Johan J: Om vi håller oss till att främst diskutera hans debuttrilogi, The First Law, så tycker jag att det finns två olika huvudaspekter som jag uppskattar hos Abercrombie. Den första är att han helt enkelt är en underhållande författare. Han skriver böcker där sidorna skriker efter att man skall vända på dem, brutal, svartsynt fantasy som är rolig och håller bra tempo. Det blir aldrig tråkigt att läsa. Dessutom behärskar han hantverket bättre än de flesta andra författare i genren – man slipper dåligt språk, han gör åtminstone en ansträngning för att ge sina romanfigurer mer djup än pappret de är skrivna på och så vidare.

Sedan tycker jag om metaperspektivet också, intertextualiteten där man ser konturerna av fantasygenren därför att han plockar fram all gammal vanlig rekvisita och sedan gör någonting helt nytt med den. Inte bara att det är annorlunda, utan att man kan se precis vilka klichéer och stereotyper det är han leker med. Jag menar, det är bra böcker, jag hade tyckt om dem även om jag aldrig hade läst en fantasybok tidigare bara för att Black Dow är så jävla rolig, för att konflikten är smart uppbyggd och för att man verkligen bryr sig om Glokta trots att han är en bitter torterare som är sjukt trött på livet. Abercrombie är värd att läsa även om man tycker att intertextualitet är någonting som gör sig bäst dött på en macka, men för mig bidrar det med ytterligare en dimension.

Stefan: Själv bestämde jag mig för att återuppväcka mitt slumrande fantasyläsande i oktober 2006, efter att just ha blivit klar med min magisteruppsats i antropologi. Så jag läste George R. R. Martins En saga om is och eld med stor förtjusning. Då jag ville ha mer av den trevliga varan sökte jag med ljus och lykta på diverse nätforum för liknande litteratur – och fann Joe Abercrombies The First Law. Det är inget jag ångrar.

En av Abercrombies styrkor är att jag som läsare sugs in i berättelsen, att jag får följa med inkvisitor Sand dan Glokta när han haltar fram i korridorerna, att jag får skratta högt åt Dogmans eller Logen Ninefingers kommentarer eller ha åsikter om den bortskämde och lätt självupptagne Jezal. Jag är där och jag vill veta mer, sida för sida, kapitel för kapitel.

Berättelsen är rapp. Det går fort, det är överraskningar, det är en författares sätt att utmana invanda fantasyklichéer, att vrida och vända på perspektiven.

Som antropolog gillar jag att då och då få mig ett uppfräschat perspektiv till lags. Som journalist gillar jag när det är välskrivet, för det är det. Välskrivet, fartfyllt, och, framför allt, förbaskat underhållande, med intressanta och gråmelerade karaktärer.

Så, där kom jag med en styrka till, nämligen hans sätt att utmejsla individerna i The First Law. Var och en har sin egen drivkraft, sina egna ambitioner och sina egna mål. De, precis som berättelsen, känns levande.

En tredje styrka tyckte jag var att trilogin blev bättre för varje del. I sig en prestation.

Johan A: Jag läste klart Det yttersta argumentet i morse. Jag håller helt med Stefan om en sak. Ja, egentligen om en hel del, men jag tar fasta på det sista han skrev: trilogin blir bättre för varje del.

Jag hade hört en del innan om hur Abercrombie tar klichéer och vrider på dem. Det stämmer väl, men jag han skriver ju inte anti-fantasy på samma sätt som exempelvis M. John Harrison. Vad jag fastnade för är hans perspektiv på kampen mellan gott och ont, där jag tycker att han har något väldigt fräscht att komma med. Upplägget i världen i Den första lagen ser länge precis ut som standardfantasy av det slag som många felaktigt inbillar sig är mallen för all fantasy: Världen är skådeplatsen för en kamp mellan godhet och ondska.

Det klarnar långsamt för oss som läsare att så inte är fallet, men det är inte heller så att alla är onda. Abercrombies värld är mörk och brutal, men ganska realistisk, för vad som visar sig är att det inte finns godhet och ondska, bara goda och onda gärningar, och onda gärningar kan leda till goda resultat och vice versa.

Icke-mimetisk litteratur är ofta en kommentar till verkligheten — sällan står det så klart som i Abercrombies trilogi.

