August tog ett drag på cigarren medan han såg landskapet passera utanför kupéfönstret. Vädret var soligt, men ett märkligt dis gjorde himlen smärtsamt vitaktig. Han justerade flödet i sin kirlianmonokel, men såg inga tecken på att etern dolde något osunt. Efter hans svåra sjukdom för två år sedan kände han sig ständigt betraktad – det var som om Döden kände sig lurad och bara väntade i kulisserna. Han fnös och tänkte: ”Fast det är så klart den där kossan Harriets fel…, som pratade bredvid mun med teaterfolk, och vips gick säkert skvallret ända till häxan Mathers i Paris.”
För att imponera på fröken Bosse hade han skrutit om hur han under infernoåren hittat uråldriga dokument som intresserat folk inom både kungliga vetenskapsakademien och ett par frimurarbekanta. Att han i förälskad dårskap dessutom avslöjat för henne att dokumenten stulits från Mathers Ahathoortempel i Paris var en närmast katastrofal blunder. Han rös till. Golden Dawn och deras idéer om frimureri, gamla Egypten och Atlantis. Eller R’Lyeh eller vad de nu var de kallade det… Nog hade han skäl att känna sig förföljd alltid, nu när Mathers var honom på spåren.
Men snart skulle det bli annat av! Hans lyrik och prosa skördade de triumfer han var värd och hans bidrag till Sveriges storhet – skisserna på den revolutionerande nya eter-radiumpannan som, det måste medges, var kopierad från de dokument han stulit – hade inte passerat förbi utan berättigad uppmärksamhet. Bara ryktet om uppfinningen inte nådde The Golden Dawn så borde han kunna känna sig trygg. Förresten, vem vet var hon i sin tur fått papperna ifrån?
Nu satt han – visionär, vivör och poet i kamp mot världen – i ett tåg på väg till Gävle för att delta i avtäckandet av själva prototypen. Med invigning av självaste Prins Wilhelm, den uppblåsta idioten. Vad skulle kunna gå fel?