Bakgrundsljud av Karin Arnborg

Jag har inte bråttom. Efter alla år är det ingen som har lyckats komma undan, så jag vakar ut dem. Ändå är det många som hör mig, många som försöker beskriva mig – tjutandet, ringandet, vinandet som jag orsakar i deras huvuden.

Det är sig själva de hör, hjärnans försvarssystem som försöker hålla mig ute med larm och oväsen. Alla nätter jag hör dem böna och be om att ljudet skulle försvinna, men det blir bara högre och högre.

De vet inte vad de ber om. När det väl tystnar är det för sent, då har jag redan tagit mig in.

———-

Juryn bestod av Jenny Milewski, Nahal Ghanbari och Elin Holmerin, och deras motivering löd: ”För att med ett precist och vackert språk lyckats fånga läsaren i en känsla av överhängande fara, utan att vara övertydlig.”

Nummer 0
Nummer 1
Nummer 2
Nummer 3
Nummer 4

Paolo Bacigalupi – Ship Breaker
Alden Bell – The Reapers are the Angels
Holly Black – Tithe
Holly Black – Red Glove
Holly Black – White Cat
Holly Black & Justine Larbalestier (ed.) – Zombies vs. Unicorns
Holly Black – Modern Faerie Tales
Libba Bray – Ögat över månskäran
Libba Bray – Beauty Queens
Olivia E. Butler – Parable of the Sower

Jacqueline Carey – Santa Olivia
Kristin Cashore – Tankeläsaren
Eoin Colfer – Artemis Fowl 1-7

James Dashner – The Maze Runner
Ellen Datlow & Terri Windling (ed.) – Teeth
Joseph Delaney – Väktarens lärling
Lauren deStefano – Wither
Diana Duane – Wizards-serien

Inger Edelfeldt – Missne och Robin

Beth Fantaskey – Jessica’s Guide to Dating on the Dark Side

Neil Gaiman – The Graveyard Book
Neil Gaiman – Neverwhere
Michael Grant – Gone

Elizabeth Hand – Illyria
Amanda Hellberg – Jag väntar under mossan
Stephen Hunt – Court of the Air
Mollie Hunter – Bäckahästens Pärlor

Diana Wynne Jones

Katie Kacvinsky – Awaken

Justine Larbalestier & Sarah Brennan – Team Human
Kristoffer Leandoer – Namnsdagsflickan
David Levithan – Every Day
Malinda Lo – The huntress

Rae Mariz – The Unidentified
Melissa Marr – Mer än ögat ser
Ana Mardoll
Patricia A McKillip – Gåtmästaren från Hed
Robin McKinley – Sunshine
Richelle Mead – Vampire Academy
Stephenie Meyer – The host
China Miéville – Un Lun Dun
Erin Morgenstern – Nattens Cirkus

Lotta Olivecrona – Vren
Nene Ormes – Udda verklighet

Tamora Pierce – Lejoninnans sång

Veronica Roth – Divergent

Maria V. Snyder – Poison Study

Koushun Takami – Battle Royale
Cate Tiernan – Immortal Beloved
Maria Turtschaninoff – Underfors

Jo Walton – Among Others
Scott Westerfeld – Leviathan

Moira Young – Blodröd väg

När Jiang föll ihop trodde vi att det var psykosomatiskt. En reaktion på våra trånga levnadsförhållanden, skräck inför Sömnen och den nya värld som väntade bortom den. Ivan ledde honom till deras gemensamma hytt och du följde med för att ge något lugnande. När du kom tillbaka kysste du mig och sa att Jiang snart skulle piggna till, att det alltid är någon som bryter ihop innan Sömnen, att alla skeppsläkare väntar sig det.

Fyra timmar senare dök Ivans ansikte upp på skeppets kommunikationsskärmar. Du och jag låg i vår hytt och pratade om vårt paradis och jag viskade att jag ville sova de första nätterna under bar himmel. Det var svårt att uppfatta vad Ivan sa. Orden stockade sig och han gled över till ryska. Till slut gav han upp och riktade kameralinsen mot Jiang.

Det rann blod ur hans näsa och tårkanaler. Ögonen var slutna och munnen halvöppen, kippade efter luft. Tunna strängar av blod och slem klibbade mellan hans spruckna läppar. Ivan torkade hans ansikte med en handduk som redan var stel av koagulerat blod.

Det var omöjligt. Skeppet hade genomgått de rigorösa desinfektionsprocedurer som föregick koloniseringsresor. Vi hade alla suttit i karantän, blivit stuckna i och undersökts i jakt på allt från förkylningsvirus till sällsynta tropiska parasiter.

Du sa mitt namn och jag vände mig om.

Din hand var brännhet när jag tog den.

*

Du hade bara ont en stund precis i början, innan du förlorade medvetandet. Någonstans uppfattade jag rösterna i högtalarna, de andras febriga, förvridna rop på hjälp. De bultade på den låsta dörren och skrek efter smärtstillande. Jag borde ha öppnat. Du skulle ha velat det. Men jag var självisk. Jag ville inte förlora ett enda ögonblick med dig. Och jag visste att allt snart skulle vara över.

