Johan Anglemark – Kontrast – Swecon 2012

Svensk fandom på nätet

Johan Anglemark — Wed, 10 Oct 2012 07:12:12 +0000

Gillade du Kontrast? Eller önskar du att du hade varit där? Följ svensk fandom på nätet:

Hela Sverige
Fanac, diskussioner om sf, fantasy och fandom (e-postlista)
Fandom.se (webbforum)
Catahya (community, främst för fantasyintresserade)

Göteborg
Club Cosmos (e-postlista)

Linköping
Linköpings science fiction-sällskap (e-postlista)
Linköpings science fiction-sällskap (Facebook)

Malmö
Malmöfandom (Facebook)

Stockholm
Stockholmsfandom (Facebook)

Uppsala
Upsalafandom (e-postlista)
Upsalafandom (Facebook)

Finland
Enhörningen (webbforum)

Reaktioner på kongressen

Johan Anglemark — Tue, 09 Oct 2012 16:03:12 +0000

Detta är vad vi har hittat av vad folk har skrivit om kongressen medan den pågick och i efterhand:

Vi fyller på listan allt efter hand.

Signering i English Bookshop

Johan Anglemark — Thu, 04 Oct 2012 07:22:41 +0000

En av de första saker som sker under kongressen sker utanför kongresslokalen. i Uppsala English Bookshop, som ligger i hörnet av Svartbäcksgatan och S:t Olofsgatan, 200 meter bort från kongresshotellet. Där kommer fyra av våra gäster – Joe Abercrombie, Kelly Link, Caitlin Sweet och Peter Watts – att signera böcker i morgon fredag kl 16.30. De kommer att signera även senare under helgen, på kongressen, men har du tid över är detta en första chans att köpa böcker av dem och få dem signerade.

Butiker och föreningar på Kontrast

Johan Anglemark — Thu, 27 Sep 2012 12:24:27 +0000

Följande butiker, förlag och organisationer kommer att vara på plats på Kontrast och sälja eller informera, en eller fler av de tre dagarna:

Dessutom kommer böcker från English Bookshop att finnas tillgängliga i samband med signeringar. Kongressmedlemmar har också 10 % rabatt i deras butik (som ligger 200 meter bort) under hela helgen.

Bokbloggarträff

Johan Anglemark — Mon, 24 Sep 2012 16:25:27 +0000

Det kommer ett stort antal bloggare som skriver om sf, skräck och fantasy till Kontrast. På initiativ av Fia på Boktimmen kommer en del av dem att träffas och prata i kongressbaren (på plan 1, direkt vid kongressen uppför hotelltrapporna) från ungefär kvart över tre på fredagen fram till att det börjar bli dags för programmet att börja. Bloggar du också om böcker? Försök att vara där du med i så fall. Du kommer garanterat att träffa några vars bloggar du har läst länge. Några av de som räknar med att komma på Kontrast är människorna bakom bloggarna:

Listan är självklart inte ens i närheten av fullständig.

Swecons ande

Johan Anglemark — Thu, 20 Sep 2012 20:19:19 +0000

Mer än du någonsin ville veta om den svenska nationella sf- och fantasykongressen.

Något jag har lagt märke till under åren är att många undrar vad det är som skiljer Swecon från övriga svenska sf-kongresser. Det är en bra fråga. Många tror, helt felaktigt, att det är storleken på kongressen. Det är det inte. Inte heller är det att Alvarfonden delar ut Alvarpriset där eller ens att den röstas fram av föregående års Swecon. Fast i den sista gissningen ryms faktiskt ett visst mått av sanning.

Svaret är att endast över Swecon vilar Swecons ande. Swecons ande manifesterade sig första gången på musikpuben Rackis i Uppsala, fast då hette den naturligtvis inte Swecons ande. Ja, det är väl en sanning med modifikation, för som ni alla vet lades Rackis ned senvåren 1996 och det tillfälle jag nu talar om inträffade hösten 1997.