Johan J: Personligen uppskattade jag faktiskt den första delen mer än den andra. Kanske hade Abercrombie hunnit bli en skickligare författare där, men … ja, har man en gång kastat fram litteraturteorin att det närmaste man kan komma att mäta objektiv kvalitet är att se hur stor del av ett verk som består av att personerna vandrar eller rider från plats A till plats B – ju mer desto sämre – så kommer del två aldrig att framstå som det bästa trilogin har att erbjuda. Nå, den är bra ändå.

Att skriva anti-fantasy på samma sätt som exempelvis M. John Harrison är väl inte heller Abercrombies tanke. The First Law försöker inte frigöra sig från genrens rekvisita: den förhåller sig hela tiden så nära till fantasyns historia och klichéer att man så att säga kan ana konturerna av hur saker brukar genomföras genom hur The First Law inte gör. Det är någonting helt annat – och förmodligen någonting mer lättillgängligt, som tilltalar en bredare skara läsare – än vad Mike Harrison gör.

Johan A: Handlingen var roligare i första delen, men jag tyckte att personporträtten blev bättre i andra delen. Fast jag håller med dig om att resan inte var någon höjdare. Oavsett hur viktig den var för intrigen blev den aldrig god litteratur.

A propos personporträtt så gladdes jag över att Jezal dan Luthar äntligen blev uthärdlig mot slutet av trilogin. Hans personlighet var naturligtvis nödvändig för intrigen och Bayaz’ syften, men han gick mig på nerverna större delen av tiden.

Johan J: Man lockas att tro att det var menat så.

Johan A: Självklart var det avsikten att han skulle framstå som en irriterande omogen gnällmåns, men jag menar att det gick så långt att jag blev ointresserad av de delar av boken där han var med. Och det kan knappast ha varit meningen.

Stefan: Jezal dan Luthar genomgick en viss förvandling genom seriens gång, men jag har läst någonstans att Joe Abercrombie medvetet inte velat transformera eller ”utveckla” karaktärernas personligheter i någon större utsträckning. D.v.s. de har inte gått från ett slags personlighet till en helt ny, inte från fegis till hjälte etcetera. De har de personligheter de har, det är bara sammanhangen runtom dem som skiftar.

Ändå gick en sådan som Jezal dan Luthar från att vara odräglig och ytlig i början till att man möjligen kunde förstå hans personlighet och agerande ju fler sidor och kapitel man avverkade. Men frågan är då ifall det var han som förändrades eller ifall det var jag som läsare som ändrade attityd gentemot honom?

Fast i en jämförelse om vem som kom att bli mest irriterande som karaktär, så anser jag nog att Bayaz nycker och själviskhet irriterade mig mer än Jezals många tillkortakommanden.

Anna: Den främsta anledningen till att jag gillar The First Law är personporträtten – personligen tycker jag att det till stor del är hans underbara, fucked up karaktärer som bär upp berättelsen. Utan det imponerande persongalleri som Abercrombie skapat skulle The First Law knappast vara lika engagerande läsning. Speciellt gillar jag Logen Ninefingers och hans försök att bli en bättre man och lämnade krigandet bakom sig, trots att krig och stridigheter egentligen är allt han känner till. Jag är däremot mindre förtjust i Glokta, som de flesta verkar tycka är berättelsens mest intressanta karaktär. Jag tyckte hans delar var lite sega och att det till slut blev lite tröttsamt att läsa om hans ständiga krämpor och smärta. Inte så att jag inte sympatiserar eller anser att han är berättigad sin bitterhet och sitt gnäll, men jag tycker inte att det är så spännande att läsa om.

En annan anledning till att jag gillar The First Law är att han vänder upp och ned på alla gamla tråkiga fantasyklichéer. Jag tycker trilogin blir som allra bäst i slutet på sista boken när man upptäcker exakt hur mycket Abercrombie drivit med den klassiska fantasyberättelsens upplägg. Ytterligare en sak som jag gillar med böckerna är den nattsvarta humorn, som accentuerar karaktärernas eländiga omständigheter snarare än förlöjligar dem. Det är förövrigt ännu en sak jag uppskattar med Abercrombie, att han inte förädlar eller glorifierar någonting. Det är skitigt, blodigt och hemskt, långt ifrån ärofyllt och det mesta går åt helvete, och han låter det vara så också.

