Johan J: Om vi håller oss till att främst diskutera hans debuttrilogi, The First Law, så tycker jag att det finns två olika huvudaspekter som jag uppskattar hos Abercrombie. Den första är att han helt enkelt är en underhållande författare. Han skriver böcker där sidorna skriker efter att man skall vända på dem, brutal, svartsynt fantasy som är rolig och håller bra tempo. Det blir aldrig tråkigt att läsa. Dessutom behärskar han hantverket bättre än de flesta andra författare i genren – man slipper dåligt språk, han gör åtminstone en ansträngning för att ge sina romanfigurer mer djup än pappret de är skrivna på och så vidare.

Sedan tycker jag om metaperspektivet också, intertextualiteten där man ser konturerna av fantasygenren därför att han plockar fram all gammal vanlig rekvisita och sedan gör någonting helt nytt med den. Inte bara att det är annorlunda, utan att man kan se precis vilka klichéer och stereotyper det är han leker med. Jag menar, det är bra böcker, jag hade tyckt om dem även om jag aldrig hade läst en fantasybok tidigare bara för att Black Dow är så jävla rolig, för att konflikten är smart uppbyggd och för att man verkligen bryr sig om Glokta trots att han är en bitter torterare som är sjukt trött på livet. Abercrombie är värd att läsa även om man tycker att intertextualitet är någonting som gör sig bäst dött på en macka, men för mig bidrar det med ytterligare en dimension.

Stefan: Själv bestämde jag mig för att återuppväcka mitt slumrande fantasyläsande i oktober 2006, efter att just ha blivit klar med min magisteruppsats i antropologi. Så jag läste George R. R. Martins En saga om is och eld med stor förtjusning. Då jag ville ha mer av den trevliga varan sökte jag med ljus och lykta på diverse nätforum för liknande litteratur – och fann Joe Abercrombies The First Law. Det är inget jag ångrar.

En av Abercrombies styrkor är att jag som läsare sugs in i berättelsen, att jag får följa med inkvisitor Sand dan Glokta när han haltar fram i korridorerna, att jag får skratta högt åt Dogmans eller Logen Ninefingers kommentarer eller ha åsikter om den bortskämde och lätt självupptagne Jezal. Jag är där och jag vill veta mer, sida för sida, kapitel för kapitel.

Berättelsen är rapp. Det går fort, det är överraskningar, det är en författares sätt att utmana invanda fantasyklichéer, att vrida och vända på perspektiven.

Som antropolog gillar jag att då och då få mig ett uppfräschat perspektiv till lags. Som journalist gillar jag när det är välskrivet, för det är det. Välskrivet, fartfyllt, och, framför allt, förbaskat underhållande, med intressanta och gråmelerade karaktärer.

Så, där kom jag med en styrka till, nämligen hans sätt att utmejsla individerna i The First Law. Var och en har sin egen drivkraft, sina egna ambitioner och sina egna mål. De, precis som berättelsen, känns levande.

En tredje styrka tyckte jag var att trilogin blev bättre för varje del. I sig en prestation.

Johan A: Jag läste klart Det yttersta argumentet i morse. Jag håller helt med Stefan om en sak. Ja, egentligen om en hel del, men jag tar fasta på det sista han skrev: trilogin blir bättre för varje del.

Jag hade hört en del innan om hur Abercrombie tar klichéer och vrider på dem. Det stämmer väl, men jag han skriver ju inte anti-fantasy på samma sätt som exempelvis M. John Harrison. Vad jag fastnade för är hans perspektiv på kampen mellan gott och ont, där jag tycker att han har något väldigt fräscht att komma med. Upplägget i världen i Den första lagen ser länge precis ut som standardfantasy av det slag som många felaktigt inbillar sig är mallen för all fantasy: Världen är skådeplatsen för en kamp mellan godhet och ondska.