Det var när Magnus Eriksson, Robert Brown och undertecknad träffades på den pub som tog över Rackis lokaler, Murphys hette den visst, för att diskutera den kommande kongressen här i Uppsala, SF-Konfekt. Magnus hade med sig en cigarettändare som en gång Kung Kaj Harju hade hållit i, Robert lade en hatt på bordet som Lars-Olov Strandberg en gång hade lagt upp på en hatthylla och jag hittade en tändsticka inkilad i en glipa i träpanelen. Vad jag inte visste då var att denna tändsticka stoppats dit av sångerskan Nico efter hennes konsert på Rackis 1984.

På den här tiden gillade sf-fansen i Uppsala att leka med eld, att sätta fyr på saker vid pubbordet. Denna gång var inget undantag, och jag stack in tändstickan som jag hade hittat inkilad i väggen i ljuset på bordet. Den flammade upp, lyste upp hatten som Lars-Olov tagit i och omsveptes av röken från cigaretten som tänts med tändaren som Kaj Harju använt, och något uppstod. Ingen av oss visste varför, men omedelbart började vi diskutera tanken på att arrangera en årligen återkommande svensk nationell kongress. När vi gick därifrån, fast beslutna att lägga fram denna tanke inför kongressdeltagarna i helgen, följde något med under Roberts hatt.

Detta något hängde med viss möda kvar under hatten fram tills Robert anlände till kongressen på fredagen, då det lösgjorde sig och svävade upp i taket i programsalen. Där hängde det kvar till dess att det var dags för den extrainsatta programpunkten som vi, Magnus, Robert och jag, hade lagt fram utan att förstå varför: att diskutera frågan om en svensk, årligen återkommande, nationell kongress. Det fanns ingen vettig anledning till det, det var en tanke som så att säga hade smugit sig in i våra huvuden utifrån. Det väsen som suttit i taket lösgjorde sig och lade sig över de församlade. Många av dem sade efteråt att de hade tänkt invända mot idén, men utan att de förstod varför var alla invändningar som bortblåsta när de begärt och fått ordet. Förslaget om en Swecon, en nationell kongress, klubbades med acklamation.

Swecons ande hade gett sig tillkänna och det stod klart för alla närvarande vad det var för slags väsen. De sanna trufansen kunde till och med ana konturerna av anden (sade de i alla fall).

Swecons ande färdades sedan från kongress till kongress. Det uppstod problem ibland, det var inte alltid så lätt att hitta till Linköping från Uppsala, och från Stockholm till Göteborg. Ingen visste riktigt hur anden färdades, om den liftade med bil eller tåg eller om den drev med vinden, eller för den delen hur den orienterade sig. Det enda man visste var att den var närvarande under kongressen, att den borgade för att kongressen blev en riktig Swecon, att den garanterade att kontinuiteten bakåt upprätthölls och att den vägledde fandom när nästa Swecon skulle utses.

Men det gick inte problemfritt. Ibland hann den inte fram till öppningsceremonien eller ens tills dörrarna öppnades på lördagen. Det ledde till alla möjliga problem, öl som tog slut i baren, sura dörrvakter, inställda programpunkter. Ja, en kongress fick klara sig helt utan Swecons ande – ni som var med minns förmodligen vilken. Än till denna dag vet ingen var den höll hus i stället.

Numera färdas Swecons ande i ett för ändamålet särskilt invigt kärl, tillverkat av farmodern till en rysk sf-fan som stammade från en schamansläkt. När en Swecon börjar öppnas detta kärl och anden släpps lös i lokalerna, och vid avslutningsceremonin samlas anden in igen och kärlet försluts. På det viset är Swecons ande numera alltid närvarande på Swecon. Det känns tryggast så.

Swecon genom tiderna

Som sagt så röstades tanken på en svensk nationell kongress igenom på SF-Konfekt i Uppsala, hösten 1997. Sven-Christer Swahn var hedersgäst, en gemytlig herre som var besjälad av Swecons ande. Vi utsåg ConFuse 98 som skulle hållas nästa sommar på Ryds Herrgård i Linköping till den första Sweconen. Den hölls mycket riktigt och Paul J. McAuley var hedersgäst. Övriga gäster var Niklas Krog, Jane Routley och Annika Johansson. Cirka 70 personer var där.

