Tre stora Science-fiction pionjärer! (män)

[OsloPC]

I tillegg ble jeg en stund overeksponert for R.B., da hans verk ble veldig "frontet" i Norge som den SF-en som det går an å lese. Men det kan den gode Ray selvsagt ikke klandres for.

Det var samma sak i Sverige, när PAN/Norstedts utgav Ray Bradbury i läckra utgåvor utan att ange att de var science fiction. Fast redan från femtiotalet och den klassiska artikeln om science fictions uselhet av Elisabeth Tykesson i BLM var Ray Bradbury den som klarade sig undan slakten och i stället kallades framstående konstnär.

Fast något ligger det ändå i den saken, sett ur rent litterär synvinkel. Ray Bradbury är för det första en solklart överlägsen stilist om man jämför med den väldiga majoriteten andra sf-författare, inklusive det allra största flertalet av de stora kanonerna. [...]

Det er helt rett, det er naturligvis gode og solide grunner til at folk har latt seg begeistre av Bradbury.

Det er jo også klart at stilistikk har mye å si. Det er jo noen ganger når man har dechiffrert fortellinger av Gene Wolfe og selve rekken av idéer enkeltvis ikke fremstår som så utrolig komplekst, at man forstår at fortellermåten er det intrikate - og at samme fortelling med standardgrep fra Clarion ikke hadde vært særlig spennende.

- PC

[Fantastix]

...ända tills jag läste Stiftelse-trilogin som dödade allt ytterligare intresse.

Fascinerande nog är det ett klassiskt sf-verk som jag aldrig lyckats läsa över huvud taget. Har alltid givit upp efter bara några sidor och nu slutat försöka.

Jag läste boken en gång men emellanåt hade jag nog ingen aning om vad den handlade om. En kul ide som förvandlats till något så fullständigt tråkigt i 500-600 sidor.

Hade en vän som skulle läsa Stiftelsen och Imperiet trilogin. Han lånade den av mig och hämtade den tillbaka efter bara en dag. Han var flyförbannad när inte Darth Vader mar med i den. Hur kan den annars handla om Imperiet undrade han. :D

[margl]

...ända tills jag läste Stiftelse-trilogin som dödade allt ytterligare intresse.

Fascinerande nog är det ett klassiskt sf-verk som jag aldrig lyckats läsa över huvud taget. Har alltid givit upp efter bara några sidor och nu slutat försöka.

Jag läste boken en gång men emellanåt hade jag nog ingen aning om vad den handlade om. En kul ide som förvandlats till något så fullständigt tråkigt i 500-600 sidor.

Hade en vän som skulle läsa Stiftelsen och Imperiet trilogin. Han lånade den av mig och hämtade den tillbaka efter bara en dag. Han var flyförbannad när inte Darth Vader mar med i den. Hur kan den annars handla om Imperiet undrade han. :D

Hur kan man inte gilla Stiftelse-trilogin? En smula torr och i avsaknad av exotism, må så vara (och jag säger detta som en som älskar exotism i nästan all slags litteratur), men det är likväl en av mitt livs starkaste sf-upplevelser som jag återvänder till gång på gång. På tal om Asimov har jag förövrigt idag läst hans novellsamling "Nightfall and other stories" i svensk översättning och bla blivit förtjust över författarens charmiga kommentarer till sina berättelser.

[Sheriffen]

och bla blivit förtjust över författarens charmiga kommentarer till sina berättelser.

Sådant däremot var Isaac Asimov mycket bra på. Han var en lysande essayist, en lysande populärvetenskaplig författare, en lysande kåsör, en lysande självbiografisk författare, en lysande anekdotförtäljare...

...men han förmådde enligt mitt förmenande inte skriva skönlitteratur. Då blev den stil som passade så bra i andra sammanhang bara styltig, han förmådde inte gestalta, han... äsch, alla som håller med mig vet vad jag menar, alla som inte gör det håller ju ändå inte med, så strunt i uppräkningen.