Det klarnar långsamt för oss som läsare att så inte är fallet, men det är inte heller så att alla är onda. Abercrombies värld är mörk och brutal, men ganska realistisk, för vad som visar sig är att det inte finns godhet och ondska, bara goda och onda gärningar, och onda gärningar kan leda till goda resultat och vice versa.

Icke-mimetisk litteratur är ofta en kommentar till verkligheten — sällan står det så klart som i Abercrombies trilogi.

Johan J: Personligen uppskattade jag faktiskt den första delen mer än den andra. Kanske hade Abercrombie hunnit bli en skickligare författare där, men … ja, har man en gång kastat fram litteraturteorin att det närmaste man kan komma att mäta objektiv kvalitet är att se hur stor del av ett verk som består av att personerna vandrar eller rider från plats A till plats B – ju mer desto sämre – så kommer del två aldrig att framstå som det bästa trilogin har att erbjuda. Nå, den är bra ändå.

Att skriva anti-fantasy på samma sätt som exempelvis M. John Harrison är väl inte heller Abercrombies tanke. The First Law försöker inte frigöra sig från genrens rekvisita: den förhåller sig hela tiden så nära till fantasyns historia och klichéer att man så att säga kan ana konturerna av hur saker brukar genomföras genom hur The First Law inte gör. Det är någonting helt annat – och förmodligen någonting mer lättillgängligt, som tilltalar en bredare skara läsare – än vad Mike Harrison gör.

Johan A: Handlingen var roligare i första delen, men jag tyckte att personporträtten blev bättre i andra delen. Fast jag håller med dig om att resan inte var någon höjdare. Oavsett hur viktig den var för intrigen blev den aldrig god litteratur.

A propos personporträtt så gladdes jag över att Jezal dan Luthar äntligen blev uthärdlig mot slutet av trilogin. Hans personlighet var naturligtvis nödvändig för intrigen och Bayaz’ syften, men han gick mig på nerverna större delen av tiden.

Johan J: Man lockas att tro att det var menat så.

Johan A: Självklart var det avsikten att han skulle framstå som en irriterande omogen gnällmåns, men jag menar att det gick så långt att jag blev ointresserad av de delar av boken där han var med. Och det kan knappast ha varit meningen.

Stefan: Jezal dan Luthar genomgick en viss förvandling genom seriens gång, men jag har läst någonstans att Joe Abercrombie medvetet inte velat transformera eller ”utveckla” karaktärernas personligheter i någon större utsträckning. D.v.s. de har inte gått från ett slags personlighet till en helt ny, inte från fegis till hjälte etcetera. De har de personligheter de har, det är bara sammanhangen runtom dem som skiftar.

Ändå gick en sådan som Jezal dan Luthar från att vara odräglig och ytlig i början till att man möjligen kunde förstå hans personlighet och agerande ju fler sidor och kapitel man avverkade. Men frågan är då ifall det var han som förändrades eller ifall det var jag som läsare som ändrade attityd gentemot honom?

Fast i en jämförelse om vem som kom att bli mest irriterande som karaktär, så anser jag nog att Bayaz nycker och själviskhet irriterade mig mer än Jezals många tillkortakommanden.

Anna: Den främsta anledningen till att jag gillar The First Law är personporträtten – personligen tycker jag att det till stor del är hans underbara, fucked up karaktärer som bär upp berättelsen. Utan det imponerande persongalleri som Abercrombie skapat skulle The First Law knappast vara lika engagerande läsning. Speciellt gillar jag Logen Ninefingers och hans försök att bli en bättre man och lämnade krigandet bakom sig, trots att krig och stridigheter egentligen är allt han känner till. Jag är däremot mindre förtjust i Glokta, som de flesta verkar tycka är berättelsens mest intressanta karaktär. Jag tyckte hans delar var lite sega och att det till slut blev lite tröttsamt att läsa om hans ständiga krämpor och smärta. Inte så att jag inte sympatiserar eller anser att han är berättigad sin bitterhet och sitt gnäll, men jag tycker inte att det är så spännande att läsa om.