Året därefter hölls Swecon på hösten i Uppsala, på Restaurang Blå Korset på Akademiska Sjukhusets område. Michael Swanwick var hedersgäst och Lars-Olov Strandberg var fanhedersgäst. 120 personer deltog, den dittills största kongressen i Uppsala. Swecon år 2000 hette Nasacon 2000 och hölls mitt i sommaren på Scandic Hotel Slussen i Stockholm, ett mycket trevligt hotell. Cirka 230 deltagare underhölls av hedersgästerna Brian M. Stablefords och John-Henri Holmbergs kunskaper.

År 2001 var Swecon kvar i Stockholm när Robin Hobb, Robert Rankin, Karolina Bjällerstedt Mickos och Pierre Christin gästade Fantastika 2001 på Kulturhuset. Stora lokaler, lite väl stora faktiskt, och 250 deltagare. Ben Roimola från Finland var fanhedersgäst. 2002 var det dags för Linköping igen; Confuse hade bjudit in China Miéville och Gwyneth Jones som hedersgäster till Ryds Herrgård. Dessutom var Andreas Roman inbjuden. 75 deltagare tillbringade en väldigt trevlig junihelg i hedersgästernas sällskap. Detta var innan Miéville hade slagit igenom utanför en ganska liten krets.

Uppsala tog hand om 2003. Upsala SF-Möte X hölls på Ångströmlaboratoriet, alldeles för stora stora lokaler, men naturligtvis användes bara en liten del av dem av de 140 deltagarna. Hedersgästerna var Alastair Reynolds, Ken MacLeod och Per Christian Jørgensen. Ett kontroversiellt bud från Stockholm Trekkers vann omröstningen om nästa års Swecon, med en marginal på bara två röster. Det var dags för något nytt, tyckte folk. Och det fick de. Swecon 2004 var två kongresser i en, dels en Star Trek-festival med Tim Russ som hedersgäst, som eskorterades runt av säkerhetsvakter, och dels en liten litteraturkongress med M. John Harrison som hedersgäst. Det är svårt att säga hur många hundra som var där, men Stockholm Trekkers hade budgeterat för betydligt fler och kongressen gick med brakförlust.

Göteborg utsågs att ta hand om 2005. ConCeive hette kongressen, som ägde rum i Studenternas hus i juni. Man hade bjudit in Charles Stross och Erik Granström som hedersgäster och antalet deltagare som lockats dit låg mellan 60 och 80. (Rapporterna går isär, själv räknade jag inte.) Två Stockholmsbud slogs om Swecon 2006 och vann gjorde Imagicon, som bjöd på Joe Haldeman och Geoff Ryman under en oktoberhelg i Tekniska Högskolans kårhus. 170 deltagare hade letat sig dit, vilket arrangörerna upplevde som en liten besvikelse. Martin Andreasson var fanhedersgäst.

Det enda budet på Swecon 2007 kom från kommittén för Conviction i Göteborg, så dit for jag och 75 andra för att lyssna till Richard Morgan och John Ajvide Lindqvist. Lindqvist var emellertid bara där på lördagseftermiddagen. För 2008 fanns det tre konkurrerande bud, och för första gången förlorade Uppsala en budstrid, i gott sällskap med Stockholm. Confuse 2008 i Linköping blev årets Swecon, en nästan perfekt arrangerad kongress på Nationernas hus, där 95 deltagare imponerades av hedersgästerna Cory Doctorow och Adam Roberts. Ingen stor kongress, men deltagarrekord för Linköping.

Så var det dags för Stockholm igen, Skarpnäcks kulturhus närmare bestämt. 180 deltagare umgicks under tre oktoberdagar med hedersgästerna Liz Williams, Graham Joyce och Jörgen Forsberg. Året efter, 2010, for vi till Fräntorps Folkets Hus i Göteborg och lyssnade på Justina Robson och Nene Ormes. Dmitrij Gluchovskij hade ursprungligen tackat ja till att vara gäst, men hoppade tyvärr av innan det blev dags. Knappt 85 deltagare i en lokal som hade vissa problem.

Fjolårets Swecon var den största hittills: Eurocon 2011 i Tekniska Högskolans kårhus hade nästan 750 deltagare, naturligtvis för att det kom författare och deltagare från hela Europa, från 33 länder närmare bestämt. Hedersgästerna var fyra till antalet: Elizabeth Bear, Ian McDonald, John-Henri Holmberg och Jukka Halme. Faktiskt var detta den största sf-kongressen i Sverige någonsin.

