Pulpförfattare

[margl]

Jag sitter här med Bonniers författarlexikon över utländsk litteratur(tryckt 2002), som i stor utsträckning är en uppräkning av 'stora, 'djupa' och litteraturhistoriskt viktiga författarskap. Den rymmer också några stycken fantastikförfattarre (givetvis är de officellt accepterade Orwell, Huxley och Poe med) som Ray Bradbury, Edgar Rice Burroughs, Anne Rice och H P Lovecraft. Artiklarna om dessa är kortfattade och summariska samt rymmer missuppfattningar som röjer att den som formulerat dem inte är insatt i ämnet i fråga. Rörande Lovecrafts skriverier kan man sålunda läsa; "Lovecrafts mest kända verk är romanen The Case of Charles Dexter Ward, men också de tidigare, mer fantasy-präglade berättelserna från det mystiska landet Cthulhu har funnit en stor läsekrets".

[Svensson]

Som alla vet ges det ut en massa Lovecraft på svenska nu. Av Alastor Press, Bakhåll och Vertigo. Ni kan titlarna. Nu kan ni också läsa recensioner av dem på min blogg.

Där får ni också en del andra Lovecraftartiklar som texter om Necronomicon, "More Tales Of The Cthulhu Mythos", diskussioner om Derleths falsifikat "The Horror From The Middle Span" osv. Allting här:

http://lennart-svensson.blogspot.com/se ... /Lovecraft

[Sheriffen]

Varör är så många så fascinerade av och skriver så mycket om Howard Phillips Lovecraft och varför är så jämförelsevis få, i alla fall till synes och hur som helst i fandom, på motsvarande vis fascinerade av Edgar Allan Poe?

Mig förbluffar det.

Kör hårt,
Sheriffen

[Svensson]

För mig utesluter inte det ena det andra. Men att Lovecraft är het på svensk marknad nu har väl att göra lite med nyhetens behag: Poe finns nämnd i alla litteraturhistoriska översikter och har getts ut i många utgåvor, medan Lovecraft är en förhållandevis ny bekantskap för den svenske läsaren.

[margl]

Varör är så många så fascinerade av och skriver så mycket om Howard Phillips Lovecraft och varför är så jämförelsevis få, i alla fall till synes och hur som helst i fandom, på motsvarande vis fascinerade av Edgar Allan Poe?

Mig förbluffar det.

Jag önskar bara upplysa herrn att jag aldrig upphört att fascinerats, läsa på nytt eller dyrka Edgar Allan Poe. Att läsa Poe är, liksom att läsa Shakespeare, för mig en sådan självklarhet att den inte behöver kommenteras - när jag är ute i litterärt bildat sällskap tar jag för givet att samtliga närvarande har läst Poe och jag blir lika förfärad varje gång det kommer fram att så inte är fallet.

[Mange]

Varör är så många så fascinerade av och skriver så mycket om Howard Phillips Lovecraft och varför är så jämförelsevis få, i alla fall till synes och hur som helst i fandom, på motsvarande vis fascinerade av Edgar Allan Poe?

Mig förbluffar det.

Med ett ord: Chaosium.

Ja, OK då, några ord till: jag tror att det är svårt att överskatta den betydelse som rollspelet Call of Cthulhu haft för att förmedla Lovecraft och hans epigoners föreställningsvärld till en lättpåverkad ungdom. Kål och kastruller har kanske inte tagit steget över till datormedierade rollspel lika geschwint som D&D (med diverse kloner), men på penna-och-papper-tiden var Call nästan lika stort som AD&D.

Poe har inte lika lätt låtit sig mörsjandajsas.

[jophan]

på penna-och-papper-tiden var Call nästan lika stort som AD&D.

Nix. Inte i försäljningssiffror eller antal spelare. Inte på långa vägar. Jag skulle tro att AD&D var 100 gånger större. Men du har rätt i att det är detta lysande rollspel som lyft fram Lovecraft till den position hans författarskap har idag.

[OsloPC]

Varör är så många så fascinerade av och skriver så mycket om Howard Phillips Lovecraft och varför är så jämförelsevis få, i alla fall till synes och hur som helst i fandom, på motsvarande vis fascinerade av Edgar Allan Poe?

Mig förbluffar det.

Kör hårt,
Sheriffen

Det kan vel være en litteratursosiologisk forklaring, i det minste delforklaring, nemlig at Lovecraft var fandoms egen, og hvis man ville se noe om ham på trykk, så måtte man skrive det selv.

