Boktips: Oskar Källner om Peter Nilson

När jag var i tjugoårsåldern kom jag att läsa en bok som jag fortfarande bär med mig inombords. Det är så ibland. Vissa böcker har förmågan att sätta sig, inte bara i hjärta och hjärna, utan i själva själen. Det är fascinerande att samma bok kan lämna någon annan i stort sätt oberörd. Jag tror det handlar om när i livet jaget får möta texten. Som tjugoåring grubblade jag mycket över livet, meningen och universum. Rymdväktaren och Nyaga av Peter Nilson träffade mig som en murbräcka i mellangärdet.

I tjugoårsåldern var jag redan en överlåten fantastikälskare. Jag hade plöjt alla de stora sf-författarna från den ”gyllene eran”, många av 90-talets fantasyförfattare och börjat nosa på den lite modernare anglosaxiska sf-kulturen. Det var där som jag fann de svindlande koncepten, de främmande tankarna och det stora äventyret. Men när jag började läsa Rymdväktaren så insåg jag omedelbart att det här var något helt nytt.

I Rymdväktaren åker en ung matematiker till klostret Klaradal på månen för att skriva den store Peter Lorentzens biografi. I klostret finns också superkvantdatorn Angelica som munkarna använder för att försöka utröna Guds tankar. Angelica har förmågan att manipulera information i själva universums väv och munkarna talar ibland om hur hon ”flyger liksom änglarna vart hon vill i universum”.

Lorentzen börjar berätta om händelserna innan den stora katastrofen. Hur man fann Tinget, ett multidimensionellt, nästan odefinierbart objekt, i en gruva i Uralbergen. Hur Lorentzen och hans briljanta adoptivsyster Ninni åkte dit och genom musik och toner lyckas aktivera Tinget. Men hur då något främmande pressade sig in i vår del av multiversum och började skriva om naturlagarna.

I askan efter katastrofen var det mycket få stater som hade överlevt. De som tog ledningen i återuppbyggnaden var en av jordens äldsta och starkaste organisationer, nämligen den katolska kyrkan. Men istället för att predika moraliserande dogmer var det nu den riktning av kyrkan som alltid varit vetenskapligt intresserad som tog makten. Med en dynamisk fysikprofessor som påve satsade mänskligheten sina resurser på att konstruera de stora superkvantdatorerna i ett försök att skapa en ny förståelse för universum genom filosofi, teologi, informationsteori och kvantmekanik.

Peter Nilsons största styrka i böckerna är de enorma kosmiska skeendena. Den ena katastrofen efter den andra avlöser varandra. Märkliga entiteter från parallella världar passerar. De är främmande, fullständigt obegripliga och deras passage genom vår verklighet får rymdväven att darra. Nilson väver in allt från sin kärlek till Bachs musik, numerologi, biologisk talteori, modern fysik, till teologi och filosofi.

Precis som en bra sf-författare utgår han från den kunskap som vi idag kan ana, och extrapolerar. Det innebär att alla historiens galna förvecklingar ändå känns grundade i något slags vetenskap. Dock är han inte lika stark med sitt karaktärsgalleri, även om man känner med huvudpersonerna. Intressant nog början han dock på slutet föra in misstankar om att historiens berättare kanske inte riktigt går att lita på vilket lägger en härlig metanivå på hela historien.

Böckerna har en ibland nästan poetisk kvalitet. Peter Nilson själv verkar ha menat att vi som mänsklighet är en del av ett kosmiskt skeende och i större grad borde uppmärksamma det. Kanske är det därför han i dessa böcker titt som tätt stannar upp i vördnad inför den kosmiska katedralen.

Nu är det några år sedan jag läste böckerna senast, och idag har jag läst så mycket andra underbart märkliga böcker att Rymdväktaren och Nyaga inte längre ter sig fullt så annorlunda. Men för mig var de först med att slå an tonen som färdas genom världar, och för det kommer jag alltid att vara tacksam.

Oskar Källner har givit ut två fantasyromaner på eget förlag, Drakhornet och Skogens hjärta. Till vardags skriver han på Munins skärvor.