Och snart är det dags för Uppsala igen efter nio år. Platsen där Swecon föddes för femton år sedan.

Ett samtal om Joe Abercrombie

Johan Anglemark — Thu, 13 Sep 2012 15:00:28 +0000

Vi var några som diskuterade Abercrombies böcker via e-post. Samtalet utspann sig mellan Johan Jönsson, Stefan Hagel, Johan Anglemark, Anna Bark Persson och Fredrik Wollentz.

Johan J: Om vi håller oss till att främst diskutera hans debuttrilogi, The First Law, så tycker jag att det finns två olika huvudaspekter som jag uppskattar hos Abercrombie. Den första är att han helt enkelt är en underhållande författare. Han skriver böcker där sidorna skriker efter att man skall vända på dem, brutal, svartsynt fantasy som är rolig och håller bra tempo. Det blir aldrig tråkigt att läsa. Dessutom behärskar han hantverket bättre än de flesta andra författare i genren – man slipper dåligt språk, han gör åtminstone en ansträngning för att ge sina romanfigurer mer djup än pappret de är skrivna på och så vidare.

Sedan tycker jag om metaperspektivet också, intertextualiteten där man ser konturerna av fantasygenren därför att han plockar fram all gammal vanlig rekvisita och sedan gör någonting helt nytt med den. Inte bara att det är annorlunda, utan att man kan se precis vilka klichéer och stereotyper det är han leker med. Jag menar, det är bra böcker, jag hade tyckt om dem även om jag aldrig hade läst en fantasybok tidigare bara för att Black Dow är så jävla rolig, för att konflikten är smart uppbyggd och för att man verkligen bryr sig om Glokta trots att han är en bitter torterare som är sjukt trött på livet. Abercrombie är värd att läsa även om man tycker att intertextualitet är någonting som gör sig bäst dött på en macka, men för mig bidrar det med ytterligare en dimension.

Stefan: Själv bestämde jag mig för att återuppväcka mitt slumrande fantasyläsande i oktober 2006, efter att just ha blivit klar med min magisteruppsats i antropologi. Så jag läste George R. R. Martins En saga om is och eld med stor förtjusning. Då jag ville ha mer av den trevliga varan sökte jag med ljus och lykta på diverse nätforum för liknande litteratur – och fann Joe Abercrombies The First Law. Det är inget jag ångrar.

En av Abercrombies styrkor är att jag som läsare sugs in i berättelsen, att jag får följa med inkvisitor Sand dan Glokta när han haltar fram i korridorerna, att jag får skratta högt åt Dogmans eller Logen Ninefingers kommentarer eller ha åsikter om den bortskämde och lätt självupptagne Jezal. Jag är där och jag vill veta mer, sida för sida, kapitel för kapitel.

Berättelsen är rapp. Det går fort, det är överraskningar, det är en författares sätt att utmana invanda fantasyklichéer, att vrida och vända på perspektiven.

Som antropolog gillar jag att då och då få mig ett uppfräschat perspektiv till lags. Som journalist gillar jag när det är välskrivet, för det är det. Välskrivet, fartfyllt, och, framför allt, förbaskat underhållande, med intressanta och gråmelerade karaktärer.

Så, där kom jag med en styrka till, nämligen hans sätt att utmejsla individerna i The First Law. Var och en har sin egen drivkraft, sina egna ambitioner och sina egna mål. De, precis som berättelsen, känns levande.

En tredje styrka tyckte jag var att trilogin blev bättre för varje del. I sig en prestation.

Johan A: Jag läste klart Det yttersta argumentet i morse. Jag håller helt med Stefan om en sak. Ja, egentligen om en hel del, men jag tar fasta på det sista han skrev: trilogin blir bättre för varje del.

Jag hade hört en del innan om hur Abercrombie tar klichéer och vrider på dem. Det stämmer väl, men jag han skriver ju inte anti-fantasy på samma sätt som exempelvis M. John Harrison. Vad jag fastnade för är hans perspektiv på kampen mellan gott och ont, där jag tycker att han har något väldigt fräscht att komma med. Upplägget i världen i Den första lagen ser länge precis ut som standardfantasy av det slag som många felaktigt inbillar sig är mallen för all fantasy: Världen är skådeplatsen för en kamp mellan godhet och ondska.

