av john-henri » fre 07 mar 2008, 03:18
Nu är stilistisk talang inte det lättaste att kvantifiera. Och inte heller något som utmärkt alltför många sf-författare genom decennierna. Men trots allt har det faktiskt vid det här laget funnits ett inte föraktligt antal som skrivit utomordentligt bra, och en handfull som jag skulle vara beredd att betrakta som stora stilister.
Här undviker jag att nämna någon författare jag inte läst eller läst om under de senaste tio åren. Barndomsminnena är opålitliga, som Sheriffen noterar ovan. Än värre är de hur pålitliga de än må vara bedömningar utan tillräckligt jämförmaterial.
Ett ytterligare aber är väl att flera av de författare jag menar tillhör de yppersta inom sf-litteraturen faktiskt har stått på sin kreativa höjdpunkt bara under ett relativt litet antal år, men (kanske tyvärr) ofta fortsatt att skriva också långt därefter, men försvagad kraft och sjunkande kvalitet. Det här gäller bland många andra också sådana litteratörer som Alice Sheldon ("James Tiptree, jr"), Theodore Sturgeon, Ray Bradbury, Roger Zelazny, Robert A Heinlein, och, vad det beträffar, också till exempel Isaac Asimov.
Men okej. Vilka är de stora stilisterna inom sf?
Utan inbördes rangordning, men möjligen med en viss kronologisk ordning:
Theodore Sturgeon. Ray Bradbury. Damon Knight. Jack Vance. J. G. Ballard. Samuel R. Delany. Ursula K. Le Guin. Joanna Russ. Alice Sheldon. Gene Wolfe. Jag ska undvika att namnge just nu mycket aktiva författare, men lutar mot att tro att det finns några som bör kvala in här, kanske i första hand Geoff Ryman, Paul Di Filippo, kanske ett par till.
De här författarna skriver sinsemellan oerhört olika. Några av dem är mycket begränsade i sitt register (i första hand kanske Ballard och Bradbury, i viss mån Sheldon), men åstadkommer å andra sidan enastående storverk inom sina givna ramar.
Sheriffen tillhåller mig och andra att glömma sin barndoms entusiasmer. För mig var en av de ojämförligt mäktigaste just Bradbury, som jag läste fanatiskt, översatte illegalt och uselt i mina allra första karbonkopierade fanzines, idoliserade och dyrkade över allt annat. Problemet, som uppstår med tiden och i takt med att man läser andra riktigt bra författare, är att Bradburys stil är så manierad att den så snart han inte skriver på toppen av sin talang blir självparodisk. Det har den vid det här laget varit i inemot fyrtio år. Ett annat problem, omöjligt att upptäcka när man är tio eller femton men bedrövligt uppenbart när man är fyrtio eller femtio, är att Bradbury är oförmögen att skriva om vuxna människor. Han skriver utsökt om barn, men hans räckvidd når nätt och jämnt till puberteten; riktigt gamla människor ser han också som barn, och det ger hans teckning av dem ett nostalgiskt skimmer liknande det han förlänar barnen, men jag undrar hur den som själv är sjuttiofem eller åttio ser på de porträtt av gamla som Bradbury består.
I jämförelse med Sturgeon står sig Bradbury som författare mycket slätt. Sturgeons räckvidd var som bäst enorm; om Bradburys grundtema var barndomens outsläckliga och oskuldsfulla nyfikenhet var Sturgeons grundtema den vuxna kärlekens förvirring och förgreningar. Som bäst kunde Sturgeon skriva ringar runt så gott som alla andra som någonsin arbetat inom sf-fältet, Bradbury inkluderad. Men som bäst var Sturgeon mycket få gånger, väsentligen bara i en handfull noveller från första hälften av 1950-talet. Fram till dess lärde han sig, växte, utvecklades, och lärde sig av med pulpmagasinens redaktionella krav; därefter drabbades han av författarblockeringar och ägnade sig åt brödskriverier.
Inte okontroversiellt menar jag nog personligen att den mest mångsidiga, utsökt kontrollerade och vittfamnande stilist som skrivit sf sannolikt är Joanna Russ. Hon har inte varit särskilt produktiv – ett halvdussin romaner, ett femtiotal noveller – men trots det spänner hennes verk över ett mycket brett register, liksom hennes stilistik, som med elegans går från tragedi till komik, pastisch till drama. Hon har en total kontroll över det språkliga mediet som jag sett hos få andra författare, inom eller utom sf.
Det här hotar att bli ändlöst. Jag nämnde att närmast under de stilistiska ekvilibristerna finns en grupp författare som jag betraktar som mycket goda stilister. Låt mig nämna några av dem. För att reta Sheriffen extra mycket bör jag självfallet nämna Robert A Heinlein först. Jämförelsen med Enid Blyton är idioti och om Sheriffen står fast vid den stämplar han bara sig själv som stilblind. Men i Heinleins liksom i Bradburys och flera andras fall bör man definiera den period man talar om. Så gott som samtliga Bradburys bestående verk skrevs mellan 1945 och cirka 1955-1960. Perioden är så gott som identisk för Heinlein. Tidigare verk är i bådas fall lärlingsarbetetn; senare börjar bli självimitationer eller värre. Dock bör noteras att stil är ett verktyg, inte en huvudsak. Hur man skriver bör bestämmas av vad man vill säga och vilka effekter man vill uppnå; hur man vill påverka läsaren. Bradburys texter fungerar i första hand emotionellt. Det gör inte Heinleins; följaktligen kan man misstänka att han inte heller ville skriva som Bradbury. Den gång han ville var han fullt kapabel att göra det ("The Man Who Travelled in Elephants", en av de första, mest insiktsfulla och bästa pastischer på Bradburys sätt att skriva jag någonsin läst). Också Heinlein hade som bäst en fullständig kontroll av det litterära mediet; den som hävdar att hans tonläge eller berättarnivå är oföränderlig genom de verk han publicerade under perioden 1947 till 1959 är, tyvärr, stildöv.
Jag har argumenterat i fallet Heinlein eftersom kag antar att det förväntas. Jag tänker strunta i argumentationen när det gäller de andra författare jag vill nämna här: de förnämliga men inte ypperliga stilisterna. Så, vid sidan av Heinlein: James Blish. Philip K Dick. Alfred Bester. Brian W Aldiss. Kate Wilhelm. Thomas M Disch (ja, jag vet, men jag har aldrig varit så imponerad av honom som jag kanske borde). Harlan Ellison (som i sina bästa stunder har närmat sig det stilistiskt utsökta, men aldrig lyckats tänja ut de stunderna till att omfatta mer än enstaka noveller). Daniel Keyes. Suzy McKee Charnas. George R R Martin. Iain Banks. Det finns fler. Men jag faller inte till föga med någon stor lätthet.
Fast hur svårdefinierad och komplex den än må vara är stilistik förvisso intressant. Det är avgjort värt att diskutera.
John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!