Nu är det bara några dagar kvar tills festivalen börjar. Det kommer att finnas roliga diskussioner, en fantastisk bal, en mångfaldig marknad, och mycket, mycket mer. Det viktigaste är dock gästerna – både du som är medlem, och våra inbjudna gäster som delvis kommer att åka en lång väg bara för att vara med i diskussioner, paneler, och intervjuer. Runt jultiden presenterade vi våra hedersgäster. Nu vill vi också föreställa  Nene Ormes, Elin Holmerin, Karin Tidbeck, Anders Blixt, och Steven Savile. Så att du har ännu mer att se fram emot.

Vad gör dig entusiastisk?

Alla som känner mig vet att jag har en del mycket nördiga favoritsaker. En är att binge-titta på genre-tv. Jag var till och med lycklig nog att kunna lura ett förlag att betala mig en massa pengar för att titta på tv för några år sen när jag jobbade med Fantastic TV, en stor hyllning till femtio år av television.

Den andra är fotboll. Jag har varit Spurs-fan sedan jag var 8-9 år gammal. Nu när jag närmar mig 45 är de med god marginal den längsta relationen i mitt liv och kan göra mig illa mig på sätt som ingen annan kan eftersom jag varje år övertygar mig själv om att den här gången blir det annorlunda…

Den tredje är teknik. Jag är besatt av teknik. Min morgonritual består av att spana in recensionerna på Engadget och CNET och klicka på varje länk som utlovar något nytt och fint.

Vad är bäst med att leva i just 2014?

Jag tänker att vi absolut lever i den bästa tiden just nu, vi har hittat botemedel mot så många sjukdomar som skulle ha hotat oss för bara några generationer sedan. Vi förstår så mycket mer om hur vår värld är uppbyggd och försöker hela tiden utvidga gränserna för vad vi förstår.

Och vi är så mycket mer anknutna till världen. Tänk bara, för femton år sen var en mobiltelefon en ettkilos tegelsten av plast med en jätteantenn som stack ut från överdelen som nån sorts militärradio. Nu är en mobiltelfon smart. Vi kan gå omkring med tillgång till hela mänsklighetens samlade kunskap i fickan. Det är ganska svindlande.

Kaffet är rätt bra också.

I vilken fiktiv värld skulle du helst vilja leva, om du var tvungen att välja en?

Många fiktiva världar är jäkligt otäcka… jag menar, vem vill leva i Tolkiens Midgård med hela det där kriget på gång, eller i Osten Ard med Nornorna på marsch [Tad Williams böcker /red], eller i Star Wars-galaxen med kloner och mutanter och ett ondskefullt galaktiskt imperium? Jag menar … fy. Men det det finns något väldigt romantiskt i Jonathan Carrolls romaner, särskilt de i början, Bones of the Moon, Sleeping in Flame, Land of Laughs, etc, som kallas för ‘The Answered Prayers’-serien. Jag tror att jag skulle tycka om att leva i den sortens fantastisk värld där något magiskt är möjligt.

Ännu en av våra inbjudna gäster presenteras för er här: Anders Blixt, en veteran inom rollspelsvärlden, författare, och till vardags även teknikskribent. Den som vill bekanta sig mer med honom rekommenderas att ta en titt på hans blogg, The Dream Forge. Där lägger han ofta upp inspirerande bilder och länkar, som det här inlägget som länkar till vår Steampunkfestival! Här är några fler ingångar till hans blogg:

• Review: The Forever Engine om en roman av Frank Chadwick som utspelar sig i ett alternativt universum.
• Space 1889: Martian Hyperborea, ett exempel på hans rollspelsskriverier, som också har relevans för panelen ”Gamla och nya drömmar om mars” under festivalen.
• Midgårdsminnen: MERP på svenska, ett exempel på Anders skrivande om svensk rollspelshistoria och hans egen roll i den.

Det gör mig entusiastisk:
I juli ska min tonåriga Tiger för första gången få spela i mitt rollspelsgäng. Detta är vi båda entusiastiska över. Det blir postapokalyptisk pseudo-cyberpunk i USA efter den stora EMP-pulsen.

När fingarna dansar över tangentbordet och text växer fram i huvudet ”av sig själv” — det är lika underbart varje gång. En imaginär big bang som skapar en ny fantastisk värld, kanske hämtad från det platonska idéplanet. När en sådan kreativitetspuls kommer, gäller det att köra hårt i flera timmar
för att skapa ordning i kaos, för att hantera en exponentiell tillväxt av nya företeelser. Detta gäller oavsett om jag skriver litteratur eller rollspel.

