Paolo Bacigalupi – Ship Breaker
Alden Bell – The Reapers are the Angels
Holly Black – Tithe
Holly Black – Red Glove
Holly Black – White Cat
Holly Black & Justine Larbalestier (ed.) – Zombies vs. Unicorns
Holly Black – Modern Faerie Tales
Libba Bray – Ögat över månskäran
Libba Bray – Beauty Queens
Olivia E. Butler – Parable of the Sower

Jacqueline Carey – Santa Olivia
Kristin Cashore – Tankeläsaren
Eoin Colfer – Artemis Fowl 1-7

James Dashner – The Maze Runner
Ellen Datlow & Terri Windling (ed.) – Teeth
Joseph Delaney – Väktarens lärling
Lauren deStefano – Wither
Diana Duane – Wizards-serien

Inger Edelfeldt – Missne och Robin

Beth Fantaskey – Jessica’s Guide to Dating on the Dark Side

Neil Gaiman – The Graveyard Book
Neil Gaiman – Neverwhere
Michael Grant – Gone

Elizabeth Hand – Illyria
Amanda Hellberg – Jag väntar under mossan
Stephen Hunt – Court of the Air
Mollie Hunter – Bäckahästens Pärlor

Diana Wynne Jones

Katie Kacvinsky – Awaken

Justine Larbalestier & Sarah Brennan – Team Human
Kristoffer Leandoer – Namnsdagsflickan
David Levithan – Every Day
Malinda Lo – The huntress

Rae Mariz – The Unidentified
Melissa Marr – Mer än ögat ser
Ana Mardoll
Patricia A McKillip – Gåtmästaren från Hed
Robin McKinley – Sunshine
Richelle Mead – Vampire Academy
Stephenie Meyer – The host
China Miéville – Un Lun Dun
Erin Morgenstern – Nattens Cirkus

Lotta Olivecrona – Vren
Nene Ormes – Udda verklighet

Tamora Pierce – Lejoninnans sång

Veronica Roth – Divergent

Maria V. Snyder – Poison Study

Koushun Takami – Battle Royale
Cate Tiernan – Immortal Beloved
Maria Turtschaninoff – Underfors

Jo Walton – Among Others
Scott Westerfeld – Leviathan

Moira Young – Blodröd väg

Severian är en ung torterarlärling som bor i Citadellet. Under en nattlig utflykt stöter han på några personer i en nekropol. De rånar en grav. En av dem är en kvinna, Thecla. Hon får senare stor betydelse både för Severian och för bokens händelseförlopp.

Det är en mörk värld Severian lever i. Han tillhör ett stolt skrå och ser det som ett hantverk att tortera folk, och som läsare vänder man sig först bort för att sedan motvilligt fascineras. Det är brutalt men samtidigt igenkänning (alltså, inte själva torterandet, men den stora frågan om människans inneboende våldsamhet är ju ett ständigt och intressant tema).

Småningom beger han sig ut på en resa och det blir en färd genom ett rike som känns både medeltida och barock och framtid. Jag tycker mycket om hur Wolfe blandar stilar och plockar upp element, på något vis gör det att fonden förblir fond och Severian och hans ”medresenärer” hamnar i förgrunden. För det är ju, som det står på väggen till Stephen Kings berömda herrklubb: berättelsen som är det väsentliga.

Egentligen är handlingen underordnad. Jag läser de här böckerna för stämningens skull. Det är så svart, så nattsvart och så knivskarpt att det nästan gör ont att läsa. Severian är min motvilliga hjälte som är lika förvånad som jag över världen han besöker. En duell visar sig utkämpas med blommor. Botaniska trädgårdar blir tidsresor. Och de där kärren som Frodo första gången besökte (nej det är ju inte samma, men samma idé, du förstår), där de döda bor, utmynnar i händelser så obehagliga att jag inte kan sluta tänka på dem. Blyhagel! Jag säger bara det.

Severian är en antihjälte, en opålitlig sådan. Han är katalysatorn och drar till sig människor som man som läsare aldrig skulle vilja träffa men är glad att någon hittat på. För Gene Wolfes hjärna verkar vara synnerligen intrikat, för att inte säga morbid, och hans prosa är inte alldeles enkel. Det är en taggig läsning, inte följsam alls, men när man lägger ifrån sig boken är man förändrad, inte helt samma som innan.

Smaka på det här:

”De använder en slags cement som de lägger på deras ögonlock. Tanken är att de ska vara slutna för evigt, men de slogs upp mär de kom i kontakt med vattnet. Förklara det om ni kan. Det är vad jag minns, det är vad jag tänker på när jag försöker sova. Det bruna vattnet som slår över hennes ansikte och ögonen som öppnas, blå genom det bruna. Jag måste somna om fem eller sex gånger varje natt eftersom den bilden väcker mig. Innan jag själv sänks ned här skulle jag vilja ha ett annat minne av henne – jag vill se hennes ansikte komma upp igen, även om det bara är i änden på min krok. Förstår ni vad jag menar?”

