mabuses lik, Baums läsning av Mabuses anteckningar i sitt kusliga arbetsrum osv. Kriminalthrillern framför andra för mig, det finns något underbart nervkittlande och spännande och skräckbetonat i varannan scen.

John Boorman, Excalibur. Jag har redan sagt att denna film förmodligen påverkat min fantasyuppfattning mer än någon annan. Hela filmen är för mig ett enda långt exempel på lysande bildkomposition och inledningen fantastisk.

Sergej Eisenstein, Ivan den förskräcklige, del II. Anledningen med att det är del II är att jag genom såg denna först och att del I sålunda inte hade fullt samma genomslagskraft för mig. Om den föregående filmen är ett exempel på lysande bildkomposition så är denna film ett genialt mästerverk utan like i det avseendet. Det stiliserade maneret finner jag oändligt tilltalande, allt - musik, foto och manus - samverkar till att skapa ett i sanning unikt verk av filmisk briljans. Detta är en film nästan helt utan misstag, alla rollinhavare verkar vara som gjorda för sina roller och varje roll framträder med all önskvärd tydlighet, tänk bara vad Eisenstein förmår säga om en karaktär med en närbild på ansiktet! Nästan alla mer framträdande personligheter är intressanta, men den som särskilt fångat min uppmärksamhet är den krumryggda, glasögonförsedda och alltigenom lömska polsklitauska agenten som går med käpp, har en lång släpande mantel och tycks symbolisera alla de mot Rysslands framväxt fientliga krafterna.

Återkommer med fler exempel när jag fått tid att tänka efter.

[jophan]

Fortsätter i http://fandom.se/forum/viewtopic.php?p=6768