Ännu en av våra inbjudna gäster presenteras för er här: Anders Blixt, en veteran inom rollspelsvärlden, författare, och till vardags 
även teknikskribent. Den som vill bekanta sig mer med honom rekommenderas att ta en titt på hans blogg, The Dream Forge. Där lägger han ofta upp inspirerande bilder och länkar, som det här inlägget som länkar till vår Steampunkfestival! Här är några fler ingångar till hans blogg:
- Review: The Forever Engine om en roman av Frank Chadwick som utspelar sig i ett alternativt universum.
- Space 1889: Martian Hyperborea, ett exempel på hans rollspelsskriverier, som också har relevans för panelen ”Gamla och nya drömmar om mars” under festivalen.
- Midgårdsminnen: MERP på svenska, ett exempel på Anders skrivande om svensk rollspelshistoria och hans egen roll i den.
Det gör mig entusiastisk:
I juli ska min tonåriga Tiger för första gången få spela i mitt rollspelsgäng. Detta är vi båda entusiastiska över. Det blir postapokalyptisk pseudo-cyberpunk i USA efter den stora EMP-pulsen.
När fingarna dansar över tangentbordet och text växer fram i huvudet ”av sig själv” — det är lika underbart varje gång. En imaginär big bang som skapar en ny fantastisk värld, kanske hämtad från det platonska idéplanet. När en sådan kreativitetspuls kommer, gäller det att köra hårt i flera timmar
för att skapa ordning i kaos, för att hantera en exponentiell tillväxt av nya företeelser. Detta gäller oavsett om jag skriver litteratur eller rollspel.
Det bästa med att leva i 2014:
Den svenska rollspelsbranschen har kommit in i en nytändning och jag har erbjudits möjlighet att delta aktivt i många spelprojekt, däribland Skuggornas Mästare (v2.0), Mutant År Noll och Götterdämmerung (v2.0). Det känns fantastiskt att vara tillbaks på banan, för så här mycket frilansskriverier har jag inte haft sedan jag gjorde en rad Viking- och MERP-produkter för nästan 20 år sedan. Min hjässa må ha grånat sedan de svenska rollspelens guldålder på 1980-talet tog slut, men jag är fortfarande ung och kreativ i sinnet.Idéerna blommar gärna upp när jag jobbar på löpbandet eller pumpar skrot i gymmet. Kroppsegna endorfiner och stressfri omgivning synergiserar.
En sak jag önskar skulle komma tillbaka från förr:
1960-talets rymdfartsoptimism. Rymdforskning var dåförtiden något stort och betydelsefullt som vilka svenskar som helst talade om. Jag minns en illustrativ episod från sommaren 1965 när jag var sex år: Mina föräldrar och min mormor fikade på altanen i vårt dåvarande hem. Mormor, född 1898, lade med inlevelse ut texten om hur hon på tv-nyheterna hade sett Ed Whites rymdpromenad. Detta var Gemini 4 och han var den förste amerikanen att göra något sådant. (Jag vill få se människor landa på Mars — jag fyller 80 år 2039 så det är kanske möjligt.)
Vilken fiktiv värld jag helst skulle vilja leva i:
På den version av Mars som finns i Heinleins roman ”Red Planet”. Där finns allt det jag drömt om: mystiska marsianer, ruiner, kanaler, öknar, tufft klimat, lassviss med forskningsprojekt, dieselteknik. Att ge sig ikast med marsiansk lingvistik — det vore en sann utmaning för en språknörd som jag.