Jag tänkte på Thecla och rännilen av blod som sipprade ut under hennes celldörr. Jag nickade.

Elisabeth Östnäs debuterar hösten 2012 med skräckromanen Feberflickan. Hon bor i Lund.

Dessa anarkister brukar luta åt det ena eller andra hållet: Högeranarkister menar ofta att det bara är de riktigt stora företagen som sabbar Marknaden, vilken ses som det ultimata uttrycket för människans frihet, och därför behöver skakas om av djärva entrepenörer i mindre företag. Den kollektivistiska staten, däremot, är i grunden ond och bör minimeras så mycket som möjligt. Vänsteranarkister brukar å andra sidan tycka att kollektiv kan vara bra, åtminstone om de grundar sig på frivillighet och har som syfte att säkra arbetarnas kontroll över sitt arbete. Profithungriga företag, däremot, hör hemma på historiens sophög.

Här är det dags att komma till saken: The Dispossessed (på svenska som Shevek) utspelar sig nämligen i ett vänsteranarkistiskt samhälle, ett samhälle utan stat, utan lagar, utan polis och kanske framför allt utan egendom, vilket förklarar originaltiteln. Den svenska titelns Shevek är huvudpersonen, en briljant fysiker som växer upp på planeten Anarres och genom vars levnadsöde vi får se hur anarkisterna arbetar, utbildar sig, förälskar sig och så vidare. Situationen kompliceras av att Anarres har en tvillingplanet, Urras, som är mer av ett standardkapitalistiskt samhälle. Hit kommer Shevek på besök och vi får ta del av hans bestörtning inför sådant som skolbetyg, domstolsförhandlingar och ofrivillig arbetslöshet.

Nu skulle jag kunna börja räkna upp alla anledningar att läsa boken – strukturen, hur kapitlen kommenterar varandra, att huvudpersonen skildras både som en halsstarrig individ och en i det omgivande samhället djupt inbäddad varelse, Le Guins ständiga vägran att ge alltför slutgiltiga svar, osv, med ständigt mer vidgade ögon, tills jag viftar med armarna, fradgar i mungiporna och hoppar ivrigt upp och ned. Tyvärr skulle det dels rasera den respekt och det anseende jag byggt upp[1] under de senaste åren, dels spoliera mycket av upptäckarglädjen för blivande förstagångsläsare.

Istället ska jag försöka förmedla ett helhetsintryck. Många har försökt att beskriva utopier genom åren, men Le Guin målar upp konturerna av samhället genom att peka på dess begränsningar och har dessutom funderat över vilka de sociala och geografiska förutsättningarna för ett sådant samhälle skulle vara. Detta ger Anarres trovärdighet, samtidigt som det inbjuder läsaren att hitta luckor i hennes resonemang. På mig fungerade det mycket bra – under en lång tid efter att ha läst boken för första gången kunde jag knappt knyta skorna utan att fundera över om skosnören skulle fungera på Anarres och i sådana fall hur. Poängen med romanen är alltså inte att den gör dig till anarkist[2], utan att den kan få dig att inse att ett annat sätt att leva är möjligt. För en nutida människa är det uppenbart att Romarriket, det feodala Japan eller det viktorianska England representarade sätt att leva som inte kunde vara för evigt. En av science fictions främsta styrkor är att genren kan få oss att betrakta vår egen livsstil på samma sätt. Som Shevek skulle ha sagt handlar befrielse inte bara om att riva fysiska murar utan kanske allra mest om att riva murarna i människors huvuden. Jag kan inte komma på någon roman som gör detta bättre än The Dispossessed.

[1] I mitt huvud.

[2] Dock är det fullt möjligt att du blir det, åtminstone om du är i en mottaglig ålder. Se The Child That Books Built av Francis Spufford (på svenska som Hur jag läste böcker och lärde mig leva) för en skildring av en sådan omvändelse.

Olov Livendahl är en science fiction-fan bosatt i Östersund. Han är en av skribenterna bakom bloggen Drömmarnas berg.

Min första kontakt med Monette var genom samlingen The Bone Key som innehåller flera noveller, alla med samma huvudperson. Kyle Murchison Booth är en arkivarie på ett museum under 1800-talet och är med om och ser de mest besynnerliga saker. Det är en underlig huvudperson: inbunden, blyg och obekväm i sociala situationer, mest intresserad av sina papper men alls ingen låtsasperson. Han handlar eftertänksamt och lirkar sig runt konversationer på ett sätt som gör att man lär känna honom och man känner med honom. Det är gotiskt och krypande men inte effektsökande. Jag slukade The Bone Key och blev exalterad när hon i välgörande ändamål lät trycka en liten samling om fyra Booth-noveller, Unnatural Creatures. Även den var utsökt. Jag trodde inte att jag skulle gilla några andra av hennes noveller mer än dessa. Så fel jag hade.