Johan J: Klart att han är så att säga berättigad sin bitterhet. Det kan vara tröttande att läsa om honom ändå. För övrigt kom jag att omvärdera honom när jag läste om trilogin för ett tag sedan, sådär fyra år efter att jag läste den första gången. Då betraktade jag Glokta som en person man på någon nivå ändå kunde sympatisera med, vilket många andra läsare också verkar göra. Jag har lite svårt att så i efterhand förstå varför. Han skickar helt utan samvetskval oskyldiga människor till tortyr, han våldtar i praktiken en lesbisk kvinna genom att tvinga henne att ha heterosexuellt sex när han för bort hennes älskarinna och hota att tortera henne et cetera. Visst, försöker bara överleva i en hård och mörk värld bla bla, men:

”Glokta found that he was almost smiling as he watched the ugly scene. I may be crippled, and hideous, and in constant pain, but the humiliation of beautiful women is one pleasure I can still enjoy. I do it now with threats and violence, instead of with soft words and entreaties, but still. Almost as much fun as it ever was.”

Bryr sig om honom gör man, men sympatisk? Nej.

Johan A: Nej, inte är han sympatisk, men som jag läser Abercrombie så försöker han att naket skildra hur omständigheterna skapar människan. I sin ungdom var Glokta en odräglig ung adelsman, en Stureplansstekare med dagens terminologi, som plötsligt blir ett offer och får utstå lidanden som få av oss ens kan föreställa oss. De förvandlar honom till ett monster, men ett monster som fortfarande går runt och lider. Han har egentligen inget att leva för, men kommer sig inte före att göra slut på sitt lidande.

När man sympatiserar med honom, så är det så klart med den torterade som lyckats överleva mot oddsen, men det är en oreflekterad sympati av det slag som uppstår när man tar del av ett litterärt verk. Man letar automatiskt efter någon vars parti man kan ta, och då kan råka det bli Glokta. (Det finns ju inte så många goda människor i Den första lagen – de flesta är mördare eller motbjudande maktmänniskor.) På något plan är man ju också hela tiden medveten om att det handlar om fiktion, så man behöver inte fundera igenom huruvida Glokta egentligen är värd ens sympati eller inte.

Det sagt, så får jag ju säga att jag aldrig fann honom det minsta sympatisk. Däremot tyckte jag synd om honom.

Fredrik:  Jo, en skillnad mellan litterära karaktärer och verkliga människor är ju att man egentligen aldrig behöver ställa sig frågan: skulle den här personen kunna bli min vän? Skulle jag ens vilja ha honom/henne som vän? Och eftersom de inte är riktiga människor gör deras handlingar heller ingen riktig skada. Allting skedde trots allt bara i Abercrombies huvud. Därför är man mer förlåtande mot dem än människor som faktiskt existerar.

Sannolikheten att jag träffar Glokta i annat än mina mest bisarra feberdrömmar är trots allt försvinnande lite. Men en sak är säker: Jag skulle inte vilja ha Glokta som vän. Jag skulle inte vilja ha honom som fiende heller. Jag skulle faktiskt vilja ha så lite med honom att göra som bara möjligt och jag skulle förmodligen tycka att han var en skrämmande och vedervärdig människa. Däremot tycker jag att han är en mycket fascinerande karaktär. Förmodligen min favorit i serien!

Johan J: Jag uppskattar Glokta därför att han (nu för tiden) inte kan ge sig ut och slåss och inte kan företa sig några längre resor. Då har man per automatik tagit bort två saker ur handlingen som inte nödvändigtvis måste bli tråkiga – men som ofta blir det.

Anna: Jag menade mest att jag sympatiserar med Glokta i hans kamp mot sin dagliga smärta, snarare än med honom som karaktär.

Angående det som Johan A. skrev om att välja karaktärer att ta parti för så tycker jag att det är en sak som är intressant med Abercrombies böcker – det är inte lätt att ta parti för någon. I de flesta böcker är det ganska lätt att förstå vilka karaktärer man ”bör” ta parti för som läsare, även om det nödvändigtvis inte är en ”god” karaktär. Men Abercrombie gör det svårt, och det tycker jag gör berättelsen bättre då jag slipper sitta och hålla på någon enskild karaktär, även om jag naturligtvis tycker att vissa karaktärer är roligare att läsa om än andra. Men det är ju en annan sak.