En annan anledning till att jag gillar The First Law är att han vänder upp och ned på alla gamla tråkiga fantasyklichéer. Jag tycker trilogin blir som allra bäst i slutet på sista boken när man upptäcker exakt hur mycket Abercrombie drivit med den klassiska fantasyberättelsens upplägg. Ytterligare en sak som jag gillar med böckerna är den nattsvarta humorn, som accentuerar karaktärernas eländiga omständigheter snarare än förlöjligar dem. Det är förövrigt ännu en sak jag uppskattar med Abercrombie, att han inte förädlar eller glorifierar någonting. Det är skitigt, blodigt och hemskt, långt ifrån ärofyllt och det mesta går åt helvete, och han låter det vara så också.

Johan J: Klart att han är så att säga berättigad sin bitterhet. Det kan vara tröttande att läsa om honom ändå. För övrigt kom jag att omvärdera honom när jag läste om trilogin för ett tag sedan, sådär fyra år efter att jag läste den första gången. Då betraktade jag Glokta som en person man på någon nivå ändå kunde sympatisera med, vilket många andra läsare också verkar göra. Jag har lite svårt att så i efterhand förstå varför. Han skickar helt utan samvetskval oskyldiga människor till tortyr, han våldtar i praktiken en lesbisk kvinna genom att tvinga henne att ha heterosexuellt sex när han för bort hennes älskarinna och hota att tortera henne et cetera. Visst, försöker bara överleva i en hård och mörk värld bla bla, men:

”Glokta found that he was almost smiling as he watched the ugly scene. I may be crippled, and hideous, and in constant pain, but the humiliation of beautiful women is one pleasure I can still enjoy. I do it now with threats and violence, instead of with soft words and entreaties, but still. Almost as much fun as it ever was.”

Bryr sig om honom gör man, men sympatisk? Nej.

Johan A: Nej, inte är han sympatisk, men som jag läser Abercrombie så försöker han att naket skildra hur omständigheterna skapar människan. I sin ungdom var Glokta en odräglig ung adelsman, en Stureplansstekare med dagens terminologi, som plötsligt blir ett offer och får utstå lidanden som få av oss ens kan föreställa oss. De förvandlar honom till ett monster, men ett monster som fortfarande går runt och lider. Han har egentligen inget att leva för, men kommer sig inte före att göra slut på sitt lidande.

När man sympatiserar med honom, så är det så klart med den torterade som lyckats överleva mot oddsen, men det är en oreflekterad sympati av det slag som uppstår när man tar del av ett litterärt verk. Man letar automatiskt efter någon vars parti man kan ta, och då kan råka det bli Glokta. (Det finns ju inte så många goda människor i Den första lagen – de flesta är mördare eller motbjudande maktmänniskor.) På något plan är man ju också hela tiden medveten om att det handlar om fiktion, så man behöver inte fundera igenom huruvida Glokta egentligen är värd ens sympati eller inte.

Det sagt, så får jag ju säga att jag aldrig fann honom det minsta sympatisk. Däremot tyckte jag synd om honom.

Fredrik:  Jo, en skillnad mellan litterära karaktärer och verkliga människor är ju att man egentligen aldrig behöver ställa sig frågan: skulle den här personen kunna bli min vän? Skulle jag ens vilja ha honom/henne som vän? Och eftersom de inte är riktiga människor gör deras handlingar heller ingen riktig skada. Allting skedde trots allt bara i Abercrombies huvud. Därför är man mer förlåtande mot dem än människor som faktiskt existerar.