Somewhere Beneath Those Waves är en tjock samling av Monettes bästa kortprosa (så här långt) och den är en njutning att ta sig igenom. Monette fortsätter här på det som blivit hennes signum, att ta sig an de figurer som man ser förbi: den fula systern i sagan, den blyga, den tillbakadragne, den missanpassade, den vars kärlek inte uppfylls och inte leder till ett ”lyckliga i alla sina dagar”-slut. Hon vänder på historierna och ser på dem underifrån och snett från sidan. Det är den bedragna, en ensamma, den annorlunda som står i centrum i hennes berättelser.

Formen är både lång och kort, poetisk och vanlig prosa, innehåller science fiction och fantasy, saga och nära verklighet, historiskt och modernt, utan att för den delen kännas som om man slängs mellan perspektiv. För även om novellerna är väldigt olika, handlar om olika personer och utspelar sig i olika världar så går det utmärkt att läsa dem efter varandra. Monettes stilistik håller dem samman och hennes lågmälda driv suger in en antingen man vill eller inte. Man kommer ut på andra sidan pärmen med en helt annan syn på alla de personer som i andras narrativ blir lämnade vid vägkanten.

Nene Ormes debuterade 2010 med fantasyromanen Udda verklighet. Uppföljaren, Särskild, kommer i augusti. Till vardags arbetar hon på Science Fiction-Bokhandeln i Malmö. Hon har bloggen En udda verklighet.

I tjugoårsåldern var jag redan en överlåten fantastikälskare. Jag hade plöjt alla de stora sf-författarna från den ”gyllene eran”, många av 90-talets fantasyförfattare och börjat nosa på den lite modernare anglosaxiska sf-kulturen. Det var där som jag fann de svindlande koncepten, de främmande tankarna och det stora äventyret. Men när jag började läsa Rymdväktaren så insåg jag omedelbart att det här var något helt nytt.

I Rymdväktaren åker en ung matematiker till klostret Klaradal på månen för att skriva den store Peter Lorentzens biografi. I klostret finns också superkvantdatorn Angelica som munkarna använder för att försöka utröna Guds tankar. Angelica har förmågan att manipulera information i själva universums väv och munkarna talar ibland om hur hon ”flyger liksom änglarna vart hon vill i universum”.

Lorentzen börjar berätta om händelserna innan den stora katastrofen. Hur man fann Tinget, ett multidimensionellt, nästan odefinierbart objekt, i en gruva i Uralbergen. Hur Lorentzen och hans briljanta adoptivsyster Ninni åkte dit och genom musik och toner lyckas aktivera Tinget. Men hur då något främmande pressade sig in i vår del av multiversum och började skriva om naturlagarna.

I askan efter katastrofen var det mycket få stater som hade överlevt. De som tog ledningen i återuppbyggnaden var en av jordens äldsta och starkaste organisationer, nämligen den katolska kyrkan. Men istället för att predika moraliserande dogmer var det nu den riktning av kyrkan som alltid varit vetenskapligt intresserad som tog makten. Med en dynamisk fysikprofessor som påve satsade mänskligheten sina resurser på att konstruera de stora superkvantdatorerna i ett försök att skapa en ny förståelse för universum genom filosofi, teologi, informationsteori och kvantmekanik.

Peter Nilsons största styrka i böckerna är de enorma kosmiska skeendena. Den ena katastrofen efter den andra avlöser varandra. Märkliga entiteter från parallella världar passerar. De är främmande, fullständigt obegripliga och deras passage genom vår verklighet får rymdväven att darra. Nilson väver in allt från sin kärlek till Bachs musik, numerologi, biologisk talteori, modern fysik, till teologi och filosofi.

Precis som en bra sf-författare utgår han från den kunskap som vi idag kan ana, och extrapolerar. Det innebär att alla historiens galna förvecklingar ändå känns grundade i något slags vetenskap. Dock är han inte lika stark med sitt karaktärsgalleri, även om man känner med huvudpersonerna. Intressant nog början han dock på slutet föra in misstankar om att historiens berättare kanske inte riktigt går att lita på vilket lägger en härlig metanivå på hela historien.

Böckerna har en ibland nästan poetisk kvalitet. Peter Nilson själv verkar ha menat att vi som mänsklighet är en del av ett kosmiskt skeende och i större grad borde uppmärksamma det. Kanske är det därför han i dessa böcker titt som tätt stannar upp i vördnad inför den kosmiska katedralen.

Nu är det några år sedan jag läste böckerna senast, och idag har jag läst så mycket andra underbart märkliga böcker att Rymdväktaren och Nyaga inte längre ter sig fullt så annorlunda. Men för mig var de först med att slå an tonen som färdas genom världar, och för det kommer jag alltid att vara tacksam.

Oskar Källner har givit ut två fantasyromaner på eget förlag, Drakhornet och Skogens hjärta. Till vardags skriver han på Munins skärvor.