Utmärkt sågning av sällsynt irriterande film! Bravo!
Just den här har irriterat mig länge.
Dels för att jag faktiskt är ganska förtjust i Spillanes tidiga kriminalromaner. Aldrich och hans manusförfattare A I Bezzerides talade öppet om filmen som en "anti-Spillane-film", och det är den; enstaka scener är visserligen hämtade ur boken, men varken intrigen eller personerna, och de inlån som finns är uppochnervända. Romanernas idealistiske Hammer, som av princip aldrig åtar sig partnerspionage eller skilsmässojobb, försörjer sig i filmen just på den sortens uppdrag; hans supertuffa sekreterare Velda, också hon licensierad som beväpnad privatdetektiv, är i filmen en blid tjej som ägnar fritiden åt balett; kriminalkommissarien Pat Chambers, i romanerna Hammers kanske närmaste vän, blir i filmen kommissarie Pat Murphy som avskyr Hammer. Fast filmens Hammer är ju också avskyvärd, och avsiktligt gjord sådan.
Men dels och kanske ännu mer på grund av det du nämner sist: dess också för mig obegripliga rykte som en av de bästa noirfilmerna. Just det är för mig ännu mer anstötligt; självklart får den som vill driva med eller satirisera eller vad det nu ska föreställa vilken författare som helst, även om det förefaller mig en smula sjaskigt att göra det i en film som utges för att vara baserad på en av författarens egna böcker. Men varför så många kritiker – och se upp, för de blir faktiskt fler; för tjugo år sedan hade jag inte många gånger sett några berömmande hänvisningar till den här filmen som ikonisk noir, men numera myllrar det av dem – fått för sig att filmen skulle vara i något avseende bra fattar jag inte. Möjligen kan det ha med de senaste decenniernas postmoderna svaghet för vad som uppfattas som ironi och metafiktion att göra. Möjligen kan det delvis tillskrivas det faktum att man fått för sig att uppfatta filmen som en uppgörelse med vad man ser som McCarthyperiodens paranoia och kalla krigshets (just på den punkten, och inte minst med tanke på vad öppnandet av KGB-arkiven har avslöjat om den sovjetiska verksamheten i USA på 1950-talet, förefaller mig faktiskt Spillane ha varit smartare än de flesta av sina kritiker; i romanen One Lonely Night jagar Hammer sovjetiska agenter, men finner också att en mäktig, populistisk och bombastisk fantatisk antikommunist i själva verket är spionhärvans spindel i nätet och farligaste hot; Spillane hajade att fiendens fiende inte behöver vara någon vän). Möjligen har någon fått för sig att Ralph Meekers Hammer var något slags föregångare till de antihjältar som blev så inne på 1970-talet. Vad vet jag?
Det gladde mig bara att se dig såga eländet så föredömligt.
John-Henri