Hur som helst, som Jan Guillou ungefär. Han är en ofta mycket välformulerad journalist, men tyvärr skriver han skönlitteratur på samma prosa som Aftonbladet-krönikor och det fungerar inte.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Sådant däremot var Isaac Asimov mycket bra på. Han var en lysande essayist, en lysande populärvetenskaplig författare, en lysande kåsör, en lysande självbiografisk författare, en lysande anekdotförtäljare

Jag har nyss upplevt ett utmärkt prov på dessa talanger. För några veckor sen fick jag syn på en antologi Stories from the Hugo winners vol II, redigerad av Asimov och tryckt 1973, i en second hand-butik och köpte den för en femma, men jag har inte tagit mig tid att titta närmare på den förrän nu. Inte nog med att den innehöll en av mina gamla favoriter, Jack Vances The Last Castle, Asimovs introduktion och kommentarer var helt underbara! Med självgodhet parad med självironi redogör Asimov för Hugovinnarna Jack Vance, Poul Andersson, Gordon R. Dickson, Larry Niven och Harlan Ellison. Det kanske roligaste är Asimovs skildring av hur illa han betedde sig när han tjänstgjorde som ceremonimästaren vid kongressen i Washington 1963. Han var övertygad om att han inte skulle få någon Hugo och som en höjdpunkt på sin bitterhet deklarerade han (enligt sin egen version) för de församlade att detta inte var något annat än ett klart utslag av antisemitism. Sedan öppnade han det sista priskuveret som meddelade; "For putting the science in science fiction - Isaac Asimov".

[john-henri]

Nu är stilistisk talang inte det lättaste att kvantifiera. Och inte heller något som utmärkt alltför många sf-författare genom decennierna. Men trots allt har det faktiskt vid det här laget funnits ett inte föraktligt antal som skrivit utomordentligt bra, och en handfull som jag skulle vara beredd att betrakta som stora stilister.

Här undviker jag att nämna någon författare jag inte läst eller läst om under de senaste tio åren. Barndomsminnena är opålitliga, som Sheriffen noterar ovan. Än värre är de hur pålitliga de än må vara bedömningar utan tillräckligt jämförmaterial.

Ett ytterligare aber är väl att flera av de författare jag menar tillhör de yppersta inom sf-litteraturen faktiskt har stått på sin kreativa höjdpunkt bara under ett relativt litet antal år, men (kanske tyvärr) ofta fortsatt att skriva också långt därefter, men försvagad kraft och sjunkande kvalitet. Det här gäller bland många andra också sådana litteratörer som Alice Sheldon ("James Tiptree, jr"), Theodore Sturgeon, Ray Bradbury, Roger Zelazny, Robert A Heinlein, och, vad det beträffar, också till exempel Isaac Asimov.

Men okej. Vilka är de stora stilisterna inom sf?

Utan inbördes rangordning, men möjligen med en viss kronologisk ordning:

Theodore Sturgeon. Ray Bradbury. Damon Knight. Jack Vance. J. G. Ballard. Samuel R. Delany. Ursula K. Le Guin. Joanna Russ. Alice Sheldon. Gene Wolfe. Jag ska undvika att namnge just nu mycket aktiva författare, men lutar mot att tro att det finns några som bör kvala in här, kanske i första hand Geoff Ryman, Paul Di Filippo, kanske ett par till.

De här författarna skriver sinsemellan oerhört olika. Några av dem är mycket begränsade i sitt register (i första hand kanske Ballard och Bradbury, i viss mån Sheldon), men åstadkommer å andra sidan enastående storverk inom sina givna ramar.

Sheriffen tillhåller mig och andra att glömma sin barndoms entusiasmer. För mig var en av de ojämförligt mäktigaste just Bradbury, som jag läste fanatiskt, översatte illegalt och uselt i mina allra första karbonkopierade fanzines, idoliserade och dyrkade över allt annat. Problemet, som uppstår med tiden och i takt med att man läser andra riktigt bra författare, är att Bradburys stil är så manierad att den så snart han inte skriver på toppen av sin talang blir självparodisk. Det har den vid det här laget varit i inemot fyrtio år. Ett annat problem, omöjligt att upptäcka när man är tio eller femton men bedrövligt uppenbart när man är fyrtio eller femtio, är att Bradbury är oförmögen att skriva om vuxna människor. Han skriver utsökt om barn, men hans räckvidd når nätt och jämnt till puberteten; riktigt gamla människor ser han också som barn, och det ger hans teckning av dem ett nostalgiskt skimmer liknande det han förlänar barnen, men jag undrar hur den som själv är sjuttiofem eller åttio ser på de porträtt av gamla som Bradbury består.