Det bästa med att leva i 2014:
Den svenska rollspelsbranschen har kommit in i en nytändning och jag har erbjudits möjlighet att delta aktivt i många spelprojekt, däribland Skuggornas Mästare (v2.0), Mutant År Noll och Götterdämmerung (v2.0). Det känns fantastiskt att vara tillbaks på banan, för så här mycket frilansskriverier har jag inte haft sedan jag gjorde en rad Viking- och MERP-produkter för nästan 20 år sedan. Min hjässa må ha grånat sedan de svenska rollspelens guldålder på 1980-talet tog slut, men jag är fortfarande ung och kreativ i sinnet.Idéerna blommar gärna upp när jag jobbar på löpbandet eller pumpar skrot i gymmet. Kroppsegna endorfiner och stressfri omgivning synergiserar.

En sak jag önskar skulle komma tillbaka från förr:
1960-talets rymdfartsoptimism. Rymdforskning var dåförtiden något stort och betydelsefullt som vilka svenskar som helst talade om. Jag minns en illustrativ episod från sommaren 1965 när jag var sex år: Mina föräldrar och min mormor fikade på altanen i vårt dåvarande hem. Mormor, född 1898, lade med inlevelse ut texten om hur hon på tv-nyheterna hade sett Ed Whites rymdpromenad. Detta var Gemini 4 och han var den förste amerikanen att göra något sådant. (Jag vill få se människor landa på Mars — jag fyller 80 år 2039 så det är kanske möjligt.)

Vilken fiktiv värld jag helst skulle vilja leva i:
På den version av Mars som finns i Heinleins roman ”Red Planet”. Där finns allt det jag drömt om: mystiska marsianer, ruiner, kanaler, öknar, tufft klimat, lassviss med forskningsprojekt, dieselteknik. Att ge sig ikast med marsiansk lingvistik — det vore en sann utmaning för en språknörd som jag.

Nu är det bara en dryg vecka kvar tills festivalen börjar. Det kommer att finnas roliga diskussioner, en fantastisk bal, en mångfaldig marknad, och mycket, mycket mer. Det viktigaste är dock gästerna – både du som köper medlemskap och sitter i publiken, och våra inbjudna gäster som delvis kommer att åka en lång väg bara för att vara med diskussionerna, paneler, och intervjuer. Runt jultiden har vi redan presenterat våra hedersgäster. Nu vill vi också föreställa  Nene Ormes, Elin Holmerin, Karin Tidbeck, Anders Blixt, och Steven Savile. Så att du har ännu mer att se fram emot.

The in-between and I

We are pattern-finders.

I first encountered this fact in the form of ritual and dogma while studing comparative religion and social anthropology at university. It was a simple insight really, very self-evident when you think about it, but it transformed the way I looked at the world. The book that started it all for me was Mary Douglas’ book Purity and Danger, old by now but I think it still holds up well.

But this is old hat: humans are really, really good at finding patterns in nature. It’s vital for survival to be able to quickly sort things into categories: that’s an animal you can cuddle, that one will probably eat you. Those berries are edible, those are poisonous. That person is a member of the flock, that one doesn’t fit in and might hurt you. Very handy. It’s also the function that creates the fear of the Other, the impulse to shun or attack anyone or anything that doesn’t belong to any of your approved categories; it’s the function that helpfully tells you that this person belongs to group X and therefore has Y attributes. Or: this group is good, the other is not-good. The other group, the not-good, is scary. Even more scary are things that will not easily fit into those categories.

Again, old hat to Swedes but a good example: recently a gender-neutral pronoun, hen, popped up in the Swedish vocabulary. Since Swedish doesn’t have a pronoun for situations where a person’s sex is irrelevant, outside of the binary category, or just unknown, this was a very welcome addition. So far so good, yes? But a lot of people went apeshit over this. The two most common arguments were the following: hen is a word for poultry in English (somehow the people who used this as an argument had no problems with other homonyms like fart (speed), slut (end) or barn (child). The other popular argument was that this was all a plot by the feminist mafia to erase gender. Other super scary occurrences are people who don’t fit into the binary gender categories or move between them; people who don’t fit into the stereotypical hetero- or homosexual categories; people who can’t be identified as belonging to a particular “race”; people who don’t quite resemble our image of a “standard human” (I once knew someone who had a phobia of dwarves, for this very reason). It seems difficult to accept that reality is a spectrum rather than a grid.

But this isn’t specifically about gender and sexuality, it’s just the first example I thought of. Other examples: the uncanny valley, or the unsettling area where a doll looks like almost human but not quite. Clowns fit in here too. They look human, but there’s also something else to it: they wear a mask, and you can’t be sure there’s a real person under there. They might be something else, masquerading as humans. I was terrified of Santa as a kid. In Swedish tradition, Christmas presents are handed out by an older family member (usually the father or grandfather) who’s dressed up as Santa. The first time I was old enough to understand what was going on, my grandfather showed up in a Santa mask, and I was terrified. I wouldn’t stop screaming until he took the mask off. Because he looked human, but I wasn’t quite sure that he was. I wasn’t sure those were his eyes behind the mask. (but of course there’s more to masks. Note to self: write about masks, possession and mask play sometime. That also ties in here.)