Det klarnar långsamt för oss som läsare att så inte är fallet, men det är inte heller så att alla är onda. Abercrombies värld är mörk och brutal, men ganska realistisk, för vad som visar sig är att det inte finns godhet och ondska, bara goda och onda gärningar, och onda gärningar kan leda till goda resultat och vice versa.

Icke-mimetisk litteratur är ofta en kommentar till verkligheten — sällan står det så klart som i Abercrombies trilogi.

Johan J: Personligen uppskattade jag faktiskt den första delen mer än den andra. Kanske hade Abercrombie hunnit bli en skickligare författare där, men … ja, har man en gång kastat fram litteraturteorin att det närmaste man kan komma att mäta objektiv kvalitet är att se hur stor del av ett verk som består av att personerna vandrar eller rider från plats A till plats B – ju mer desto sämre – så kommer del två aldrig att framstå som det bästa trilogin har att erbjuda. Nå, den är bra ändå.

Att skriva anti-fantasy på samma sätt som exempelvis M. John Harrison är väl inte heller Abercrombies tanke. The First Law försöker inte frigöra sig från genrens rekvisita: den förhåller sig hela tiden så nära till fantasyns historia och klichéer att man så att säga kan ana konturerna av hur saker brukar genomföras genom hur The First Law inte gör. Det är någonting helt annat – och förmodligen någonting mer lättillgängligt, som tilltalar en bredare skara läsare – än vad Mike Harrison gör.

Johan A: Handlingen var roligare i första delen, men jag tyckte att personporträtten blev bättre i andra delen. Fast jag håller med dig om att resan inte var någon höjdare. Oavsett hur viktig den var för intrigen blev den aldrig god litteratur.

A propos personporträtt så gladdes jag över att Jezal dan Luthar äntligen blev uthärdlig mot slutet av trilogin. Hans personlighet var naturligtvis nödvändig för intrigen och Bayaz’ syften, men han gick mig på nerverna större delen av tiden.

Johan J: Man lockas att tro att det var menat så.

Johan A: Självklart var det avsikten att han skulle framstå som en irriterande omogen gnällmåns, men jag menar att det gick så långt att jag blev ointresserad av de delar av boken där han var med. Och det kan knappast ha varit meningen.

Stefan: Jezal dan Luthar genomgick en viss förvandling genom seriens gång, men jag har läst någonstans att Joe Abercrombie medvetet inte velat transformera eller ”utveckla” karaktärernas personligheter i någon större utsträckning. D.v.s. de har inte gått från ett slags personlighet till en helt ny, inte från fegis till hjälte etcetera. De har de personligheter de har, det är bara sammanhangen runtom dem som skiftar.

Ändå gick en sådan som Jezal dan Luthar från att vara odräglig och ytlig i början till att man möjligen kunde förstå hans personlighet och agerande ju fler sidor och kapitel man avverkade. Men frågan är då ifall det var han som förändrades eller ifall det var jag som läsare som ändrade attityd gentemot honom?

Fast i en jämförelse om vem som kom att bli mest irriterande som karaktär, så anser jag nog att Bayaz nycker och själviskhet irriterade mig mer än Jezals många tillkortakommanden.

Anna: Den främsta anledningen till att jag gillar The First Law är personporträtten – personligen tycker jag att det till stor del är hans underbara, fucked up karaktärer som bär upp berättelsen. Utan det imponerande persongalleri som Abercrombie skapat skulle The First Law knappast vara lika engagerande läsning. Speciellt gillar jag Logen Ninefingers och hans försök att bli en bättre man och lämnade krigandet bakom sig, trots att krig och stridigheter egentligen är allt han känner till. Jag är däremot mindre förtjust i Glokta, som de flesta verkar tycka är berättelsens mest intressanta karaktär. Jag tyckte hans delar var lite sega och att det till slut blev lite tröttsamt att läsa om hans ständiga krämpor och smärta. Inte så att jag inte sympatiserar eller anser att han är berättigad sin bitterhet och sitt gnäll, men jag tycker inte att det är så spännande att läsa om.