PC

[OsloPC]

Ellers – apropos lumske orientalere i gammel spenningslitteratur – var det litt fascinerende å se den svært tidlige danske SF-filmen Himmelskibet på Cinemateket i Oslo. I denne filmen melder en «Østens sønn» seg til tjeneste, og oppfører seg til å begynne med svært mistenkelig, men viser seg å være den mest lojale av dem alle. Skjønt det er jo en film med et svært idealistisk budskap generelt.

Apropos britisk spenningslitteratur fra mellomkrigsperioden, så finnes det en film som heter «Bullshot» (1983). Jeg syntes det var veldig morsom da jeg så den på midten av 80-tallet, men jeg mistenker at det i grunnen var ganske enkel humor. Skjønt det er jo endel opplagte offer for parodiering i slik genrelitteratur.

- P.C.
(som ellers lurer på om noen ville få den gale ideen å lage en Øvre Richter Frich/«Jonas Fjeld»-filmatisering...)

[margl]

Nu har jag genom samlingsvolymen City of Doom bekantat mig med ännu en av pulpens hjältefigurer, nämligen Norvell Pages the Spider. En jämförelse mellan the Spider och den äldre the Shadow måste göras eftersom de bägge är pistolbeväpnade och nattströvande brottsbekämpare som har sin hemmabas i New York. Skillnaderna uppenbarar sig dock omedelbart, i berättelserna om the Shadow ligger betoningen på en kuslig atmosfär medan den i framställningen av the Spider ligger på besinningslös action, eller för att låna några ord från Don Hutchison; "his stories race along as if there is a warrant out for their arrest". Mystiken kring the Shadow är också här totalt frånvarande, det råder aldrig något tvivel om att the Spider verkligen är rikemannen Richard Wentworth bistånd av den vackra Nita van Sloan och den trogne hindutjänaren Ram Singh.The Spider är också betydligt grymmare än sin kollega, han har kommit till slutsatsen att de kriminella motståndarna är fullkomligt hänsynslösa och har därefter beslutat sig att bekämpa eld med eld. Och det får han också gott om möjligheter till, i The City Destroyer kämpar han mot en okänd fiende som via ombud lägger byggnader i ruiner, i The Faceless One konfronteras han med en man som i mångt och mycket påminner om honom själv, och i The Council of Evil jagas han av ett sammanslutning hämndlystna gangsters. Blodet flödar i strömmar, likhögarna tornar upp sig och hjälten envisas med att märka de döda skurkarnas pannor med sitt spindelsigill. Några äventyr med denne the Spider då och då går nog an, men i större mängder kommer de säkerligen att kännas både tröttande och smaklösa.

[margl]

Nu var det ett tag sen vi hade någon uppställning med roliga pulptitlar så jag borde göra ett försök. Gardner F Fox är mest känd för arbetet han gjorde med serietidningar för DC Comics räkning, men under 40-och 50-talen publicerades flera fantastik-berättelser av hans hand i magasin som Weird Tales och Planet Stories. Här har vi litet urval av titlar;

The Weirds of the Woodcarver
The Last Monster
Sword of the Seven Suns
Werwile of the Crystal Crypt
Temptress of the Time Flow
Engines of the Gods

Och den som jag tycker är den allra bästa;

Tonight the Stars Revolt!

[margl]

Ytterligare två Shadow-äventyr - lika rafflande som alltid - avverkade, The Shadow Unmasks och The Yellow Band. I det första härjar en lömsk juvelsvindel och det andra inleds med ett mord där den främsta ledtråden är ett gult gummiband. Det väsentliga dock är att i dessa, främst det första, etableras the Shadows ursprungliga identitet - Kent Allard, flygaress och hemlig agent under första världskriget som sedan tillbringade en lång tid i Guatemala där han blev ledare för den primitiva Xinca-stammen (ett koncept som för tankarna till Doc Savage). Fast egentligen är det inget verkligt överraskande som tillförs, skillnaderna mellan Kent Allard och the Shadow består huvudsakligen i kostymering. Den väderbitne och allvarlige Allard ger uttryck för the Shadows åsikter när han säger apropå Xinca-indianerna till polischefen Weston; "The Indians, though savage, are human. Some denziens of your underworld could be better defined as jackals".