Det tog bara tre timmar från det att den första frossbrytningen drog genom din kropp, till att din bröstkorg slutade häva sig och sänka sig, häva sig och sänka sig, i den rörelse som jag hade betraktat så många nätter.

Du var den första människa som jag älskade. Du var den första människa som jag såg dö.

*

Ivan och jag tvättade bort blodet i hytterna. Vi täckte över kropparna för att slippa se när vi drog och bar dem genom skeppet för att lägga dem till vila i sina sömnkapslar. Egentligen borde vi ha låtit dem segla ut i det oändliga svarta, men vi kunde inte. Våra älskade. Våra kamrater. Femtio människor på väg till en ny värld.

Jag vet inte riktigt varför vi valde Sömnen, i stället för att spränga skeppets bränsletankar och förvandlas till rymdskräp tillsammans med de döda. Kanske för att det var så osannolikt att vi hade överlevt. Att det på något viss förpliktade oss att avsluta resan.

Planet Y-734. Men den kallades Evig sommar. De hade döpt den till Paradiset, om det inte redan hade funnits flera planeter med det, oftast ironiska, smeknamnet. Men Evig sommar var inte ironiskt menat. Enligt forskarna var klimatet paradisiskt, och allt tydde på att vi skulle kunna leva av vad naturen gav oss. Vi var lyckligt lottade som fick åka just dit.

*

Djungelns ljud och färger välkomnade oss. Luften var tung av fukt, och någonstans ifrån kom en söt doft som påminde mig om passionsfrukt.

Ivan och jag tillbringade de första dagarna med att bygga ett basläger vid skeppet. Vi var omtöcknade efter Sömnen, och då och då glömde jag bort att du var död. Två gånger tyckte jag mig se dig stå där, i den frodiga grönskan, med ett sorgset, frånvarande ansiktsuttryck. Det var först när jag såg Yi – en maskinist – som jag började undra. Och samma kväll sa Ivan:

”Jag ser dem.”

Lägerelden hade nästan slocknat, men på natthimlen glänste trillingmånarna i sin triangelformation. Stora självlysande insekter surrade omkring som flämtande turkosa lyktor.

Ivan berättade att han hade sett Jiang, men också dig, Yi och flera andra från skeppet.

”Men de ser inte mig”, fortsatte Ivan. ”Vad jag än gör så märker de mig inte.”

I just det ögonblicket vände jag mig om och såg dig stå vid skeppet. Du såg dig omkring som om du letade efter något. Jag reste mig och ropade ditt namn. Sedan en gång till. Du reagerade inte och försvann bort genom djungeln.

Jag sprang. Sprang tills jag var ikapp och rörde vid din rygg.

Luft.

Det var som om du var en bild som projicerades framför mig. En bild som förblev intakt fast jag drog min hand genom din rygg, genom ditt huvud. Jag såg hur du böjde undan en gren, och den vek sig för din hand. Men min hand gick rakt genom din när jag försökte ta den.

Djungeln öppnade sig i en glänta.

Där låg lägret. Jag såg Yi och hennes döttrar. Jag räknade. Trettiotre syntes till, och då och då kom fler ut från tälten. De talade med varandra, men jag kunde inte höra deras röster. Plötsligt tog någon min hand. Det var Ivan. Han hade sprungit och andades ansträngt.

Du och Jiang satt för er själva. Era ansikten var sorgsna, och de andra såg på er med medlidande. Jag räknade vidare.

Jag kom aldrig över fyrtioåtta.

*

Jag var tvungen att släpa Ivan därifrån, tillbaka till skeppet. Jag visade honom kropparna i kapslarna. Mätinstrumenten på de kromglänsande, släta sidorna gav inga utslag ifrån sig. Där fanns bara död.

”Det är vanligt med hallucinationer efter Sömnen”, sa jag till Ivan.

Och när vi gick mot gläntan nästa morgon väntade jag mig att den skulle vara tom.

Du satt utanför ett tält och sydde i en knapp. Ansiktet var slätt av koncentration. Det var alltid du som sydde i våra knappar.

”I en annan verklighet var det kanske vi som dog, och de som överlevde”, sa Ivan. ”Eller så är det här de döda lever vidare.”

*

När jag vaknade nästa morgon var Ivan försvunnen. Jag hittade honom i sin kapsel, med halsen avskuren och skjortan genomdränkt med djupröttsvart blod. Hans ena hand vilade mot bröstet med kniven i ett likstelt grepp.

Den dagen såg jag Jiang i gläntan. Jag såg dig. Jag väntade, men Ivan dök aldrig upp.

Jag satt hela dagen och såg kolonisterna röra sig fram och åter, uträtta sina sysslor och tala med sina ljudlösa röster. Jiang stannade ofta upp och stirrade rakt ut i djungeln.

Jag väntade i ett dygn, men Ivan visade sig inte. Jag såg honom aldrig igen.