I jämförelse med Sturgeon står sig Bradbury som författare mycket slätt. Sturgeons räckvidd var som bäst enorm; om Bradburys grundtema var barndomens outsläckliga och oskuldsfulla nyfikenhet var Sturgeons grundtema den vuxna kärlekens förvirring och förgreningar. Som bäst kunde Sturgeon skriva ringar runt så gott som alla andra som någonsin arbetat inom sf-fältet, Bradbury inkluderad. Men som bäst var Sturgeon mycket få gånger, väsentligen bara i en handfull noveller från första hälften av 1950-talet. Fram till dess lärde han sig, växte, utvecklades, och lärde sig av med pulpmagasinens redaktionella krav; därefter drabbades han av författarblockeringar och ägnade sig åt brödskriverier.

Inte okontroversiellt menar jag nog personligen att den mest mångsidiga, utsökt kontrollerade och vittfamnande stilist som skrivit sf sannolikt är Joanna Russ. Hon har inte varit särskilt produktiv – ett halvdussin romaner, ett femtiotal noveller – men trots det spänner hennes verk över ett mycket brett register, liksom hennes stilistik, som med elegans går från tragedi till komik, pastisch till drama. Hon har en total kontroll över det språkliga mediet som jag sett hos få andra författare, inom eller utom sf.

Det här hotar att bli ändlöst. Jag nämnde att närmast under de stilistiska ekvilibristerna finns en grupp författare som jag betraktar som mycket goda stilister. Låt mig nämna några av dem. För att reta Sheriffen extra mycket bör jag självfallet nämna Robert A Heinlein först. Jämförelsen med Enid Blyton är idioti och om Sheriffen står fast vid den stämplar han bara sig själv som stilblind. Men i Heinleins liksom i Bradburys och flera andras fall bör man definiera den period man talar om. Så gott som samtliga Bradburys bestående verk skrevs mellan 1945 och cirka 1955-1960. Perioden är så gott som identisk för Heinlein. Tidigare verk är i bådas fall lärlingsarbetetn; senare börjar bli självimitationer eller värre. Dock bör noteras att stil är ett verktyg, inte en huvudsak. Hur man skriver bör bestämmas av vad man vill säga och vilka effekter man vill uppnå; hur man vill påverka läsaren. Bradburys texter fungerar i första hand emotionellt. Det gör inte Heinleins; följaktligen kan man misstänka att han inte heller ville skriva som Bradbury. Den gång han ville var han fullt kapabel att göra det ("The Man Who Travelled in Elephants", en av de första, mest insiktsfulla och bästa pastischer på Bradburys sätt att skriva jag någonsin läst). Också Heinlein hade som bäst en fullständig kontroll av det litterära mediet; den som hävdar att hans tonläge eller berättarnivå är oföränderlig genom de verk han publicerade under perioden 1947 till 1959 är, tyvärr, stildöv.

Jag har argumenterat i fallet Heinlein eftersom kag antar att det förväntas. Jag tänker strunta i argumentationen när det gäller de andra författare jag vill nämna här: de förnämliga men inte ypperliga stilisterna. Så, vid sidan av Heinlein: James Blish. Philip K Dick. Alfred Bester. Brian W Aldiss. Kate Wilhelm. Thomas M Disch (ja, jag vet, men jag har aldrig varit så imponerad av honom som jag kanske borde). Harlan Ellison (som i sina bästa stunder har närmat sig det stilistiskt utsökta, men aldrig lyckats tänja ut de stunderna till att omfatta mer än enstaka noveller). Daniel Keyes. Suzy McKee Charnas. George R R Martin. Iain Banks. Det finns fler. Men jag faller inte till föga med någon stor lätthet.

Fast hur svårdefinierad och komplex den än må vara är stilistik förvisso intressant. Det är avgjort värt att diskutera.

John-Henri

[Sheriffen]

Jag förmodar att folk ofta menar lite olika saker med stilistik. Själv menar jag främst två saker.

a) Förmåga att åstadkomma omtumlande, oväntade formuleringar, träffande metaforer, vackra meningar, för den delen fula och groteska meningar där sådana är påkallade - det vill säga, ren form.

b) Förmåga att använda språket på ett sådant sätt att det som ska uttryckas ges en så effektfull, levande, närmast påtaglig gestaltning som möjligt.