En annan anledning till att jag gillar The First Law är att han vänder upp och ned på alla gamla tråkiga fantasyklichéer. Jag tycker trilogin blir som allra bäst i slutet på sista boken när man upptäcker exakt hur mycket Abercrombie drivit med den klassiska fantasyberättelsens upplägg. Ytterligare en sak som jag gillar med böckerna är den nattsvarta humorn, som accentuerar karaktärernas eländiga omständigheter snarare än förlöjligar dem. Det är förövrigt ännu en sak jag uppskattar med Abercrombie, att han inte förädlar eller glorifierar någonting. Det är skitigt, blodigt och hemskt, långt ifrån ärofyllt och det mesta går åt helvete, och han låter det vara så också.

Johan J: Klart att han är så att säga berättigad sin bitterhet. Det kan vara tröttande att läsa om honom ändå. För övrigt kom jag att omvärdera honom när jag läste om trilogin för ett tag sedan, sådär fyra år efter att jag läste den första gången. Då betraktade jag Glokta som en person man på någon nivå ändå kunde sympatisera med, vilket många andra läsare också verkar göra. Jag har lite svårt att så i efterhand förstå varför. Han skickar helt utan samvetskval oskyldiga människor till tortyr, han våldtar i praktiken en lesbisk kvinna genom att tvinga henne att ha heterosexuellt sex när han för bort hennes älskarinna och hota att tortera henne et cetera. Visst, försöker bara överleva i en hård och mörk värld bla bla, men:

”Glokta found that he was almost smiling as he watched the ugly scene. I may be crippled, and hideous, and in constant pain, but the humiliation of beautiful women is one pleasure I can still enjoy. I do it now with threats and violence, instead of with soft words and entreaties, but still. Almost as much fun as it ever was.”

Bryr sig om honom gör man, men sympatisk? Nej.

Johan A: Nej, inte är han sympatisk, men som jag läser Abercrombie så försöker han att naket skildra hur omständigheterna skapar människan. I sin ungdom var Glokta en odräglig ung adelsman, en Stureplansstekare med dagens terminologi, som plötsligt blir ett offer och får utstå lidanden som få av oss ens kan föreställa oss. De förvandlar honom till ett monster, men ett monster som fortfarande går runt och lider. Han har egentligen inget att leva för, men kommer sig inte före att göra slut på sitt lidande.

När man sympatiserar med honom, så är det så klart med den torterade som lyckats överleva mot oddsen, men det är en oreflekterad sympati av det slag som uppstår när man tar del av ett litterärt verk. Man letar automatiskt efter någon vars parti man kan ta, och då kan råka det bli Glokta. (Det finns ju inte så många goda människor i Den första lagen – de flesta är mördare eller motbjudande maktmänniskor.) På något plan är man ju också hela tiden medveten om att det handlar om fiktion, så man behöver inte fundera igenom huruvida Glokta egentligen är värd ens sympati eller inte.

Det sagt, så får jag ju säga att jag aldrig fann honom det minsta sympatisk. Däremot tyckte jag synd om honom.

Fredrik: Jo, en skillnad mellan litterära karaktärer och verkliga människor är ju att man egentligen aldrig behöver ställa sig frågan: skulle den här personen kunna bli min vän? Skulle jag ens vilja ha honom/henne som vän? Och eftersom de inte är riktiga människor gör deras handlingar heller ingen riktig skada. Allting skedde trots allt bara i Abercrombies huvud. Därför är man mer förlåtande mot dem än människor som faktiskt existerar.

Sannolikheten att jag träffar Glokta i annat än mina mest bisarra feberdrömmar är trots allt försvinnande lite. Men en sak är säker: Jag skulle inte vilja ha Glokta som vän. Jag skulle inte vilja ha honom som fiende heller. Jag skulle faktiskt vilja ha så lite med honom att göra som bara möjligt och jag skulle förmodligen tycka att han var en skrämmande och vedervärdig människa. Däremot tycker jag att han är en mycket fascinerande karaktär. Förmodligen min favorit i serien!

Johan J: Jag uppskattar Glokta därför att han (nu för tiden) inte kan ge sig ut och slåss och inte kan företa sig några längre resor. Då har man per automatik tagit bort två saker ur handlingen som inte nödvändigtvis måste bli tråkiga – men som ofta blir det.