Ännu ett Operator 5-äventyr också, Winged Hordes of the Yellow Vulture, där ett USA som ännu inte hunnit återhämta sig från tidigare invasionsvågor konfronteras med ett anfall från Japan, planlagt av befälhavaren för sagda nations underrättelsetjänst - Moto Taronago, titelns Yellow Vulture. Här har skurkarna till sin hjälp förutom de vanliga miltära styrkorna hjärntvättsdroger, strålkanoner och en extra smittsam form av spetälska. Det finns ett visst rasistiskt anslag, dock mer i illustrationerna än i själva texten, det finns bara sisådär två eller tre uttalade beskrivningar som får invasionen att framstå som en raskamp. Det som framgår med all önskvärd tydlighet och oftast bortom den är den amerikanska nationalismen som hela tiden ligger nära den hysteriska fanatismens nivå, vilket får mig att tänka på något en historiker en gång sa till mig - man finner den mest påtagliga nationalismen i de länder som egentligen saknar nationellt förflutet, såsom Tyskland, Italien och USA. Nationalismen är sålunda ett uttryck för osäkerhetskänslor och det kan man ana sig till i Operator 5, de djärva trumpetstötarna och den storslagna heroismen äger rum i en paranoid föreställningsvärld där man ständigt lever i fruktan för att det man vördar och hyllar ska krossas och falla sönder i småbitar.

[bkhl]

Serietecknaren Stephen Notley upptäckte att en anfader till honom var en numera totalt okänd pulpförfattare. Resultatet är den här pastischen på ett av hans verk:

http://angryflower.com/monkman1.html
http://angryflower.com/monkman2.html

Man blir nästan sugen på att läsa den.

[Terje]

En diskussion om pulp-författare uppstod i presentationstråden, men jag antar att detta är en bättre plats för sådant.

Ah, Merritt också! Utmärkt, utmärkt! Du påminner mig om att jag nog borde läsa mer Machen än jag gjort hittills, borde kanske börja med att läsa The Three Impostors på nytt. Vad tycker du om Hodgson?

Av Merrit har jag bara läst The Metal Monster och The Moon Pool, båda var mycket bra. Har du några andra romaner att tippsa om?

Machen har mycket bra att bjuda på. En av mina favoriter är The novel of the black seal (som väl ingår i The Three Impostors?).

Hodgson är lite ojämn, jag gillar The House on the Borderland och idéinnehållet i The Nightland men språket har jag svårt för. Hans sjöfartsberättelser har jag inte läst, har du någon sådan att rekommendera?

[margl]

En diskussion om pulp-författare uppstod i presentationstråden, men jag antar att detta är en bättre plats för sådant.

Jag är glad att du hittat hit, välkommen återigen! ;-)

Av Merrit har jag bara läst The Metal Monster och The Moon Pool, båda var mycket bra. Har du några andra romaner att tippsa om?

Förutom det som brukar omnämnas som hans mest odödliga verk, romanen The Ship of Ishtar där en man transporteras genom en magisk fornlämning till ett förtrollat skepp på en ocean där gudomarna Nergal och Ishtar kämpar om herraväldet, skulle jag vilja rekommendera kortromanen/långnovellen The Face in the Abyss som berättar om minst sagt exotiska äventyr i sydamerika, samt novellen "Through the Dragon Glass" som är mer eller mindre den arketypiska Merritt-berättelsen. Merritt är den glödande exotismen förkroppsligad - hans texter är en ständig strävan bort från det vardagliga till det övernaturliga, storslagna och fantastiska.

Machen har mycket bra att bjuda på. En av mina favoriter är The novel of the black seal (som väl ingår i The Three Impostors?).

Japp, det gör den (kollade det nu).

Hodgson är lite ojämn, jag gillar The House on the Borderland och idéinnehållet i The Nightland men språket har jag svårt för. Hans sjöfartsberättelser har jag inte läst, har du någon sådan att rekommendera?

Jag håller i huvudsak med dig - Hodgson gör sig bäst i vissa kapitel i The House on The Borderland och vissa stycken och den allmäna stämningen i The Night Land, men den arkaiska och repetetativa prosan i det sistnämnda verket kan bli ganska irriterande efter ett tag. Jag har läst några sjöfartsberättelser, dock kommer jag inte ihåg några titlar just nu, det jag minns är att han som vanligt kunde konsten att bygga upp stämning men att han ibland tog i lite väl starka äckeleffekter. Novellerna om den ockulta detektiven Carnacki "the ghost finder" är också ojämna men ganska underhållande. Vanligtvis gillar jag inte denna genre, varken i textform eller som tv-serie, men Carnacki, som för mig framtonar som en något trumpen Sherlock Holmes, har lyckats vinna mina sympatier, och därtill visar Hodgson upp sina talanger som stämningsbyggare. Det är framför allt en berättelse - tusan också att jag inte kan komma ihåg vad den heter - där Carnacki sitter och väntar i ett nästan becksvart rum som hemsöks av en osynlig fasa som redan dödat flera människor.