Det idealiska är förstås författare som är skickliga på både a och b, helst i kombination; de är extremt sällsynta. De allra flesta författare som alls är skickliga stilister har enligt mitt förmenande en välutvecklad antingen förmåga a eller förmåga b, och de fåtaliga undantagen - de som har båda, i kombination - är de vidunderliga giganterna.

Men här tycker jag nog att en omständighet till spelar in, nämligen läsaren och hans eller hennes egna erfarenheter och bakgrund.

Bäst kan jag exempliefiera vad jag menar genom att ta upp en författare som jag uppfattar som en av de vidunderliga giganterna - Charles Bukowski. Samtidigt har jag förståelse för läsare som inte alls uppfattar honom på det sättet.

Skälet är enkelt.

Charles Bukowski var poet, novell- och romanförfattare. Fast egentligen fanns det ingen större skillnad på de här tre formerna för hans författarskap. Hans dikter är i själva verket självbiografiska, ordkarga essayer där orden har staplats på varandra utan något som helst versmått; hans noveller är något mindre ordkarga, självbiografiska essayer där orden inte har staplats på varandra som i dikterna utan skrivits ut som vanlig prosa; hans romaner är betydligt längre och även de något mindre ordkarga, självbiografiska essayer där orden inte heller har staplats på varandra som i dikterna utan skrivits ut som vanlig prosa.

Innehållet i alla de tre sorternas texter är i princip identiskt och i de fall där det rör sig om ren skönlitteratur är texten ändå självbiografisk såtillvida att innehållet är direkt hämtat ur den värld Charles Bukowski bebodde - barernas, horornas, travbanans, tillfällighetsjobbens, de billiga hyresrummens.

Och här förstår jag dem som inte uppskattar hans stilistik, för det innehåll den gestaltar är ofta något de inte kan relatera till och därför förmår de möjligen inte se hur väl hans stil förmedlar det. De kan se hans omtumlande formuleringar, de kan se hans ibland mycket innovativa språkbruk, de kan se hans både skönhet och groteska fulhet i texten; men de ser inte nödvändigtvis gestaltningen, eller upplever den i alla fall inte lika intensivt som dem som har någon form av upplevelser från den värld han bebodde.

Ur den synvinkeln skulle jag förmoda att någon kan säga att Charles Bukowski därmed är en dålig författare. Han förmår inte gestalta så att andra förstår om de inte redan upplevt det han skriver om själva. Men jag tror inte att det är poängen.

Att man grips av exempelvis en rymdpoesins Ray Bradbury beror rimligen på att man tilltalas och förundras av visioner av framtiden och resor i universum och av tanken på utomjordiska civilisationer, och så vidare. Människor som likt min goda väninna C. (hon finns) tvärtom är livrädda för att ens tänka på rymden och bara finner den skrämmande och inte ens vill prata om den, utan bara om saker och ting härnere på jorden som är vardagliga och påtagliga, ser ingen skönhet hos Bradbury; för henne är han bara otäck.

På motsvarande vis kan jag föreställa mig att den som har ingen eller mycket begränsad erfarenhet av barer och människor på livets baksida inte egentligen har vare sig intresse av eller fullt ut förmåga att se hur väl Charles Bukowski gestaltar den världen, på samma (men förstås ändå ett helt annorlunda) sätt som Ray Bradbury gestaltar det sorgtyngda, vackra Mars eller färder genom världsalltet.

Man är inte intresserad. Möjligen skyr man till och med den världen. Och under alla omständigheter kan man inte relatera till den och därmed blir Charles Bukowski förmodligen ingen särskilt spännande vare sig berättare eller stilist.

Jag hårdrar förstås resonemanget här.

Jag är själv ingen Charles Bukowski. Jag har inte levt ett liv som hans. Det som ändå gör att jag direkt kan identifiera mig med det han skriver om är den grundläggande erfarenhet av otaliga barer och nattklubbar och den sorts människor som vistas på dem mitt i natten som jag delar med honom (och nog till och med har i större omfattning än han, eftersom han ytterst få gånger lämnade USA; om inte annat är mitt perspektiv bredare, för jag har besökt barerna och nattklubbarna på alla möjliga håll i världen, från Tokyo till Paris till Stockholm till New York).

