Läs mer här: Vittfarnepriset: ett pris till en bra kongressrapport.

Längd: 100 ord (plus titel).
Tema: science fiction eller fantasy.
Var: lämna in till receptionen.
När: senast lördag 21:00.
Pris: 500 kronor.
Språk: svenska.

I juryn sitter Nahal Ghanbari, Elin Holmerin och Jenny Milewski. Vinnaren kommer att tillkännages under avslutningsceremonin. Drapan får inte vara publicerad tidigare och man får inte lämna in fler än två bidrag.

Vill man ha hjälp och stöd med sitt drapaskrivande kommer författaren Karin Tidbeck att finnas tillgänglig mellan klockan 17:00 och 17:50 på lördagen för en liten workshop där man kan fråga henne om tips och råd.

Vinnardrapan kommer att läggas upp på Kontrastwebben.

* Det måste på något sätt vara relevant för kongressen, det vill säga ha science fiction- och/eller fantasyanknytning.
* Du får definiera språk: svenska (skandinaviska, norrmän och danskar är också välkomna), engelska eller finska.
* Det måste vara öppet för alla kongressens medlemmar. Du kan till exempel ha bokbloggsmöte eller författarträff, men alla som vill komma på författarträffen måste få göra det.

Tiderna är: fredag 18:00 och 20:00, lördag 17:00 och 21:00, söndag 10:00. Det gäller för en programtimme, vilket i praktiken innebär 45–50 minuter.

För att boka programrummet, kontakta Johan Jönsson via johan@tystnad.net fram till och med torsdag. Från och med fredag, prata med honom på kongressen. Om du inte vet hur han ser ut: fråga någon av arrangörerna.

For longer than anyone could remember, the village of Yiwei had worn, in its orchards and under its eaves, clay-colored globes of paper that hissed and fizzed with wasps. The villagers maintained an uneasy peace with their neighbors for many years, exercising inimitable tact and circumspection. But it all ended the day a boy, digging in the riverbed, found a stone whose balance and weight pleased him. With this, he thought, he could hit a sparrow in flight. There were no sparrows to be seen, but a paper ball hung low and inviting nearby. He considered it for a moment, head cocked, then aimed and threw.

Much later, after he had been plastered and soothed, his mother scalded the fallen nest until the wasps seething in the paper were dead. In this way it was discovered that the wasp nests of Yiwei, dipped in hot water, unfurled into beautifully accurate maps of provinces near and far, inked in vegetable pigments and labeled in careful Mandarin that could be distinguished beneath a microscope.

Texten är inledningen till ”The Cartographer Wasps and the Anarchist Bees” av E. Lily Yu. Vill du läsa hela novellen kan du göra det här.

För säkerhets skull: för att ingen som gör översättningen inte skall få plats om det skulle bli för många kan du anmäla dig i förväg. Skicka ett mail till johan@tystnad.net. Det går självklart att dyka upp ändå utan att ha gjort detta så länge som det bara finns plats.

Severian är en ung torterarlärling som bor i Citadellet. Under en nattlig utflykt stöter han på några personer i en nekropol. De rånar en grav. En av dem är en kvinna, Thecla. Hon får senare stor betydelse både för Severian och för bokens händelseförlopp.

Det är en mörk värld Severian lever i. Han tillhör ett stolt skrå och ser det som ett hantverk att tortera folk, och som läsare vänder man sig först bort för att sedan motvilligt fascineras. Det är brutalt men samtidigt igenkänning (alltså, inte själva torterandet, men den stora frågan om människans inneboende våldsamhet är ju ett ständigt och intressant tema).

Småningom beger han sig ut på en resa och det blir en färd genom ett rike som känns både medeltida och barock och framtid. Jag tycker mycket om hur Wolfe blandar stilar och plockar upp element, på något vis gör det att fonden förblir fond och Severian och hans ”medresenärer” hamnar i förgrunden. För det är ju, som det står på väggen till Stephen Kings berömda herrklubb: berättelsen som är det väsentliga.