Fredrik: Jo, det är ju tydligt att Abercrombie vägrar att dela upp sina karaktärer i gott och ont. Praktiskt taget alla har både sympatiska och osympatiska drag. Han gillar dessutom att överraska läsaren. Tror man att en karaktär är genomgod så kan man räkna med att han kommer att döda både sin fru och sina barn i sista kapitlet.

Peter Watts’ Blindsight is one of the most interesting ‘hard’ SF books that I have ever read. For me its main virtue is its largely science-driven nature. It’s a tense first-contact story based on cutting-edge technical psychology and philosophy. So much so that at my advice a noted Hungarian psychologist, Istvan Winkler, used it successfully as one of the texts for a course in psychology and SF. Since most plots in hard SF do not interest me as much as the concepts, I shall describe Bindsight’s main notions as best I can.

What is thinking? What is rational, effective behaviour? Does the latter always, often, sometimes, or never, require the former? These are philosophical and psychological questions that have recently been sharply formulated in at least four ways: neuroscientific theories about the physical bases of thought and (more generally) consciousness, comparisons between computer and human processing of language, the need for or uselessness of consciousness, and detailed studies of personality disorders. Blindsight fictionalises these so well that I learned more from it than from the many inconclusive philosophical papers that I have read.

Philosophical zombies are SF-like beings whose speech and action are exactly like ours but who lack consciousness. They neither sense nor think, yet get along as well as we do. So what function does consciousness serve in humans (perhaps some species lack it)? Can medical deviations from normal thought, action, and the thought that we are conscious illuminate these issues? The humans and aliens in Peter Watts’ book illustrate aspects of zombie thought experiments. I shall mention two of these and allude to others.

The philosopher John Searle does not think that linguistic thought and understanding is computational. His Chinese Room thought experiment attempts to support his idea. It’s a room with a being in it that accepts linguistic inputs and provides translations as outputs. Assuming that language and translation are syntactical and that translation follows fixed, algorithmic rules, the being can do this without thought or consciousness, i.e. with no understanding of linguistic meaning. Searle thinks this is absurd. Blindsight’s character Siri’s job is to transmit information accurately from the spaceship Theseus, to whose crew he belongs. He calls himself a Chinese Room, since his reconstructed brain can do this quite well, with little understanding of, and emotional interference with, the meaning of his linguistic data. Siri is not a complete philosophical zombie, but his conscious understanding of language is all but non-existent.

Theseus encounters space-traveling beings. Its crew calls them ‘scramblers,’ since they can act quickly to great effect. Indeed, they easily overcome the crew by the coordinated brute force of their violent movements. Study shows that their nervous systems are modular and highly distributed: they have no central brain, neural functions are distributed throughout their bodies, but some body-parts, e.g. joints, seem to work as modules, with neural structures that are largely segregated from other systems.

The scramblers challenge our ideas that thought and other types of consciousness are ‘located’ in the brain, and that in highly developed organisms a brain is needed to rationally (thoughtfully) control bodily action. Let’s go further. Are they conscious? Given that they act effectively and might be conscious (and reflecting on what they are doing), why do they need such mental states? Evidence suggests that they are not conscious. They are, perhaps, true philosophical zombies. Are we? Are our occasional thoughts that we are thinking selves, illusions that serve no purpose? Are they superfluous products of evolution?

Blindsight doesn’t resolve Searle’s problem, and does not tell us if the scramblers are conscious. Hence it cannot tell us what if any advantage being conscious can have to any living being. But by illustrating real scientific and philosophical quandries in a good story, Peter Watts’ book should interest many readers who wonder about human nature, especially in our time of easy acceptance of SF notions about AI, human singularities, and virtual existence.

George Berger moved to Uppsala, and became part of Uppsala fandom, a couple of years ago. He has a Ph.D. in philosophy from Columbia University.

Johan Jönsson
Vad är det egentligen som är så bra med kongresser?