Jag finner de livsöden - inklusive sitt eget - Bukowski gestaltar i sina texter fascinerande och gripande och begripliga; jag har stor förståelse för människor med andra erfarenheter som inte finner hans texter vare sig fascinerande eller gripande eller begripliga, men som exempelvis förstår sig mycket bättre på annan sorts litteratur som jag inte alls kan relatera till lika väl som de kan.

Ett exempel: den svenska proletärlitteraturen. Jag har en en vän, P. (han finns också), som är djupt fascinerad, djupt gripen av många av de stora proletärförfattarna.

Det är inte jag.

Men han förstår dem mycket bättre än jag.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Själv är jag nog tvungen att avslöja att jag aldrig riktigt har förstått mig på den besynnerliga koppling många precis som Sheriffen relaterar faktiskt gör mellan egna erfarenheter och/eller intressen och romankonst. Det helt avgörande är för mig hur bra en bok är – om vi nu för ögonblicket accepterar att jag har ett antal kriterier för sådant. Är den tillräckligt bra spelar det inte den minsta roll när eller var berättelsen utspelas eller vad den handlar om. Är den tillräckligt dålig spelar det heller ingen som helst roll, för då slutar jag snabbt läsa den. Föralldel kan jag medge att det finns ett mellanskikt – de hyggligt välskrivna, hyggligt välkonstruerade böckerna – som håller för att läsas i brist på bättre om handlingen i sig själv är tillräckligt intressant för att fånga intreset. Jag förmodar att det är den här funktionen som förklarar en hel del av kriminallitteraturens oerhörda expansion på senare år.

Frånsett det, dock: är författaren tillräckligt bra läser jag även om ämne och miljö inte är några jag i annan form skulle komma på tanken att inhämta information om. Bland svenska proletärförfattare har jag bara hittat ett par som imponerat tillräckligt på mig för att jag ska ha läst någon större del av deras produktion, men Eyvind Johnson var strålande redan från debuten (han övergick ju relativt snart till att skriva annat) och Jan Fridegård tycker jag är lite orättvist glömd. Däremot tycktes mig både Ivar Lo-Johansson och Sara Lidman vara rätt dramatiskt överskattade.

John-Henri

[Sheriffen]

Själv är jag nog tvungen att avslöja att jag aldrig riktigt har förstått mig på den besynnerliga koppling många precis som Sheriffen relaterar faktiskt gör mellan egna erfarenheter och/eller intressen och romankonst. Det helt avgörande är för mig hur bra en bok är – om vi nu för ögonblicket accepterar att jag har ett antal kriterier för sådant.

Jovisst.

Men vilka är kriterierna? Kan ett av dem möjligen vara att man ska förstå romanen? Eller, jag ska uttrycka mig bättre: att man faktiskt ser hur väl författaren lyckas med sin gestaltning av det han vill ha sagt?

För det gör ju alltså inte tjejen som är jätterädd för rymden när hon läser Bradbury. Hon är bara skraj för rymden. Hon vill inte veta av den. Hon ser inte annat än att han skriver om något hon avskyr, så hon ser avgjort inte hur väl han gestaltar det han vill ha sagt.

Jag hårdrar, som jag sa i mitt inlägg ovan, men det har i alla fall slagit mig att många av dem jag har träffat som gillar Charles Bukowski är människor som sett och upplevt den värld han skildrar. För många andra är den å andra sidan bara obegriplig, kanske just därför att han lyckas så enastående väl i sin gestaltning av den.

För det här är sant. Världen om nätterna är, oavsett land, väsensskild från världen om dagarna.

Som natt och dag, ungefär.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Själv är jag nog tvungen att avslöja att jag aldrig riktigt har förstått mig på den besynnerliga koppling många precis som Sheriffen relaterar faktiskt gör mellan egna erfarenheter och/eller intressen och romankonst. Det helt avgörande är för mig hur bra en bok är – om vi nu för ögonblicket accepterar att jag har ett antal kriterier för sådant. Är den tillräckligt bra spelar det inte den minsta roll när eller var berättelsen utspelas eller vad den handlar om. Är den tillräckligt dålig spelar det heller ingen som helst roll, för då slutar jag snabbt läsa den. Föralldel kan jag medge att det finns ett mellanskikt – de hyggligt välskrivna, hyggligt välkonstruerade böckerna – som håller för att läsas i brist på bättre om handlingen i sig själv är tillräckligt intressant för att fånga intreset.