Egentligen är handlingen underordnad. Jag läser de här böckerna för stämningens skull. Det är så svart, så nattsvart och så knivskarpt att det nästan gör ont att läsa. Severian är min motvilliga hjälte som är lika förvånad som jag över världen han besöker. En duell visar sig utkämpas med blommor. Botaniska trädgårdar blir tidsresor. Och de där kärren som Frodo första gången besökte (nej det är ju inte samma, men samma idé, du förstår), där de döda bor, utmynnar i händelser så obehagliga att jag inte kan sluta tänka på dem. Blyhagel! Jag säger bara det.

Severian är en antihjälte, en opålitlig sådan. Han är katalysatorn och drar till sig människor som man som läsare aldrig skulle vilja träffa men är glad att någon hittat på. För Gene Wolfes hjärna verkar vara synnerligen intrikat, för att inte säga morbid, och hans prosa är inte alldeles enkel. Det är en taggig läsning, inte följsam alls, men när man lägger ifrån sig boken är man förändrad, inte helt samma som innan.

Smaka på det här:

”De använder en slags cement som de lägger på deras ögonlock. Tanken är att de ska vara slutna för evigt, men de slogs upp mär de kom i kontakt med vattnet. Förklara det om ni kan. Det är vad jag minns, det är vad jag tänker på när jag försöker sova. Det bruna vattnet som slår över hennes ansikte och ögonen som öppnas, blå genom det bruna. Jag måste somna om fem eller sex gånger varje natt eftersom den bilden väcker mig. Innan jag själv sänks ned här skulle jag vilja ha ett annat minne av henne – jag vill se hennes ansikte komma upp igen, även om det bara är i änden på min krok. Förstår ni vad jag menar?”

Jag tänkte på Thecla och rännilen av blod som sipprade ut under hennes celldörr. Jag nickade.

Elisabeth Östnäs debuterar hösten 2012 med skräckromanen Feberflickan. Hon bor i Lund.

Dessa anarkister brukar luta åt det ena eller andra hållet: Högeranarkister menar ofta att det bara är de riktigt stora företagen som sabbar Marknaden, vilken ses som det ultimata uttrycket för människans frihet, och därför behöver skakas om av djärva entrepenörer i mindre företag. Den kollektivistiska staten, däremot, är i grunden ond och bör minimeras så mycket som möjligt. Vänsteranarkister brukar å andra sidan tycka att kollektiv kan vara bra, åtminstone om de grundar sig på frivillighet och har som syfte att säkra arbetarnas kontroll över sitt arbete. Profithungriga företag, däremot, hör hemma på historiens sophög.

Här är det dags att komma till saken: The Dispossessed (på svenska som Shevek) utspelar sig nämligen i ett vänsteranarkistiskt samhälle, ett samhälle utan stat, utan lagar, utan polis och kanske framför allt utan egendom, vilket förklarar originaltiteln. Den svenska titelns Shevek är huvudpersonen, en briljant fysiker som växer upp på planeten Anarres och genom vars levnadsöde vi får se hur anarkisterna arbetar, utbildar sig, förälskar sig och så vidare. Situationen kompliceras av att Anarres har en tvillingplanet, Urras, som är mer av ett standardkapitalistiskt samhälle. Hit kommer Shevek på besök och vi får ta del av hans bestörtning inför sådant som skolbetyg, domstolsförhandlingar och ofrivillig arbetslöshet.

Nu skulle jag kunna börja räkna upp alla anledningar att läsa boken – strukturen, hur kapitlen kommenterar varandra, att huvudpersonen skildras både som en halsstarrig individ och en i det omgivande samhället djupt inbäddad varelse, Le Guins ständiga vägran att ge alltför slutgiltiga svar, osv, med ständigt mer vidgade ögon, tills jag viftar med armarna, fradgar i mungiporna och hoppar ivrigt upp och ned. Tyvärr skulle det dels rasera den respekt och det anseende jag byggt upp[1] under de senaste åren, dels spoliera mycket av upptäckarglädjen för blivande förstagångsläsare.