Sannolikheten att jag träffar Glokta i annat än mina mest bisarra feberdrömmar är trots allt försvinnande lite. Men en sak är säker: Jag skulle inte vilja ha Glokta som vän. Jag skulle inte vilja ha honom som fiende heller. Jag skulle faktiskt vilja ha så lite med honom att göra som bara möjligt och jag skulle förmodligen tycka att han var en skrämmande och vedervärdig människa. Däremot tycker jag att han är en mycket fascinerande karaktär. Förmodligen min favorit i serien!

Johan J: Jag uppskattar Glokta därför att han (nu för tiden) inte kan ge sig ut och slåss och inte kan företa sig några längre resor. Då har man per automatik tagit bort två saker ur handlingen som inte nödvändigtvis måste bli tråkiga – men som ofta blir det.

Anna: Jag menade mest att jag sympatiserar med Glokta i hans kamp mot sin dagliga smärta, snarare än med honom som karaktär.

Angående det som Johan A. skrev om att välja karaktärer att ta parti för så tycker jag att det är en sak som är intressant med Abercrombies böcker – det är inte lätt att ta parti för någon. I de flesta böcker är det ganska lätt att förstå vilka karaktärer man ”bör” ta parti för som läsare, även om det nödvändigtvis inte är en ”god” karaktär. Men Abercrombie gör det svårt, och det tycker jag gör berättelsen bättre då jag slipper sitta och hålla på någon enskild karaktär, även om jag naturligtvis tycker att vissa karaktärer är roligare att läsa om än andra. Men det är ju en annan sak.

Fredrik: Jo, det är ju tydligt att Abercrombie vägrar att dela upp sina karaktärer i gott och ont. Praktiskt taget alla har både sympatiska och osympatiska drag. Han gillar dessutom att överraska läsaren. Tror man att en karaktär är genomgod så kan man räkna med att han kommer att döda både sin fru och sina barn i sista kapitlet.

När Jiang föll ihop trodde vi att det var psykosomatiskt. En reaktion på våra trånga levnadsförhållanden, skräck inför Sömnen och den nya värld som väntade bortom den. Ivan ledde honom till deras gemensamma hytt och du följde med för att ge något lugnande. När du kom tillbaka kysste du mig och sa att Jiang snart skulle piggna till, att det alltid är någon som bryter ihop innan Sömnen, att alla skeppsläkare väntar sig det.

Fyra timmar senare dök Ivans ansikte upp på skeppets kommunikationsskärmar. Du och jag låg i vår hytt och pratade om vårt paradis och jag viskade att jag ville sova de första nätterna under bar himmel. Det var svårt att uppfatta vad Ivan sa. Orden stockade sig och han gled över till ryska. Till slut gav han upp och riktade kameralinsen mot Jiang.

Det rann blod ur hans näsa och tårkanaler. Ögonen var slutna och munnen halvöppen, kippade efter luft. Tunna strängar av blod och slem klibbade mellan hans spruckna läppar. Ivan torkade hans ansikte med en handduk som redan var stel av koagulerat blod.

Det var omöjligt. Skeppet hade genomgått de rigorösa desinfektionsprocedurer som föregick koloniseringsresor. Vi hade alla suttit i karantän, blivit stuckna i och undersökts i jakt på allt från förkylningsvirus till sällsynta tropiska parasiter.

Du sa mitt namn och jag vände mig om.

Din hand var brännhet när jag tog den.

*

Du hade bara ont en stund precis i början, innan du förlorade medvetandet. Någonstans uppfattade jag rösterna i högtalarna, de andras febriga, förvridna rop på hjälp. De bultade på den låsta dörren och skrek efter smärtstillande. Jag borde ha öppnat. Du skulle ha velat det. Men jag var självisk. Jag ville inte förlora ett enda ögonblick med dig. Och jag visste att allt snart skulle vara över.

Det tog bara tre timmar från det att den första frossbrytningen drog genom din kropp, till att din bröstkorg slutade häva sig och sänka sig, häva sig och sänka sig, i den rörelse som jag hade betraktat så många nätter.

Du var den första människa som jag älskade. Du var den första människa som jag såg dö.