Jag skulle vilja instämma i detta på mitt eget lilla sätt. Är en roman bra förtjänar den att läsas. Mycket gärna skulle vilja tro att jag kan läsa en intelligent och välskriven bok, oavsett genre (fast min blotta närvaro på detta forum vigt åt fantasy och science fiction antyder motsatsen), var och när handlingen äger rum (fast det finns ett par exempel där jag låtit sådant influera mitt omdöme i kanske alltför hög grad) eller vilka huvudpersonerna är. Ett par gånger har det hänt att jag rekommenderat något åt folk och dom har avfärdat rekommendationen med "Jag läser inte den genren". Vad har det att göra med att uppskatta god litteratur?

Dålig litteratur, i synnerhet dålig underhållningslitteratur, kan faktiskt vara positiv läsning. Förutom det rent komiska, får man också möjlighet att studera intressanta uppsättningar av konventioner, klicheer, stereotyper och allmäna fördomar, eller kanske bara det är jag som ser det som särskilt intressant såsom varande litteraturforskare. Därutöver får man ju också en utmärkt privatkurs i hur man inte ska skriva, den typ av upplevelse som Stephen King beskriver i On Writing som får den unge författaren att utropa "Fy tusan, jag skulle kunna skriva något mycket bättre än det här. Jag gör det!"

[john-henri]

Sheriffen skrev:

Men vilka är kriterierna? Kan ett av dem möjligen vara att man ska förstå romanen? Eller, jag ska uttrycka mig bättre: att man faktiskt ser hur väl författaren lyckas med sin gestaltning av det han vill ha sagt?
För det gör ju alltså inte tjejen som är jätterädd för rymden när hon läser Bradbury. Hon är bara skraj för rymden. Hon vill inte veta av den. Hon ser inte annat än att han skriver om något hon avskyr, så hon ser avgjort inte hur väl han gestaltar det han vill ha sagt.

Ja, okej. Jag förstår förstås hur du menar. Men jag så att säga "förstår" inte inställningen, annat än rent intellektuellt; emotionellt kan jag inte begripa hur man fungerar om man fungerar så. Jag hårdrar också, men i alla fall; det är mig väsensfrämmande. Det finns mycket här i världen jag ogillar eller avskyr. Det har aldrig hindrat mig från att läsa romaner om det. Jag har läst oräkneliga romaner med religiösa övertygelser och synsätt som bärande element. Jag har läst romaner skrivna av rasister och fascister och kommunister. Jag har läst romaner där författarna gör sitt yttersta för att skriva ur seriemördares eller pedofilers eller andra skändares synvinkel och ge en så inlevelsefull skildring de förmåt av deras synsätt och psykologi, utan att döma eller fördöma. I en annan tråd här pratade vi för inte så länge sedan om Griffiths enastående film Birth of a Nation, där Ku Klux Klan är hjältarna. Det gör, som jag hävdade också då, på inget sätt filmen sämre. (Även om jag vill minnas att Sheriffen hade reservationer…) Bukowski finner inte jag speciellt extrem; läs Samuel R Delanys romaner The Mad Man och Hogg, eller hans Bread and Wine, utgiven som grafiskt album; för Delany är hans homosexualitet i hög utsträckning direkt kopplad till den erotiskt laddade upplevelsen av smuts, våld och förnedring, och de här tre verken är förmodligen de mest explicita skildringarna av den sortens manlig homosexualitet som över huvud taget publicerats. Eller läs en av de mest fascinerande böcker jag äger, om livet i tunnlarna under Grand Central Station i New York, skriven av en man som levde där i tio år.

Din väninnas hangup delar jag ju inte alls, så den lämnar jag därhän. Rymden vårt öde, säger jag glatt med hänvisning till en av min barndoms största läsupplevelser (och mest oförglömligt betydelsebärande boktitlar).