Johan Anglemark
Egentligen går jag på kongress av gammal vana, men för mig är en av huvudgrejorna att få träffa och prata med en massa människor och författare som är intresserade av liknande saker som jag. Att under flera dagar i sträck vara omgiven av böcker, science fiction, författare och läsare. Alla diskussioner som pågår överallt.

Johan Jönsson
Ja, mycket av vad jag älskar så mycket med kongresser är det som äger rum utanför programsalarna. En intellektuell fest, som det har beskrivits som. Nu för tiden handlar det handlar det förstås mycket om att träffa mina vänner, personer jag har lärt känna på kongresser och vill se igen – och ändå, nu på Eurocon, senaste större svenska kongressen, så ägnade jag mer tid åt att prata med människor jag aldrig hade träffat förut. Man sitter kvar och plötsligt inser man att det pågår en jätteintressant paneldiskussion som man missat de första tjugo minuterna av, men, äsch, det gör inte så mycket, för man satt och pratade om mytens roll i science fiction och fantasy vid ett bord i baren och den diskussionen var förmodligen lika intressant den också. En sf-kongress är så fantastiskt mycket större och mer än gästerna och programmet.

Och ändå: en bra kongress måste ha ett bra program, till och med när man inte går på det. Programmet föder och när diskussioner i baren. Folk som har lyssnat fortsätter att prata om ämnet, spinner vidare, utvecklar. Man vill känna att det alltid är någonting annat man hade kunnat gå på om man ville. Ett bra programschema skall få en att fråga sig när man egentligen skall hinna äta. Och så blir det en roligare kongress om personerna som går på programpunkter från det att kongressen öppnar till den stänger kan komma och tala om för en hur mycket man har missat.

Johan Anglemark
Egentligen skulle jag kunna formulera det som så, att om kongressen har ett fantastiskt bra program (vilket nästan alltid innebär att den har fantastiskt bra hedersgäster), så är programmet en enorm kick. Readercon 2001 är ett paradexempel. Men om programmet inte är fullt lika kick ass, då är det allt runtomkring det som gör evenemanget värt att besöka – och här kan jag väl ta den kongress jag senast besökte som exempel, dvs Octocon i Dublin.

Daniel Albertsson
Det bästa med kongresser är att det är en så bra plattform för potentiellt intressanta diskussioner om fantastik. Något jag har svårt att hitta i andra sammanhang.

Jag har inte alls lika många kongresser bakom mig som de flesta andra här, så medan ni till stor del verkar gilla det för att träffa gamla vänner så ser jag det som ett bra tillfälle att knyta nya kontakter, och förhoppningsvis kommer min huvudanledning för kongressbesökande ligga närmre träffa-gamla-vänner förr eller senare. Däremot så tycker jag programmet är en väldigt viktig del av en kongress, och jag brukar försöka gå på en hel del punkter. Vilka personer som sitter i programpunkterna är mindre intressant, egentligen, utan det intellektuella (och intelligenta?) innehållet är viktigast. Hedersgäster (och andra programdeltagare) finner jag bara intressanta om jag tror att de kan bidra med någon ny och/eller välutvecklade poäng/åsikt/insyn i fantastik.

Sedan värmer det väldigt mycket att jag vet att de sf-kongresser jag besökt har varit ideellt arrangerade. Det är ett så fint exempel på vad en grupp engagerade människor kan åstadkomma utan att bry sig om ekonomisk ersättning.

Johan Jönsson
Haha, ja, skall man bli rik skall man nog satsa på en annan metod än att arrangera sf-kongresser. Jag är nöjd så länge som jag slipper betala ur egen ficka för att få engagera mig.

Johan Anglemark
Det är kombinationen att träffa gamla vänner och lära känna nya jag gillar. Det finns en del fans som, antingen för att de börjar bli gamla och blasé eller på grund av genuina skillnader i personlighet, är oförstående inför det här med att vilja ha in nytt blod i fandom, men för mig är det ständiga tillflödet av nya ansikten själva livskraften. Utan nytt blod och förändring/föryngring stelnar evenemangen, då blir det rigor mortis. Så ja, att träffa och lära känna nya, entusiastiska människor, är en viktig del av kongressupplevelsen för mig.