*

Ivan och jag tvättade bort blodet i hytterna. Vi täckte över kropparna för att slippa se när vi drog och bar dem genom skeppet för att lägga dem till vila i sina sömnkapslar. Egentligen borde vi ha låtit dem segla ut i det oändliga svarta, men vi kunde inte. Våra älskade. Våra kamrater. Femtio människor på väg till en ny värld.

Jag vet inte riktigt varför vi valde Sömnen, i stället för att spränga skeppets bränsletankar och förvandlas till rymdskräp tillsammans med de döda. Kanske för att det var så osannolikt att vi hade överlevt. Att det på något viss förpliktade oss att avsluta resan.

Planet Y-734. Men den kallades Evig sommar. De hade döpt den till Paradiset, om det inte redan hade funnits flera planeter med det, oftast ironiska, smeknamnet. Men Evig sommar var inte ironiskt menat. Enligt forskarna var klimatet paradisiskt, och allt tydde på att vi skulle kunna leva av vad naturen gav oss. Vi var lyckligt lottade som fick åka just dit.

*

Djungelns ljud och färger välkomnade oss. Luften var tung av fukt, och någonstans ifrån kom en söt doft som påminde mig om passionsfrukt.

Ivan och jag tillbringade de första dagarna med att bygga ett basläger vid skeppet. Vi var omtöcknade efter Sömnen, och då och då glömde jag bort att du var död. Två gånger tyckte jag mig se dig stå där, i den frodiga grönskan, med ett sorgset, frånvarande ansiktsuttryck. Det var först när jag såg Yi – en maskinist – som jag började undra. Och samma kväll sa Ivan:

”Jag ser dem.”

Lägerelden hade nästan slocknat, men på natthimlen glänste trillingmånarna i sin triangelformation. Stora självlysande insekter surrade omkring som flämtande turkosa lyktor.

Ivan berättade att han hade sett Jiang, men också dig, Yi och flera andra från skeppet.

”Men de ser inte mig”, fortsatte Ivan. ”Vad jag än gör så märker de mig inte.”

I just det ögonblicket vände jag mig om och såg dig stå vid skeppet. Du såg dig omkring som om du letade efter något. Jag reste mig och ropade ditt namn. Sedan en gång till. Du reagerade inte och försvann bort genom djungeln.

Jag sprang. Sprang tills jag var ikapp och rörde vid din rygg.

Luft.

Det var som om du var en bild som projicerades framför mig. En bild som förblev intakt fast jag drog min hand genom din rygg, genom ditt huvud. Jag såg hur du böjde undan en gren, och den vek sig för din hand. Men min hand gick rakt genom din när jag försökte ta den.

Djungeln öppnade sig i en glänta.

Där låg lägret. Jag såg Yi och hennes döttrar. Jag räknade. Trettiotre syntes till, och då och då kom fler ut från tälten. De talade med varandra, men jag kunde inte höra deras röster. Plötsligt tog någon min hand. Det var Ivan. Han hade sprungit och andades ansträngt.

Du och Jiang satt för er själva. Era ansikten var sorgsna, och de andra såg på er med medlidande. Jag räknade vidare.

Jag kom aldrig över fyrtioåtta.

*

Jag var tvungen att släpa Ivan därifrån, tillbaka till skeppet. Jag visade honom kropparna i kapslarna. Mätinstrumenten på de kromglänsande, släta sidorna gav inga utslag ifrån sig. Där fanns bara död.

”Det är vanligt med hallucinationer efter Sömnen”, sa jag till Ivan.

Och när vi gick mot gläntan nästa morgon väntade jag mig att den skulle vara tom.

Du satt utanför ett tält och sydde i en knapp. Ansiktet var slätt av koncentration. Det var alltid du som sydde i våra knappar.

”I en annan verklighet var det kanske vi som dog, och de som överlevde”, sa Ivan. ”Eller så är det här de döda lever vidare.”