Om något är ju en av poängerna med att läsa chansen att i åtminstone fantasin och på mikroplanet fantisera om att leva om en bit av sitt liv under helt andra omständigheter, i helt andra miljöer, med totalt andra förutsättningar. Och till det kommer, medger jag utan stort omsvep, min övertygelse att ett självfallet inte tvingande men i alla fall inte oävet syfte med konst kan vara att tänja eller om möjligt spränga gränser; det är sånt som får mig att älska en roman som Dan Simmons Carrion Comfort, ärligt en av de obehagligaste skräckromaner som skrivits, eller med förtjusning läsa Poppy Z Brites Exquisite Corpse, även om den tyvärr är preciös och pretentiös och överskriven (den handlar om två HIV-smittade homosexuella seriemördare som tillsammans firar orgier i mord och sex medan de väntar på döden).

Nå. Det må väl räcka om detta. Men skulle jag läsa bara sånt som stryker mina personliga övertygelser och preferenser medhårs skulle jag aldrig läsa många av de bästa författare jag hittat.

John-Henri

[Sheriffen]

Nå. Det må väl räcka om detta. Men skulle jag läsa bara sånt som stryker mina personliga övertygelser och preferenser medhårs skulle jag aldrig läsa många av de bästa författare jag hittat.

Fast nu var det ju inte alls det jag sa.

Jag sa att olika människor har olika förutsättningar att se hur pass väl en författare gestaltar det han skriver om.

Beroende på att de olika människorna, de olika läsarna, har olika bakgrund. Och därmed kan det vara svårt för människor som exempelvis inte kan relatera personligen till den värld exempelvis Bukowski eller exempelvis Bradbury beskriver att uppfatta dessas begåvning för punkt b enligt mitt inlägg ovan, medan deras begåvning för punkt a självklart inte behöver förbigå dem för den sakens skull.

Och inte för att vara oförskämd, men det faktum att du verkar tro att jag ville låta förstå att Charles Bukowski skulle vara extrem tyder nog på att du inte riktigt har kopplat vad det är han gör eller jag säger. Till exempel. Extrem är väl ett av de sista adjektiv jag skulle vilja fästa vid Bukowski. Omdömdesgillt förnuftig ligger närmare till hands, i så fall.

Kör hårt,
Sheriffen

[pinkunicorn]

eller med förtjusning läsa Poppy Z Brites Exquisite Corpse, även om den tyvärr är preciös och pretentiös och överskriven (den handlar om två HIV-smittade homosexuella seriemördare som tillsammans firar orgier i mord och sex medan de väntar på döden).

Fram tills jag läste den boken hade jag nog haft svårt att tänka mig att en skildring av homoerotisk nekrofili skulle få mig att i första hand reagera med att det var en vacker bok. En omtumlande upplevelse, helt klart.

[George]

Jag kan tänka mig att rösta på alla tre för olika orsaker, nu blev det Clarke för sitt breda spektrum.
Annars ligger Bradbury nära till hands. Kommer ihåg den fascination jag kände när jag gick över från ungdoms avdelningen (läst allt) till vuxen avdelningen och fick honom som läs tipps. Läste på den tiden nästan en bok om dagem.
Isaac asimov för att hans Lucy Starr var den första science fiction jag läste.

Svårt att rösta.

[Sheriffen]

I en annan tråd här pratade vi för inte så länge sedan om Griffiths enastående film Birth of a Nation, där Ku Klux Klan är hjältarna. Det gör, som jag hävdade också då, på inget sätt filmen sämre. (Även om jag vill minnas att Sheriffen hade reservationer…)

Ja, jag sa att filmen är så enastående bra och därför får det att vända sig i magen på mig, eftersom det budskap den framför just därför blir så effektivt. Och därmed för mig ännu mer vämjeligt.

Med andra ord ungefär samma invändning som jag väl tror att du själv har mot "What Women Want", till exempel, med det undantag att du - till skillnad från mig - ansåg den vara en sämre film för att den är misogyn. Det gör inte jag. Jag konstaterar att den är misogyn. Jag gillar inte misogyni. Men jag gillar filmen.

Ovanstående stämmer i och för sig, men jag sa inget om det häromdagen, för den här sortens fjantiga ordkrig och "vem sa vad när och vad betydde det" hör bättre hemma på Sverifandomlistan. (Blunda, Sten!)

Däremot, bara för att med ovanstående "diskussion" som kontrast visa att "Birth of a Nation" mycket väl kan diskuteras på riktigt (och det är alltså detta som får mig att alls göra inlägget):

http://www.bbc.co.uk/radio3/nightwaves/pip/1jzz9/

Kör hårt,
Sheriffen