The food rules in Leviticus? An amazing exercise in sorting animals into categories and shunning those that don’t fit in. If an animal has cloven hooves and chews the cud, it fits into one category; if it chews the cut but doesn’t have cloven hooves, or if it has cloven hooves but doesn’t chew the cud, it falls outside of the category and is shunned. A water-living creature is okay to eat if it has fins and scales, but not if it has scales and not fins, or fins and not scales.

So where am I going with this? I love the in-between categories. It unsettles the hell out of us, and at the same time we’re obsessed with it. I know I am. Much of what I write is about that which falls between the boxes. People who look human but aren’t quite so; voices on the telephone that sound human but you can’t be sure; objects that look like objects but will cease to be so unless you tell them what they are. And amazingly, despite how much I write about it, it still unsettles me. I suppose because my brain, and your brain, is wired this way. A useful but scary-as-hell function when not aware of it, but a playground when you are.

I’m still afraid of Santa masks.

Nu är det bara några veckor kvar tills festivalen börjar. Det kommer att finnas roliga diskussioner, en fantastisk bal, en mångfaldig marknad, och mycket, mycket mer. Det viktigaste är dock gästerna – både du som köper medlemskap och sitter i publiken, och våra inbjudna gäster som delvis kommer att åka en lång väg bara för att vara med diskussionerna, paneler, och intervjuer. Runt jultiden har vi redan presenterat våra hedersgäster. Nu vill vi också föreställa  Nene Ormes, Elin Holmerin, Karin Tidbeck, Anders Blixt, och Steven Savile. Så att du har ännu mer att se fram emot.

Elin Holmerin är författare, grafiker, förläggare, tvåbarnsmor, lärare, och dessutom en av våra gäster på Steampunkfestivalen. Jag har träffat henne på ett café på Gamla Stan, någon timme innan hennes boksignering på Sf-bokhandeln börjar.

1. Det är förmodligen inte din första boksignering. Hur var det när du gjorde det för första gången? Och hur känns det nu?

Den första gången var det faktiskt jag själv som frågade om jag kunde vara med i en boksignering. Och då var jag ganska nervös. Jag är alltid lite nervös, även idag. Alla författare är det. Alltid. Man vet ju inte, kommer det folk… Det är svårt att veta hur det blir.

2. Hur skulle det kännas om det inte kom någon? Skulle du fortsätta ditt skrivande, eller skulle du uppfatta det som ett tecken i fel riktning?

Då får man gå vidare. Jag vet ju att det finns folk som köper mina böcker, så även om det inte kom någon… På första signeringen måste även kända personer vänta några timmar. På min första signering kom fyra till sex personer, vilket jag tyckte var synd, medan organisatören tyckte att det var jätte bra. Även när man känner sig besviken eller ledsen: bara skriva vidare.

3. Förlaget du grundade heter ”Undrentide”. Vad betyder det?

Det är ett gammalt fornengelskt ord som betyder tiden efter lunch. Jag har läst en berättelse om en drottning som äter lunch och sedan lägger sig i en lund och sover. Och när hun har vaknat är hon galen. Folk var rädda att de skulle bli galna om de sov efter lunchen. Så i princip kan ”Undrentide” översättas som ”Lunchtid”.

4. Som förläggare jobbar du ju rätt mycket med andra människors texter; har det påverkan på ditt eget skrivant?

Ja och nej. Jag har faktiskt inte skrivit på ganska länge, min sista bok ”Sår” kom ut 2012, så det är svårt att säga hur det skulle bli. Man blir säkert påverkad, får ny inspiration, tänker sig ”Juste, så kan man göra!” Den största påverkan är dock att jag tänker mer på grammatik, ordval, sådana detaljer. Annars blir det fel tillstånd. Det är svårt att läsa färdiga böcker. När jag skrev mina egna böcker läste jag mindre, fast det berodde mest på att jag hade mindre tid.

5. Din första bok publicerades i ett annat förlag, den andra och tredje har du förlagt själv.

Ja. Det kändes tryggare, jag har mer egen kontroll. Min pappa är grafiker, så han tog koll om det med utformen. Fast att vara ens egen förläggare bär också en viss osäkerhet med sig, för att man blir blind på sin egen text. Det kommer upp småfel et cetera. Men det är fortfarande bättre att ha sitt eget. När min första bok publicerades, då var det ingen som informerade mig, ”nu händer det” et cetera. Det är inte kul att inte får svar.

6. Vilka kriterier måste en bok uppfylla för att du ska förlägga den? Vad är en bra bok för dig?

Den måste ha någonting man fastnar för ganska fort: intressant historia, språk, någonting. Och den ska gärna vara lite utanför det traditionella fantasy genret, utanför klichéer. Utanför det som kallas standard mallen.