Istället ska jag försöka förmedla ett helhetsintryck. Många har försökt att beskriva utopier genom åren, men Le Guin målar upp konturerna av samhället genom att peka på dess begränsningar och har dessutom funderat över vilka de sociala och geografiska förutsättningarna för ett sådant samhälle skulle vara. Detta ger Anarres trovärdighet, samtidigt som det inbjuder läsaren att hitta luckor i hennes resonemang. På mig fungerade det mycket bra – under en lång tid efter att ha läst boken för första gången kunde jag knappt knyta skorna utan att fundera över om skosnören skulle fungera på Anarres och i sådana fall hur. Poängen med romanen är alltså inte att den gör dig till anarkist[2], utan att den kan få dig att inse att ett annat sätt att leva är möjligt. För en nutida människa är det uppenbart att Romarriket, det feodala Japan eller det viktorianska England representarade sätt att leva som inte kunde vara för evigt. En av science fictions främsta styrkor är att genren kan få oss att betrakta vår egen livsstil på samma sätt. Som Shevek skulle ha sagt handlar befrielse inte bara om att riva fysiska murar utan kanske allra mest om att riva murarna i människors huvuden. Jag kan inte komma på någon roman som gör detta bättre än The Dispossessed.

[1] I mitt huvud.

[2] Dock är det fullt möjligt att du blir det, åtminstone om du är i en mottaglig ålder. Se The Child That Books Built av Francis Spufford (på svenska som Hur jag läste böcker och lärde mig leva) för en skildring av en sådan omvändelse.

Olov Livendahl är en science fiction-fan bosatt i Östersund. Han är en av skribenterna bakom bloggen Drömmarnas berg.

Min första kontakt med Monette var genom samlingen The Bone Key som innehåller flera noveller, alla med samma huvudperson. Kyle Murchison Booth är en arkivarie på ett museum under 1800-talet och är med om och ser de mest besynnerliga saker. Det är en underlig huvudperson: inbunden, blyg och obekväm i sociala situationer, mest intresserad av sina papper men alls ingen låtsasperson. Han handlar eftertänksamt och lirkar sig runt konversationer på ett sätt som gör att man lär känna honom och man känner med honom. Det är gotiskt och krypande men inte effektsökande. Jag slukade The Bone Key och blev exalterad när hon i välgörande ändamål lät trycka en liten samling om fyra Booth-noveller, Unnatural Creatures. Även den var utsökt. Jag trodde inte att jag skulle gilla några andra av hennes noveller mer än dessa. Så fel jag hade.

Somewhere Beneath Those Waves är en tjock samling av Monettes bästa kortprosa (så här långt) och den är en njutning att ta sig igenom. Monette fortsätter här på det som blivit hennes signum, att ta sig an de figurer som man ser förbi: den fula systern i sagan, den blyga, den tillbakadragne, den missanpassade, den vars kärlek inte uppfylls och inte leder till ett ”lyckliga i alla sina dagar”-slut. Hon vänder på historierna och ser på dem underifrån och snett från sidan. Det är den bedragna, en ensamma, den annorlunda som står i centrum i hennes berättelser.

Formen är både lång och kort, poetisk och vanlig prosa, innehåller science fiction och fantasy, saga och nära verklighet, historiskt och modernt, utan att för den delen kännas som om man slängs mellan perspektiv. För även om novellerna är väldigt olika, handlar om olika personer och utspelar sig i olika världar så går det utmärkt att läsa dem efter varandra. Monettes stilistik håller dem samman och hennes lågmälda driv suger in en antingen man vill eller inte. Man kommer ut på andra sidan pärmen med en helt annan syn på alla de personer som i andras narrativ blir lämnade vid vägkanten.

Nene Ormes debuterade 2010 med fantasyromanen Udda verklighet. Uppföljaren, Särskild, kommer i augusti. Till vardags arbetar hon på Science Fiction-Bokhandeln i Malmö. Hon har bloggen En udda verklighet.

