jophan skrev:Nåja. De där fyrverkerierna som jag är lika ointresserad av som du, bjuder många vad de tycker är storslagen underhållning, och det är inget fel med det. Man måste inte vara ute efter "skådespeleri, infallsvinklar, idéer, dialog, en tänkvärd berättelse, och så vidare". Är man det - och det är jag - så ser man hellre en Mike Leigh än 30 action- och sci fi-äventyr. Bokstavligen.
Så även om det må vara sant att endast "konstfilm" har något att säga oss om vad det innebär att vara människa, så är det inget som säger att det måste vara det man är ute efter när man ser film. Det är faktiskt en smaksak. Trivial sanning, förvisso.
Förvisso. Därav också min brasklapp om att låta finkulturell och förståmigpåaraktig.
Fast samtidigt - de stora fyrverkerischabraken lockar såvitt jag kunnat märka inte i längden samma människor. Det är, vad jag har kunnat märka, främst yngre människor som under ett antal år i horder och massor ser dem, varpå de antingen går vidare och börjar se "konstfilmer" eller helt enkelt inte ser film alls särskilt mycket därefter, eftersom de inte var intresserade av film per se utan av schabrakunderhållning rent allmänt (och den kan då även bestå av cirkus, datorspel, påkostade MTVideor, what have you).
Möjligen är jag i det här sammanhanget dessutom något apart, eftersom jag med två filmarbetande föräldrar bokstavligt talat fick celluloid till frukost under uppväxten (för vilket jag är mina föräldrar evigt tacksam). Under många år av mitt liv såg jag tre-, fyrahundra filmer om året (ja) och till slut blir man liksom för "kunnig" - man har sett det allra mesta förut, och kan komma på sig med att till exempel sitta och tänka på hur pass bra en scen i en film man just ser är i jämförelse med de andra tio eller tjugofem eller femtiotre versioner man har sett av den scenen. Det gäller självklart även i viss grad "konstfilmer", men i alldeles enastående hög grad fyrverkerischabraken - för i dem är scenerna (effekterna) sig ständigt upprepande, i den ena allt mer tröttsamt bullrande och innehållslösa kopian efter den andra. Och uppläggen; den obefintliga berättelsen och de tama skådespelarna är alltid bara en ursäkt för fyrverkeribullret. Just bristen på innehåll innanför skalet gör att den typen av filmer faller för bilan rätt fort.
Man blir så *trött*, liksom, när man för numpfte gången sitter där och ser färgexplosionerna mullra på medan Schwarzenegger/van Damme/Costner/den där svartklädde onde härskaren i Star Wars vad han nu heter sprattlar på mitt i eldhavet/vattenmassorna/de kollapsande byggnaderna eller vad det nu utbytbart är. Huvudvärken beror inte på ljudvolymen, om man säger så.
Fördelen med "konstfilmerna" är att även om de också inte så sällan förstås liknar varandra på många olika sätt, så bjuder de - om de är välgjorda - på så mycket utöver "skalet" att de har något av bestående värde att skänka i alla fall.
Fast visst är det en smaksak och forumets medlemmar får väl helt enkelt tro mig när jag säger att jag inte hyser minsta uns finkulturellt förakt för filmtittare med annan inriktning än jag.
Det är inget *fel* i att gilla schabraken. Fast de är inte min tekopp och det är länge sedan jag slutade se dem, annat än i mycket enstaka undantagsfall. (Jo, jag har till exempel sett "Lord of the Rings". Den första filmen, alltså. De båda andra kommer jag mig veterligen aldrig någonsin att se.)
Kör hårt,
Sheriffen