*

Varje natt sover du under bar himmel.

Jag sitter bredvid och ser insekternas sken spela över ditt ansikte. Jag ser din bröstkorg häva sig och sänka sig, häva sig och sänka sig.

Jag andas i takt med dig.

Vi har en tjusig affisch man kan skriva ut och banners i olika storlekar att placera på bloggar och andra webbsidor. (Om ni har länkat till oss får ni gärna tala om det, så att vi kan ösa vår eviga tacksamhet på er.)

Facebook är svårslaget när det gäller att sprida ett evenemang. (På fantasy- och sf-dagen i Uppsala förra hösten fick besökarna fylla i en enkät där de bland annat svarade på hur de hade fått reda på att tillställningen fanns. Det allra vanligaste svaret var Facebook.) Så ni som använder ansiktsboken: klicka in på Kontrasts evenemang och bjud in alla fantastikintresserade ni känner!

Få människor, förutom möjligtvis gycklare och mimare, är väl så hånade som lajvare. Mina vänner utanför nördkretsar muttrar om att lajvarna borde skaffa ett liv. Att de borde växa upp. Men ibland undrar jag om inte väldigt många är lajvare, utan att själva veta om det? Jag menar, verklighetsflykt finns ju inte bara i fantasy och science fiction.

Jag har killkompisar som började ha picknick i linnekostym när En förlorad värld gick på tv. När Sex and the City var som hetast kändes det som om hälften av mina tjejkompisar blev lajvare. Istället för att åka ut till närmsta skog för att slåss mot orcher tog de en taxi till city för att dricka sötsliskiga vodkadrinkar, skvallra och träffa killar. De hade på sig höga klackar och Carrie-aktiga klänningar istället för vadmal och ringbrynjor. Istället för facklor tände de samma svindyra doftljus från Diptyque som Carrie hade vid sängkanten. Sex and the City egentligen var aldrig mer realistiskt än Sagan om ringen – men det var kul att låtsas, så varför inte drömma sig bort för en stund? Fansen såg dvd-boxarna om och om igen tills de kunde replikerna utantill. Och Carrie och Gollum hade ju vissa likheter. De var kortväxta, pinnsmala och ville ha en ring att sätta på fingret.

Vi har lång väg kvar innan den mer klassiska sortens lajvare blir accepterade av den stora massan. Men nu har lajvandet dyker upp på oväntat håll; i modevärlden och lifestylefabriken. Det känns som om det började med kokböckerna. A feast of fire and ice är den officiella Game of thrones-kokboken. Skaparna har bland annat tagit recept från 1400-talet till hjälp, så här finns exempelvis köttpaj och en gräddig svamp- och snigelsoppa för den som vill lajva vid köksbordet. Mad Men och Sopranos har också kokböcker, och snart kommer en samling True Blood-recept på het sydstatsmat och drinkar lika svalkande mot tungan som vampyrläppar. Naturligtvis är de här kokböckerna glossiga – och svindyra.

Helmut Langs höstkollektion är inspirerad av Game of Thrones, enligt modehusets kreativa chefer Nicole och Michael Colovos. Läder, päls och ringbrynjor finns med i kollektionen som kallats ”Hodor couture” av LA Times. När Ralph Lauren visade höstens kollektion inleddes visningen med vinjettmusiken till Downton Abbey. Och det stod snart klart varför. Här finns tweed, stickat, siden och strutsfjädrar. I början av mars lanserade Estee Lauder sin exklusiva serie Mad men-serie smink, vars läppstift och puderdosor förpackats i äkta guld, tidsenliga kartonger och skinnpåsar. Tv-fansen kan alltså köpa en bit av den låtsasvärld de gillar bäst, och bära hem den i en lyxig shoppingpåse. Så blir alltså lyxlirarna ett slags lyxlajvare.

Intresserad av att hjälpa till eller bara nyfiken på vad det innebär? Släng iväg ett mail till gophers@kontrast2012.se.

Skicka ett mail till sales@kontrast2012.se om du är intresserad av försäljningsbord, så hör vi av oss.

• Ian McDonald: Vad är rätt med science fiction?
• Elizabeth Bear om sitt författarskap. Intervjuar gör Nene Ormes, som är en av våra gäster på Kontrast.
• ”As you know, Bob…” En paneldiskussion om berättarteknik.
• Östeuropeisk science fiction på frammarsch
• Årtiondets bästa science fiction

Medlemmar i Kontrast kan hyra rum på Gillet för 700 kr (enkelrum) respektive 1100 kr (dubbelrum) per natt. Detta pris gäller de tre nätterna från fredag 5 oktober till måndag 8 oktober. I priset ingår frukost samt tillgång till hotellets relaxavdelning med pool, bastu & gym. Vid övernattning före eller efter dessa dagar är det gällande dagspriser som gäller, för närvarande 1420/1620 kr.

För att boka ringer du 018-68 18 00 eller e-postar till cl.uppsala@choice.se och uppger bokningskoden ”553 51 Swecon”. Det går inte att boka rum till kongresspriset via webben.