Peter Watts’ Blindsight is one of the most interesting ‘hard’ SF books that I have ever read. For me its main virtue is its largely science-driven nature. It’s a tense first-contact story based on cutting-edge technical psychology and philosophy. So much so that at my advice a noted Hungarian psychologist, Istvan Winkler, used it successfully as one of the texts for a course in psychology and SF. Since most plots in hard SF do not interest me as much as the concepts, I shall describe Bindsight’s main notions as best I can.

What is thinking? What is rational, effective behaviour? Does the latter always, often, sometimes, or never, require the former? These are philosophical and psychological questions that have recently been sharply formulated in at least four ways: neuroscientific theories about the physical bases of thought and (more generally) consciousness, comparisons between computer and human processing of language, the need for or uselessness of consciousness, and detailed studies of personality disorders. Blindsight fictionalises these so well that I learned more from it than from the many inconclusive philosophical papers that I have read.

Philosophical zombies are SF-like beings whose speech and action are exactly like ours but who lack consciousness. They neither sense nor think, yet get along as well as we do. So what function does consciousness serve in humans (perhaps some species lack it)? Can medical deviations from normal thought, action, and the thought that we are conscious illuminate these issues? The humans and aliens in Peter Watts’ book illustrate aspects of zombie thought experiments. I shall mention two of these and allude to others.

The philosopher John Searle does not think that linguistic thought and understanding is computational. His Chinese Room thought experiment attempts to support his idea. It’s a room with a being in it that accepts linguistic inputs and provides translations as outputs. Assuming that language and translation are syntactical and that translation follows fixed, algorithmic rules, the being can do this without thought or consciousness, i.e. with no understanding of linguistic meaning. Searle thinks this is absurd. Blindsight’s character Siri’s job is to transmit information accurately from the spaceship Theseus, to whose crew he belongs. He calls himself a Chinese Room, since his reconstructed brain can do this quite well, with little understanding of, and emotional interference with, the meaning of his linguistic data. Siri is not a complete philosophical zombie, but his conscious understanding of language is all but non-existent.

Theseus encounters space-traveling beings. Its crew calls them ‘scramblers,’ since they can act quickly to great effect. Indeed, they easily overcome the crew by the coordinated brute force of their violent movements. Study shows that their nervous systems are modular and highly distributed: they have no central brain, neural functions are distributed throughout their bodies, but some body-parts, e.g. joints, seem to work as modules, with neural structures that are largely segregated from other systems.

The scramblers challenge our ideas that thought and other types of consciousness are ‘located’ in the brain, and that in highly developed organisms a brain is needed to rationally (thoughtfully) control bodily action. Let’s go further. Are they conscious? Given that they act effectively and might be conscious (and reflecting on what they are doing), why do they need such mental states? Evidence suggests that they are not conscious. They are, perhaps, true philosophical zombies. Are we? Are our occasional thoughts that we are thinking selves, illusions that serve no purpose? Are they superfluous products of evolution?

Blindsight doesn’t resolve Searle’s problem, and does not tell us if the scramblers are conscious. Hence it cannot tell us what if any advantage being conscious can have to any living being. But by illustrating real scientific and philosophical quandries in a good story, Peter Watts’ book should interest many readers who wonder about human nature, especially in our time of easy acceptance of SF notions about AI, human singularities, and virtual existence.

George Berger moved to Uppsala, and became part of Uppsala fandom, a couple of years ago. He has a Ph.D. in philosophy from Columbia University.

”Captive Girl” (”Den fångna flickan”), Jennifer Pelland

Vilka val man kan göra när alla val är fel, om etik och moral mot en bakgrundshistoria om en rymdkoloni som upplever sig vara under ständigt hot. Kanske allra mest en historia om att desperat vilja bli älskad. Finns på nätet.

”Story of Your Life” (”Berättelsen om ditt liv”), Ted Chiang

En fascinerande novell om språk, om skrift och om hur vi uppfattar tid från en av sf-litteraturens bästa idéförfattare.

”Beggars in Spain”, Nancy Kress

Nancy Kress kom senare att utveckla ”Beggars in Spain” till en fyra böcker lång romanserie. Det går utmärkt att läsa bara den här, dock. Om ideologi, att inte vara som andra och om sömn.