Entusiasm, på det hela taget. Den stora utmaningen i livet, som jag ser det, är att inte förlora entusiasmen bara för att man blir äldre och erfarnare. Entusiasm är roligt, det är upplivande. Och entusiasm hittar jag ofta på kongresser.

Jag hittar, apropå programdeltagare, mycket intressantare diskussioner på en kongress om jag punktmarkerar folk som John Crowley, John Clute och Iain Banks och går för att höra dem prata om ”Var författare får sina idéer från” och ”vad är det för skillnad mellan sf och fantasy” än om jag går på paneler om ”Skillnaden i personbeskrivningar i rysk och amerikansk space opera” eller ”Buddistiskt tankegods i Iain M. Banks Culture-universum” i vilka det sitter kreti och pleti.

Johan Jönsson
Jag skulle för övrigt vilja omformulera det där om att det inte är viktigt vilka som sitter i programpunkterna, även om jag tror att vi menar samma sak: det spelar inte så stor roll vad de har gjort utanför panelen, föredraget, intervjun eller vad det än rör sig om, som vad de har att tillföra på scenen. Vissa programdeltagare är så bra att man vill gå på allt de gör oavsett ämne, bara för att de alltid är värda att lyssna på. Mig personligen ger det ganska lite att träffa en författare som har skrivit någonting jag tycker om bara för att träffa dem. Däremot är författare ofta personer som har vettiga saker att säga om litteratur.

Just när jag själv arrangerar vill jag i och för sig så att säga kunna stå för vad de skriver också: många kongressmedlemmar läser hedersgästernas böcker inför kongressen, om de inte redan har gjort det, så att bjuda in en författare som inte skriver bra saker är som att rekommendera dåliga böcker. Man vill inte vara en person som rekommenderar dåliga böcker. Det är inte ett accepterat beteende i ett civiliserat samhälle.

Sedan skall man inte överdriva det där med att träffa gamla vänner. Jag hade minst lika roligt på min första kongress som på min senaste, och jag är aldrig lika entusiastisk inför en kongress med ett program som inte engagerar mig som ett där jag lite ledset tittar på programschemat och undrar när jag egentligen skall ha tid att slå mig ned och bara umgås.

Johan Anglemark
Fast det finns undantag. En del mediokra författare kan vara fantastiska hedersgäster. Bob Shaw var ojämn som författare, men ungefär den bästa hedersgäst man kunde tänka sig. Peter Morwood har inte skrivit särskilt mycket som är oerhört bra, men han sprider god stämning och gemyt omkring sig – genuint rolig och oerhört sympatisk. Hedersgästen är ju där som människa också, inte bara som programdeltagare.

Anna Davour
Det här med kongressen som en plattform för intressanta diskussioner måste vara min viktigaste punkt också. Att träffa folk som har lite gemensamma referensramar och begriper vad man säger när man jämför något med Heinlein eller pratar om förra årets Arthur C Clarke Awards. Eller som åtminstone är intresserade och vill begripa. Det är så svårt att prata om sådana saker i sammanhang där man hela tiden måste börja helt från början.

Inte bara litteraturen heller, utan alla de saker som man kan tänka på genom exempel från litteraturen (eller film etc för all del).

Jag har grunnat lite på det där med varför jag vill åka på kongresser. Det är alltid jag som är ivrigast, och så släpar jag med mig min något mindre intresserade make. Sedan irrar jag omkring och försöker vara med om saker, medan han alltid lyckas träffa de roligaste människorna och gå på de intressantaste programpunkterna. Efteråt blandar jag ihop allting och minns inte riktigt vad jag har gjort, medan han minns en massa kul. Ändå får jag väl någon sorts kick av det, för jag vill ju tillbaka.

Johan Jönsson
Man vill alltid tillbaka! Det är charmen. Kongressen är lite av ett undantagstillstånd man glider in i. En bubbla i tiden som varar några dagar innan den spricker.

Anna Davour
Jag kom just på vad det är jag tycker allra bäst om med kongresser: alla som går omkring och får idéer om vad de ska göra härnäst. Även om inte alla idéer blir verklighet är det roligt att se dem födas.

Är det någon som har hört något från tjejen på Eurocon som ville starta en svensk Galactic Suburbia-motsvarighet? (Podcast, alltså.)