7. Vilka tre böcker av andra författare är eller har varit viktiga för dig?

Jag gillar klassiker. Wuthering Hights har hängit med mig länge. Fast jag vet inte om jag gillade den om jag läste om den nu. Sedan gillar jag Terry Pratchetts böcker. Det var första fantasy-böcker jag läste. Jag tror jag började med ”Eric”, trots att det inte är den första i serien. De är så galna, man kan göra vad som helst i dem. En tredje författare… Det finns en vietnamesisk författare, Nguyen Huy Thiep, som skriver magisk realismen. När man läser hans böcker känns de väldigt vardagliga, men det finns överallt elementer som får att man rycker till: ”Nu, vanta…”

8. Skriver du på datorn eller med handen?

Första utkast skriver jag med hand i sådana A5-heftar som man brukar använda i skolan. Jag gillar att skriva i sängen – kladdra ned helt kaotiska utkast där det finns ingen ordning alls, scener hur de dyker upp. Jag ordnar de senare. Bara i andra steget skrivs det ned på datorn.

9. Du har sagt i en annan intervju att dina böcker tar sitt urspung i svenska myter. Hur viktigt är Sverige och dess historiska och kulturella arv för dig som författare?

Väldigt mycket. Det känns som en jätte stor goldskatt som är väldigt okänd i allmänhet. Det finns så mycket folktro och gamla myter man kan göra mer av. Men det kommer mer och mer. Jag tror Kristina Hård var nog sist, hon använder troll. Alla sorts gamla historier, babyloniska myter, kinesiska berättelser, är spännande. Det handlar mindre om att det är svenskt, men att det är gammalt.

10. Vilken bok tog dig längst tid att skriva?

Första boken, ”Eldfloder” t og längst tid att skriva för att jag var så ovan vid att skriva. Jag hade inte skrivit på det sättet tidigare. Jag har alltid skrivit, små berättelser, uppgifter på skolan, för nöjes skull. Först skulle det bli en novell, och sedan fortsatt jag, och killen som jag jobbade med trodde, at det var för kort, att jag skulle skriva mer. Det tog mig tre år. Man märker att det finns väldigt stora skillnader i språket mellan det första och det sista utkastet. Jag tror det skulle nog vara ännu annorlunda om jag skrev den idag. Det finns faktiskt planer på att redigera ”Eldfloder” och publicera en ny utgåva på mitt eget förlag. Först tänkte jag att det skulle bli av till Swecon, men nu känns det ganska kört. Det blir nog om några år.

11. Vad sysslar du med när du inte jobbar eller gör något jobb-relaterat?

Jag gillar dator spel, snarare sagt fantasy-spel. Den största delen av min fritid går ju åt förlagen, men jag njuter förstås också av att omgås med familjen.

12. Var är ditt favoritställe i Sverige?

Skog. Alla skogar. Mörka och mossiga skogar.

Nu är det bara några veckor kvar tills festivalen börjar. Det kommer att finnas roliga diskussioner, en fantastisk bal, en mångfaldig marknad, och mycket, mycket mer. Det viktigaste är dock gästerna – både du som köper medlemskap och sitter i publiken, och våra inbjudna gäster som delvis kommer att åka en lång väg bara för att vara med diskussionerna, paneler, och intervjuer. Runt jultiden har vi redan presenterat våra hedersgäster. Nu vill vi också föreställa  Nene Ormes, Elin Holmerin, Karin Tidbeck, Anders Blixt, och Steven Savile. Så att du har ännu mer att se fram emot.

En ny sak i mitt liv: munspel. För något år sedan började jag lära mig spela munspel (till mina grannars stora förfäran) och det håller jag fortfarande på med. Att lära mig alltså.

En sak jag önskar skulle komma tillbaka från förr: hattar. Vaför har folk så lite hattar nuförtiden? Det är det perfekta sättet att visa sin personlighet, att göra en poäng och avrunda en outfit.

Saker som får mig att gnissla tänder: simpla grammatikfel i tryckt text, folk som inte visar tecken i trafiken, oartighet.

Saker som ger mig en varm känsla: vänlighet mellan främlingar, när människor sjunger tillsammans (fast då gråter jag vanligen också).

Favoritdrink: Pina Colada, eller Pimm’s! Och vatten förstås, gärna svenskt, direkt ur kranen (och vid ett par minnesvärda tillfällen direkt ur vattendraget).

Ett avgörande ögonblick i livet: första gången inne i den stora pyramiden i Giza. En makalös känsla på en plats jag läst om och drömt om sedan jag var tre år gammal. Höjden på min förfelade arkeologkarriär skulle jag nog säga, och ett ögonblick då jag var nöjd med att vara i nuet och inte någon annan stans.