Anna: Jag menade mest att jag sympatiserar med Glokta i hans kamp mot sin dagliga smärta, snarare än med honom som karaktär.

Angående det som Johan A. skrev om att välja karaktärer att ta parti för så tycker jag att det är en sak som är intressant med Abercrombies böcker – det är inte lätt att ta parti för någon. I de flesta böcker är det ganska lätt att förstå vilka karaktärer man ”bör” ta parti för som läsare, även om det nödvändigtvis inte är en ”god” karaktär. Men Abercrombie gör det svårt, och det tycker jag gör berättelsen bättre då jag slipper sitta och hålla på någon enskild karaktär, även om jag naturligtvis tycker att vissa karaktärer är roligare att läsa om än andra. Men det är ju en annan sak.

Fredrik: Jo, det är ju tydligt att Abercrombie vägrar att dela upp sina karaktärer i gott och ont. Praktiskt taget alla har både sympatiska och osympatiska drag. Han gillar dessutom att överraska läsaren. Tror man att en karaktär är genomgod så kan man räkna med att han kommer att döda både sin fru och sina barn i sista kapitlet.

Vad är det som kostar?

Johan Anglemark — Fri, 07 Sep 2012 08:08:54 +0000

Vi vet att många tycker att det är dyrt att gå på sf-kongress. I och för sig kan man jämföra de 350 eller 400 kronor helgen kostar med vad ett biobesök på två timmar eller en lika lång konsert kostar, men jag ska ändå försöka förklara lite hur ekonomin hänger ihop.

Till att börja med så är en sf-kongress ett deltagarevenemang. Alla måste hjälpas åt för att få arrangemanget att gå runt ekonomiskt. Vi delas inte upp i arrangörer och kunder, man köper inte biljett till kongressen. Man löser medlemsavgift. Ingen tjänar heller några pengar. Alla hedersgäster får sina utgifter betalda, men inte ett öre i arvode. Övriga gäster får sina resor betalda, men inget mer. Även vi som arrangerar betalar medlemsavgiften. Går kongressen med förlust går vi som privatpersoner back. Om kongressen däremot går med vinst så får vi inte ett öre – alla pengar läggs i en kassa för framtida arrangemang.

Ekonomin för Kontrast ser i grova drag ut så här: Lokaler: 60.000 kr. Hedersgästernas resor: 20.000 kr. Hedersgästernas hotell och levnadsomkostnader: 40.000 kr. Kostnader för övriga gäster: 8.000 kr. Övriga kostnader: 15.000 kr. Intäkterna består huvudsakligen av deltagarnas medlemsavgifter, kongressen har inte fått några som helst offentliga bidrag och graden av sponsorpengar från förlag och bokhandel är förhållandevis låg, cirka 10 % av intäkterna (vilket inte hindrar att vi är väldigt tacksamma för de pengar vi fått från hedersgästernas förlag samt Science Fiction-Bokhandeln och English Bookshop.) Vi har också fått en generös del av överskottet från fjolårets Swecon, Eurocon 2011.

Men den största enskilda delen som ska täcka våra budgeterade utgifter på 143.000 kr är era medlemsavgifter. Det är det ni får för pengarna: ni hjälper till att över huvud taget göra det här evenemanget möjligt. Och det är vi väldigt tacksamma för. Tack!

Peter Bergting kommer inte

Johan Anglemark — Sun, 02 Sep 2012 07:23:40 +0000

Peter Bergting, som skulle ha varit en av våra gäster på Kontrast, meddelar att han tyvärr är förhindrad att komma! Vi och Peter beklagar.

Hotellet snart fullbokat

Johan Anglemark — Wed, 15 Aug 2012 15:17:07 +0000

Hotell Clarion Gillet har meddelat att de snart har fullbokat natten mellan lördag och söndag, så om du har tänkt bo på hotellet under kongresshelgen bör du boka omedelbart, om du inte redan har gjort det. Du hittar anvisningar under fliken Praktisk info.

Där hittar du även information om hur du gör om du läser detta för sent och hotellet svarar att de har sålt slut på rummen.