*

När jag vaknade nästa morgon var Ivan försvunnen. Jag hittade honom i sin kapsel, med halsen avskuren och skjortan genomdränkt med djupröttsvart blod. Hans ena hand vilade mot bröstet med kniven i ett likstelt grepp.

Den dagen såg jag Jiang i gläntan. Jag såg dig. Jag väntade, men Ivan dök aldrig upp.

Jag satt hela dagen och såg kolonisterna röra sig fram och åter, uträtta sina sysslor och tala med sina ljudlösa röster. Jiang stannade ofta upp och stirrade rakt ut i djungeln.

Jag väntade i ett dygn, men Ivan visade sig inte. Jag såg honom aldrig igen.

*

Varje natt sover du under bar himmel.

Jag sitter bredvid och ser insekternas sken spela över ditt ansikte. Jag ser din bröstkorg häva sig och sänka sig, häva sig och sänka sig.

Jag andas i takt med dig.

Få människor, förutom möjligtvis gycklare och mimare, är väl så hånade som lajvare. Mina vänner utanför nördkretsar muttrar om att lajvarna borde skaffa ett liv. Att de borde växa upp. Men ibland undrar jag om inte väldigt många är lajvare, utan att själva veta om det? Jag menar, verklighetsflykt finns ju inte bara i fantasy och science fiction.

Jag har killkompisar som började ha picknick i linnekostym när En förlorad värld gick på tv. När Sex and the City var som hetast kändes det som om hälften av mina tjejkompisar blev lajvare. Istället för att åka ut till närmsta skog för att slåss mot orcher tog de en taxi till city för att dricka sötsliskiga vodkadrinkar, skvallra och träffa killar. De hade på sig höga klackar och Carrie-aktiga klänningar istället för vadmal och ringbrynjor. Istället för facklor tände de samma svindyra doftljus från Diptyque som Carrie hade vid sängkanten. Sex and the City egentligen var aldrig mer realistiskt än Sagan om ringen – men det var kul att låtsas, så varför inte drömma sig bort för en stund? Fansen såg dvd-boxarna om och om igen tills de kunde replikerna utantill. Och Carrie och Gollum hade ju vissa likheter. De var kortväxta, pinnsmala och ville ha en ring att sätta på fingret.

Vi har lång väg kvar innan den mer klassiska sortens lajvare blir accepterade av den stora massan. Men nu har lajvandet dyker upp på oväntat håll; i modevärlden och lifestylefabriken. Det känns som om det började med kokböckerna. A feast of fire and ice är den officiella Game of thrones-kokboken. Skaparna har bland annat tagit recept från 1400-talet till hjälp, så här finns exempelvis köttpaj och en gräddig svamp- och snigelsoppa för den som vill lajva vid köksbordet. Mad Men och Sopranos har också kokböcker, och snart kommer en samling True Blood-recept på het sydstatsmat och drinkar lika svalkande mot tungan som vampyrläppar. Naturligtvis är de här kokböckerna glossiga – och svindyra.

Helmut Langs höstkollektion är inspirerad av Game of Thrones, enligt modehusets kreativa chefer Nicole och Michael Colovos. Läder, päls och ringbrynjor finns med i kollektionen som kallats ”Hodor couture” av LA Times. När Ralph Lauren visade höstens kollektion inleddes visningen med vinjettmusiken till Downton Abbey. Och det stod snart klart varför. Här finns tweed, stickat, siden och strutsfjädrar. I början av mars lanserade Estee Lauder sin exklusiva serie Mad men-serie smink, vars läppstift och puderdosor förpackats i äkta guld, tidsenliga kartonger och skinnpåsar. Tv-fansen kan alltså köpa en bit av den låtsasvärld de gillar bäst, och bära hem den i en lyxig shoppingpåse. Så blir alltså lyxlirarna ett slags lyxlajvare.