”When It Changed” (”När allt förändrades”), Joanna Russ

Joanna Russ skrev ”When It Changed” som en reaktion på mäns författande om världar med bara kvinnor. Liksom i mycket annat av Russ författarskap finns det en energi och en ilska som bidrar med så mycket.

”A Song for Lya” (”En sång för Lya”), George R.R. Martin

George R.R. Martin har inte bara skrivit tegelstensfantasy. En gång i tiden var han känd som en av världens bästa sf-novellförfattare. ”A Song for Lya” visar varför.

”Silently and Very Fast”, Catherynne M. Valente

Cat Valente är huvudsakligen fantasyförfattare. Med den här långa novellen om en artificiell intelligens utveckling och vilja att förstå sin omgivning visar hon att hon också skriver utmärkt science fiction. Finns på nätet.

”Bloodchild”, Octavia E. Butler

Om symbios, och om underkastelse. ”It amazes me that some people have seen ”Bloodchild” as a story of of slavery. It isn’t”, skrev Butler, men det är lätt att läsa den så. Vad den framför allt är: bra.

”Love Is the Plan the Plan is Death”, James Tiptree, jr.

”Love Is the Plan the Plan is Death” är en klassisk novell av Alice Sheldon, alias James Tiptree, jr. Om kampen mot biologins tyranni, mot att låta tanke ge vika för instinkt. Finns på nätet.

”In the Late December”, Greg van Eekhout

Om hopp, entropi och inte minst jultomten, i en mycket avlägsen framtid. Finns på nätet.

”The Murderer” (”Mördaren”), Ray Bradbury

Science fiction säger egentligen sällan särskilt mycket om framtiden, men desto mer om sin samtid. Ray Bradburys ”The Murderer” från 1953 är dock på vissa sätt skrämmande träffsäker vad det gäller teknikens krav på vår uppmärksamhet.

”A Walk in the Sun” (”Promenad i solsken”), Geoffrey A. Landis

Om människans förmåga att överleva, att klara sig, att ta vad som finns i situationen och kombinera kunskap med uppfinningsrikedom och ren vilja för att lyckas ta sig ur den. Den där ganska fina tron på människan som finns i en hel del science fiction.

”Lambing Season”, Molly Gloss

En stillsam första kontakten-novell där mötet med det främmande inte har någon betydelse för någon annan än de som är med om det. Resten av världen lämnas utanför.

”Three Hearings on the Existence of Snakes in the Human Bloodstream” (”Tre förhör rörande förekomsten av ormar i människan blodomlopp”), James Alan Gardner

Om religlös dogma och misstron mot människor som inte riktigt är som vi. En alternativhistorisk novell i tre delar.

”The Village” (”Byn”), Kate Willhelm

Om att uppfatta saker från ett annat perspektiv, inspirerad av Vietnamkriget.

”Flowers for Algernon” (”Blommor till Algernon”), Daniel Keyes

En novell om förbättrad intelligents. Charlie Gordon reser från hackkyckling som inte ens förstår att han hackas på – genom processen när han inser att världen inte behandlar honom snällt som han alltid trott. Men det är framför allt vad som händer sedan som gör den så hjärtskärande.

Wikimedia Sverige kommer att vara på plats under kongressen för att prata om Wikipedia, Wikimedia Commons och bibliografiprojektet på Wikiversity. Målet är förstås att lära fler intresserade hur de själva skulle kunna skriva (eller illustrera) artiklar om science fiction, fantasy och andra ämnen, men om du någonsin har haft några funderingar kring Wikipedia och hur Wikipedia fungerar kommer Kontrast att vara ett bra tillfälle att få svar. Planen är att vi skall ha ett gäng datorer där så att den som vill lära sig att redigera Wikipedia skall kunna prova på plats.

Detaljerna kommer vi förstås att arbeta fram under sommaren och den tidiga hösten, men tanken är att det skall finnas utrymme även för andra saker. Författarworkshop? Göra podcasts? Fanzineskapande? Kontakta oss gärna om du har idéer.